Senast Skrivet

Slumpa en blogg
Nerslagen men inte utslagen!
Skriver om barns rätt till rättvisa i vårt samhälle! Men även om det vardagliga livet, sorg, glädje och ilska i en medelålders kvinnas liv.

Mobbing - Misshandel, vad är skillnaden?

ordspråk 9.jpg

Mobbing, något som dom allra flesta av oss tar ”avstånd” ifrån, ett ord, som väcker många tankar, känslor, men även minnen hos oss!

Vi har nog alla, på något vis, sett, hört, upplevt eller deltagit i detta under vår uppväxt eller till och med som vuxna! När vi uppmärksammar och talar om det, är det oftast om barn, mer sällan om vuxna!

Var går skillnaden, gränsen, mellan misshandel och mobbing? Kan det vara så att ordet ”mobbing” är mindre ”laddat” än ordet misshandel? Att det blir lite mindre allvarligt om vi använder oss av ”mobbing”  i stället för att kalla det för vad det faktiskt är, nämligen MISSHANDEL?

Om du som vuxen blir knuffad, slagen då rubricerar vi det klart som fysisk misshandel ! Om du blir verbalt utsatt kallar vi det för psykisk misshandel ! När våra barn blir utsatta för något dylikt av någon vuxen, ja, då handlar det om barnmisshandel! Men när våra barn råkar ut för detta i skolans värld, då kallas det mobbing! Vad är det för skillnad ?

Misshandel regleras av lagstiftning, du FÅR alltså inte slå någon annan individ, är olagligt!

Barn står på ett vis utanför detta regelverk, dom är inte straffmyndiga förrän dom uppnått viss ålder! Men om dom gör sig skyldiga till något som är lagvidrigt kopplas socialtjänsten in, dom utreds och där bestäms också vilka åtgärder som ska sättas in för att ”stävja” beteendet!

Men när det handlar om ”mobbing”, då lämnas helt plötsligt ansvaret över på skolan, då ska lärare, rektorer alltså avgöra hur det ska bemötas! Skolorna ska ha en ” handlingsplan”, en speciell ”policy” för att handskas med detta!  Varför då?

Om en lärare blir slagen av en elev, då blir det genast misshandel och anmälan!  Vari ligger skillnaden, när ett barn slår ett annat barn? Tål barnet det bättre eller vadå??

Varför vägrar vi vuxna att se det hela för vad det egentligen handlar om?

 I vuxenvärlden, när vi talar om ”mobbing” handlar det om verbala övergrepp, utfrysning! Fysisk mobbing existerar inte här eftersom det är olagligt att ”klappa” till någon, då är det genast misshandel! Men den psykiska misshandeln är tydligen ”legal” för många, så även vårt regelverk!

Hur många av oss står passiva när samtalet plötsligt tystnar när en speciell person kommer in i rummet? Dom allra flesta, tyvärr! Hur många av oss ber vänligen vår kollega, vän, att”knipa” käft, sluta prata skit om någon annan person när denna inte är närvarande och kan försvara sig? 

Mobbing i den vuxna världen kan vara ruskig, subtil, näst intill osynlig utåt, men gör desto mer skada på den som råkat i onåd av någon anledning! Där just det där dagliga, lilla hackandet, utfrysningen, skitpratet blir ”legalt”, ”hon är ju en konstig människa, märklig” ? Vi ingriper sällan, vi håller oss ”utanför”, tror vi! Men gör vi det? Är inte sanningen den att vi är precis lika delaktiga som den som ”öppet” utför handlingen i och med att vi är passiva?

 Mobbing är och förblir ett ” maktövergrepp”, en FYSISK såväl som PSYKISK MISSHANDEL!

Så länge vi vuxna inte kallar saker för vad det är, inte uppträder själva som vi borde, så länge kommer inte heller våra barn att lära sig vad man får eller inte får göra, eller hur man uppträder i ett civiliserat samhälle!

BARN GÖR INTE SOM DU SÄGER, DOM GÖR SOM DU GÖR!

Var rädda om er o om varandra!

Kram/ Gumman  Best-Friends-Yack-54351.jpg

 

39 kommentarer
Doktorinnan
11 februari 2010, kl 18:29
Det ligger mycket i att vi kan aldrig få bukt med mobbing i skolan om vi inte först får bukt med samma beteende på arbetsplatser. Barnen hör hemma när föräldrarna pratar om vilka de inte tycker om på jobbet. De hör att man sa så och gjorde så och inte lät den... o s v. Det blir en legitimering av barnens mobbande av andra.
gumman-my
11 februari 2010, kl 18:35
Vet inte om hela sanningen ligger just där, men en bidragande orsak är ju helt klart hur ungarna uppfattar att vi vuxna uppträder gentemot varandra! Samt hur vi tar itu med problem!

Kram/ gumman
Herr och/eller Fru S
11 februari 2010, kl 18:31
Fast barn kan ju inte växa upp helt utan konflikter, vare sig det är på det mentala planet eller det fysiska planet,. Det är väl en del av uppväxten att hamna i konflikter ibland.

Med det inte sagt att det skall övergå i mobbing eller misshandel, men man skall nog låta barn lösa sina konflikter själva ibland.

//Herr S
gumman-my
11 februari 2010, kl 18:42
Nej, det påstod jag inte heller! Men det handlar om hur vi lär ungarna hantera konflikter!

Sen är väl frågan VAR går gränsen när, var eller hur vi ska ingripa?

// gumman
Trollan_1
11 februari 2010, kl 18:32
Jag undrar, har inte skolan skyldighet att anmäla om de ser en misshandel? Tex om ett barn tar strypgrepp på ett annat barn.
Jag tror inte att vi kommer att få bukt med mobbningen så länge vi inte lär barnen rätt och fel. Visst kommer de alltid att göra fel, men kanske inte så grova om de har en bra grund att stå på.
gumman-my
11 februari 2010, kl 18:48
Herr S svarar nedan på din första fråga!
Håller med, visst barn måste få göra fel, annars kan dom aldrig lära sig göra rätt heller! Är ju av misstagen vi lär oss mest! Men det handlar om att dom får veta hur fel det är, då dom går över gränsen för vad som är tillåtet eller inte! Som du säger, får en bra grund!

Kram/ gumman
Herr och/eller Fru S
11 februari 2010, kl 18:38
Skolan har en skyldighet att anmäla om de misstänker att något står fel till hemma i något barnsfamilj, ingen skyldighet att anmäla vad dom ser samma barn gör mot andra barn.

Självklart så gäller det att lära barnen vad som är rätt och vad som är fel. Det gäller ju att lära barnen att dom har skyldigheter också inte bara rättigheter.

Det är kanske dags för oss vuxna att säga till om man ser att barn/ungdomar beter sig fel ute, inte bara gå förbi. Men samtidigt så måste ju föräldrar inse att just mitt barn kan göra fel ibland och inte skylla ifrån sig, skydda barnet in i absordum som det ofta är nu.

//Herr S
Herr och/eller Fru S
11 februari 2010, kl 18:46
Det är skitsvårt att veta när man skall gå in, ja det är åtminstånde skitsvårt att skriva om det, men i verkliga livet så känner man förhoppningsvis sina barn och dess kamrater så pass bra att man märker när det är dags att gå in och styra upp det lite.

//Herr S
gumman-my
11 februari 2010, kl 18:56
Håller med, både i förra kommentaren o denna! Just att vi vuxna reagerar o inte som du också säger, skyddar just mitt barn o tror att "men det skulle han/hon ALDRIG göra"! Vi föräldrar vet inte allt om våra ungar, så är det bara!
Just därför tror jag på vikten att tala o tala o åter tala med ungarna, samt att själv leva upp till det jag kräver av mitt barn!

// gumman
sarahmara
11 februari 2010, kl 20:08
BS:
Usch, så du vet hur det är!!, härligt att du kom ur det!! ja, jag försöker ge mig tid... Jag kan inte göra annat än att skoja med dom här hemma, blir så tråkigt annars.... lättar upp stämningen.... Jag måste följa doktorns ordination, men det svider i mig att behöva gå såhär, jag har sovit sen mina pojkar kom hem.......var rädd om dig gumman!!!
kramizen!!!
gumman-my
11 februari 2010, kl 20:39
Är jobbigt, jag vet! Men sova är riktigt bra vet du väl?? Bästa återhämtningen! Så sov du o var rädd om dig!

Varm krya på dig kram/ gumman
Superdupermorsan
11 februari 2010, kl 20:53
Om de började att ta tag i mobbingen i skolornas värld och sedan är det bara att fortsätta. De är så urusla på att ta tag i något.
Min äldsta blev mobbad i skolan, jag fick ingen hjälp alls, det är en lång och trist historia. Blev så vansinnigt motarbetad på alla sätt, klart det var under en tid jag inte var i form heller. Man sliter så vansinnigt ont när barnen gör det. Hon kom iaf ur det hyfsat hel, det är en stark tjej, tack och lov !

Var rädd om dig verkligen !

BS Varsågod ! Glad att du blir glad vet du !

Jag matar dom också i smyg, gubben gillar inte att de är här så ofta alla årstider. De är ju värsta fästingbärarna, men inte på vintern, som nu behöver de lite extramat. Tycker också de är så vackra , de får gärna vara här för mig.

Kramar
gumman-my
11 februari 2010, kl 21:05
:) hon kan nog tacka sin mamma om hon kom helskinnad ur det hela tror jag! Är för sorgligt att det är den som är mobbad som ska behöva kämpa för sin existens, men det är ju så det ser ut nästan överallt, tyvärr! Glad att det ordnade sig för din tjej!

:)) du är för "go", tack!

jag brukar också mata dom, fast dom kommer inte längre in på min gård, vi har staket runt om, men jag lägger ut i skogen bakom vårt hus! På så vis får dom också vara ifred för mina hundar!

Varm kram/ gumman
Fäbostintan
11 februari 2010, kl 21:58
För det första så tycker jag ibland att misshandel och mobbing är för svaga ord...för det är i många, många fall rena tortyren, samma som används i många länders fängelser! Sedan om jag går till mig själv som misshandlad kvinna så var det nästan att man ibland tiggde en smäll på käften igen mer än den där psykiska tortyren. Det är för det andra helt jä-a sjukt att man överhudtaget måste ta upp det här ämnet då det är någon som vi som människor gör mot varandra. Om man bara en sekund sätter sig och tänker efter så kan det hända dig...mig...vem som hellst, när som hellst, för det finns alltid någon som är starkare än dig själv.
Då är jobbplatsen ett bra ställe att bli mobbad på då kanske du har en chef med högre makt än dig som är mobbaren (torteraren), då är det ett läge där den största, starkaste kan bli utsatt om man är rädd om jobbet och pengarna.
Synd bara att det finns dom som tror att makten att misshandla, tortera och mobba andra gör dom speciella och omtyckta eller får respekt.....det som man utsätter andra för kommer oftast tillbaka och biter dig i arslet förr eller senare (förhoppningsvis)
Tumme till dig vännen
kramas
gumman-my
11 februari 2010, kl 22:08
Tack för tummen o kommentaren!
Vet vad du menar att "smällen" nästan är en lättnad, då kan man ju se ett slut på eländet!
Håller med dig att orden ibland inte kan ge rättvisa åt vad vissa får gå igenom! När det handlar om barn, försvarslösa små barn, finns nog inga ord starka nog!

Ja, inte utan att man fler än en gång hoppats på någon slags gudomlig rättvisa att det som ges, ska fås! I alla fall när det handlar om vuxna människor!
Barn o mobbing är ingen lätt fråga, men desto viktigare att vi tar tag i den! Allt för många ungar mår dåligt i skolan idag, det varken borde eller ska få vara så!

Varm kram/ gumman
mogi
11 februari 2010, kl 23:06
Instämmer i det avslutande ordspråket!
Kommer att tänka på alla ungar som kutar över vägen bara så där..
är det konstigt när en massa vuxna går mot röd gubbe??
Såg idag två gubbar och en tant som lockade två ungdomar att
följa med på rödgubbegatlopp... MEN blev också varm av att se
att en tonårskille stanna kvar och inväntade den lile goe gröne...

MEN nu handlade ju ditt inlägg om mobbing och som du säger får ju
barn/ungdomar delvis sin bild av hur man är mot varandra genom oss vuxna
även om kompistryck även bidrar. Som en som i barndomen, som utsatts för mobbing både verbalt och fysiskt... tycker jag ändå att det som andra vuxna gör i form av utfrysning är värst- Att samtal tystnar, kastar konstiga blickar, att folk går iväg, att inbjudningar uteblir osv är värst eftersom det är mer fördolt och svårare att "bevisa".

Arbetet mot mobbing ute på skolorna ser väldigt olika ut. Själv kan jag dock aldrig bara gå förbi när några gruffas.. utan frågar alltid vad de pysslar med. Ofta får man svaret att de bara skojar.. Även om så är fallet, tycker jag det är viktigt att visa att vi vuxna är uppmärksamma... att vi ser och bryr oss..

VARM STOR Kraaaaaaam från Mogi
gumman-my
11 februari 2010, kl 23:49
Just det du säger att det ser olika ut i skolorna, vilket jag förstår att du kan o vet, men det låter hiskeligt fel i mina öron! Jag kan inte förstå att vi har en skollag, stadgar som styr hur undervisningen ska göras, men inga riktiga, samstämmiga riktlinjer för hur mobbing ska stävjas!? Hur ungarna har det i skolan?

Vet att det finns många duktiga, nitiska lärare, som gör ett jättejobb,som är engagerade, involverade i sina elevers liv! Men, det finns även motsatsen, tyvärr!
Just därför borde det finnas andra, kanske bättre lämpade inivider som kliver in o hjälper till när såna här fall uppdagas? Menar att ansvaret inte enbart ska ligga på skolan, komunen! Kan slå fullständigt fel om man råkar bo på "fel" ställe!?

Vad det gäller den vuxna mobbingen håller jag fullständigt med dig! Den är så utstuderad, men ändå så subtil, osynlig för andra! Är riktigt vidrig! Tyvärr också som du säger, svår att bevisa! Åter igen, är "offret" som står för bevisbördan! Usch!

:)) Tror nog att du tillhör den engagerande lärararen, även om du får hatta runt som du gör! Du gör ett kanonjobb ska du veta!

:)) Hoppas du gör som gumman sagt nu, BASTA!!! Doktorn var det, pronto!!

Varm kram/ gumman
imsy
11 februari 2010, kl 23:55
Mitt barnbarn blev mobbat i skolan. Rektor polisanmälde. Mobbarna blev straffade. Det är mycket lugnare på den skolan nu.
gumman-my
12 februari 2010, kl 00:01
Härligt! Där hade dom definitivt rätt person på rätt plats! Önskar bara att det funnits många, många fler!
Men oj, så skönt för ditt barnbarn o er övriga!

Kram/ gumman
HEMIMAMMA
12 februari 2010, kl 00:37
JAG KUNDE INTE UTTRYCKT DET BÄTTRE SJÄLV!!!
När jag läste till lärare fick jag se mobbing bland barn och vuxna, drabbades själv av utfrysning, pga att jag var med i IDOL det året, för jag var nyfiken vad som skedde bakom kulissen. Döm om min förvåning när jag gick vidare till de sista hundra...Men det gillades inte bland kollegor. Det jag såg av hur unga människor behandlades där...Usch. Mitt liv har alltid, sen jag själv var utsatt som barn, handlat om att motverka mobbing. Jag tog hand om flertalet framför allt flickor, den där dagen, och startade debatt om ämnet i skolan blande de ungdomar som ville ha min autograf!!! Jag sa att "Inte får du min autograf för det, men om du bad mig om den för att jag läste in gymnasiet med 12 mvg i betyg, då vill jag vara din IDOL ..."
(Jag drömmer om att föreläsa i ämnet eftersom jag inte har scenskräck och gärna står upp och talar inför människor. Dessutom uttrycker jag mig ledigt både i tal och skrift)
Men vi måste nämna saker vid sitt rätta namn!
gumman-my
12 februari 2010, kl 02:26
Oj, vad jag hoppas du fortsätter att nära din dröm! Vi behöver alla vi kan få som ställer upp, berättar, talar med ungarna!" När" din dröm!!

:)) Du kan göra vad du vill, bara du vill tillräckligt mycket sa en klok gammal man till mig en gång! Ett uttryck jag närt o försökt föra vidare till mina barn!

Ja, vi måste kalla det för vad det är, inte försöka försköna, tona ner, urskuldra! Mobbing, i vilken form det än är, var den än bedrivs är ett övergrepp, en misshandel I vuxenlivet, likväl som i skolan!

Varm kram/ gumman
sarahmara
12 februari 2010, kl 06:07
vilket bra inlägg!!! 5solar av 5!!!! Helt klart ska allt sånt här behandlas lika!! kramizen/sarah
gumman-my
12 februari 2010, kl 11:03
Tack !
Ja, jag tror det är viktigt att kalla det för vad det är!

Bättre idag??

Varm kram/ gumman
Hanna hmm
12 februari 2010, kl 06:28
Tumme!!! Vi kallar inte det vår son utsätts för för mobbing...vi kallar det för psykisk och fysisk misshandel...för det är vad det är!
Tack för ett bra inlägg!
gumman-my
12 februari 2010, kl 11:04
Usch, hoppas det ordnade upp sig för honom!

Tack för komment o varma ord!

Kram/ gumman
Maj-san
12 februari 2010, kl 06:42
Det är vi vuxna som sätter gränser, förhoppningsvis lär vi barnen rätt och fel, pratar och förklarar, så att de förstår vad konsekvensen blir för sitt agerande. Men tyvärr existerar det inte hos alla, har alltför många gånger sett föräldrar som bara skakat på huvudet, inte velat se problemen som finns.
Man ska inte gå in när det är vanlig gruff som alltid förekommer bland barn, de måste lära sig hantera det också, men när det blir allvarligare och ständigt pågående, ska skola och föräldrar aktivt gå in, det är i alla fall min åsikt.
För mig är mobbing misshandel, något vi aldrig någonsin ska acceptera.

Skickar energi, tumme och kram
gumman-my
12 februari 2010, kl 11:11
Som du säger, är vi vuxna som sätter gränsen, som måste lära var gränsen finns! Just därför är det enormt viktigt att vi är ständigt närvarande också, som lärare, som förälder!
Vårt sätt att hantera konflikter speglas av våra ungar, är där dom lär sig! Sen kommer kompistryck o annat in kanske, men i huvudsak handlar det om vad vi ger dom för grundvärderingar!

:)) Tackar varmt för energin, tummen o kramen!

Varm kram tillbaka/ gumman
Pellefantia
12 februari 2010, kl 07:07
Bra inlägg, från en som varit mobbad hela sin skoltid, samt som vuxen, klart man till sist ger upp. De flesta som läser min blogg ser i alla fall att jag inte är en knäppskalle, men som jag sagt tidigare, det är aldrig den mobbades fel,jag var bara annorlunda, hörde fel och verkade trög, är dessutom en sanningsägare. Frågar ni mig något svarar jag rakt av utan inlindade krusiduller. Vill ni inte höra sanningen varför frågar ni då?
gumman-my
12 februari 2010, kl 11:16
Är sorgligt att läsa, vet att du är hörselskadad, så jag kan tänka mig vilka fördomar du blev tvungen att möta! Att det sen fortsätter i vuxen ålder är bara ännu bedrövligare!

Tycker inte att det är något "fel" på att vara sanningssägare, tvärtom! Jag uppskattar det enormt, så länge man håller sig inom gränsen o inte sårar, skadar medvetet! Ord är ett mäktigt vapen, vem som än håller i det!

Varm kram/ gumman
karin
12 februari 2010, kl 16:23
Visst är det Misshandel- Det är riktigt otäckt för många barn, och ett barn kan bli skadat psykiskt och fysiskt på livstid. Det är ett vuxenansvar, även om det inte är sitt eget barn som blir utsatt, så angår det här oss alla. Bra Skrivet! En ros och kram till dig
gumman-my
12 februari 2010, kl 18:01
Tack för varma ord :) även för rosen

Kram/ gumman
Superdupermorsan
12 februari 2010, kl 17:47
Jag kämpade med näbbar och klor för min tös, tog fram mobbingplaner som var nytt då, försökte lära lärarna , rektorn och kuratorn hur man gör, ringde Bris , Barnaombudsmannen osv. Ringde polisen och frågade om man kunde anmäla mobbing och hur man gör osv. På mötena på skolan med rektor, kuratorn och några lärare fick jag slängt i ansiktet att det var min unge det var fel på och att mobbing inte fanns på skolan. Kuratorn ringde tjejernas ( de som mobbande) föräldrar och sa att jag tror inte att .... utan det är noga bara som....(min unge) hittar på. Tack så jävla mycket för den hjälpen ! Då hade man inte dagens verktyg att anmäla skola , ungar osv. Oj, vad jag önskade det fanns då. Hatade hela buinten, min unge mådde dåligt, jag lät henne vara hemma när det var för tungt. Hon fick en djup depression av allt detta, det tog nåt år innan hon kom ur den. Nu är hon 2 barns mamma, gift och när det gäller barnen är hon en lejoninna som jag. Hon vet hur jag stred för henne och jag vet att hon skulle göra detsamma för sina.

BS Jodå, gubben har fått äta upp det. Men igår när detta hände jobbade han kväll och det gick inte att vänta med det, därför fick pojken ta det själv.

Vår pojke kan inte bete sig så nu har vi blivit tvungna att ställa in skidresan v. 10, tråkigt men vi måste.
Imorse när gubben var uppe med honom innan han skulle iväg till bussen var han som en lillunge som testar och provar allt, stor i käften, tyken, skrålig osv.Fattar inte att han hann med så mycket på en ½ timme ? Nu är måttet rågat och han får ingen skidresa, det är ytterligare en sak han mister på detta. Nästa vecka är 3;e veckan har fortsätter och är utan datorn, mobilen och spelkonsollerna, han får gå på fotbollsträningen med det är också allt. På Fritids har han blivit en gnutta bättre, men det är en bra bit kvar till att uppföra sig som folk även där. Sånt här är så tärande och tråkigt, men eftersom han verkar ha svårt att ta det till sig, är det bara att fortsätta. Usch, nu är jag så trött och less på hela skiten, skulle önska jag kunde rymma nånstans ! Undrar om jag kan auktionera ut honom på Tradera för 1 :- ? Bäst han håller en låg profil nu framöver när han ligger så här pyrt till, för det blir bara nya indragningar annars. Till slut finns inget kvar han kan göra.

Ha en skön fredagkväll, gumman !

Kramar
gumman-my
12 februari 2010, kl 18:08
Finns det ingen "annan" vuxen som han kan tänkas anförtro sig åt? Verkar som om han har det riktigt jobbigt nu!? Händer så mycket under några få år både fysiskt o psykiskt i deras kroppar, sen kanske han varit med om nåt han inte berättar!
Är svårt när det blir så här o dom kniper som en mussla, men försök i lugn o ro få honom att slappna av, öppna sig, våga sätta ord på det han känner! Jag tycker synd om honom, nåt är ju helt klart fel, frågan är bara vad!
Hoppas det ordnar sig snart, du behöver en andningspaus!

Varm kram/ gumman
Filosophia
12 februari 2010, kl 19:21
Du är så klok vännen! Och du har så rätt. Vi borde alla vara mer rädda om varandra och sprida mer goda tankar omkring oss!
Jag hoppas du får en riktigt fin fredagkväll!
Stor kram och tumme från mig!
gumman-my
12 februari 2010, kl 19:50
:))Varmt tack !

kram/ gumman
Superdupermorsan
12 februari 2010, kl 20:05
BS Saken är den att han inte vill prata med någon, de försöker lirka med honom, men det är alltid "jag vet inte".
Han verkar ha det jobbigt javisst och gör det hela tiden värre. Vi gick på BUP för 2 år sedan när han också var helt rabiat, men det hjälpte föga.
Vi försöker på olika vis prata, kolla, prata med andra osv., för att se om vi kan luska fram nåt. Så fort man har minsta öppning försöker vi, så vi lämnar det inte åt sitt öde.
Sedan ska man komma ihåg vad han har i bagaget rent genetiskt, vi utgår inte att från att det är det, men vi måste liksom hålla en särskilt koll bara därför.
Tycker också synd om honom, men det hjälper inte honom, dessutom är han så gränslös i sig själv därför måste vi vara fyrkantiga och ha rutiner, han klarar inte undantag.
Vi jobbar stenhårt på att lära honom det sociala "spelet", vad som funkar och inte, varför man gör si och inte så osv. Hans största problem är att han inte lyssnar, vi pratar många gånger för döva öron. Han frågar mycket, men minns eller lyssnar inte på svaren Ibland är det som att trampa i dy, man kommer ingenstans alls, känns det som. Du kanske tror att vi inte gör nåt utan bara klagar, så är det inte alls. Det krävs mycket dagligt arbete med olika saker hela tiden, det gäller att inte slappna av. Att det är nåt fel blir bara tydligare ju äldre han blir. Funderar om han inte har någon bokstavskombination, för nåt är helt galet. Vi pratar med våra arbetsgivare konstant om vad som händer och inne, de tycker vi utarbetat en bra modell för vardagsarbetet med honom. Men i år måste vi få till en utredning, så vi får veta hur vi går vidare, så han får hjälp att utvecklas på rätt sätt.
Tror huvudsaken att man inte ger upp, fast det känns hopplöst många gånger.
Men detta skitbeteendet han håller på mig accepteras ingenstans, inte hemma, i skolan, på Fritids eller i fotbollen. Vi kommer aldrig att ta att han håller på så här, det är bara att härda ut och att vara konsekvent, inget annat går.

Jag behöver verkligen en andningspaus på ett par veckor minst !

Kramar
gumman-my
12 februari 2010, kl 23:03
Usch, jobbigt! Har lämnat längre kommentar inne hos dig!

Varm kram/ gumman
Maria
16 mars 2010, kl 10:46
Fy fan så bra skrivet!! mobbing är precis lika illa som "fysisk misshandel". dessutom finns det barn som blir mobbade som inte vet hur de ska lösa sina konflikter och när de vuxna tar på skygglapparna och inte "orkar" ta tag i problemet ja, vad händer då...smack! så är det väldigt lätt hänt at framf. killar börjar "försvara" sig mot mobbare och andra genom slag för att inte vara den svagaste länken i kedjan, det är fullt normalt beteende. men vad får det för konsekvenser, mobbarna blir inte synliga, det är den som vare "offer" från början som har ett fel beteende och blir den som måste "rättas till". blir så jäkla arg på hur skolan och systemet sköter det här med mobbing, varför ska de va så jäkla svårt att stoppa skiten i tid, visa och lära ungarna vad som är rätt och fel!!
Inger Rozén
min blogg http://chintohs.blogspot.com
10 oktober 2010, kl 13:13
Mycket intr.bogg!Ska jag spara.
Just nu är jag 66 år.Har tre vuxna barn och 5 barnbarn.Som barn blev jag mobbad.Vi bodde på landet o hade affär.Andra barn var bönder.De trodde att jag bara kunde hämta godis gratis.Annars lekte dom inte med mig.Jag var ett ensamt barn.Inga syskon som kunde försvara en.
Nu på äldre dagar har jag blivit påhoppad av barn,hon knuffa mig i ryggen.Då skrek jag att du ger fan i mig!Vi känner inte varandra.
Det går ör långt när man inte får gå ifred för vissa ungar.Inte första gången heller.Blir jag kallad jävla kärring går an,men inte att dom puttar på en bakifrån.Jag vägrar att bli mobbad av snorungar!Vänligen,Inger Rozén
Möjigheten att kommentera är avstängd av bloggens ägare
Fyra ting kommer inte tillbaka En avskjuten pil Ett uttalat ord Ett försummat tillfälle Ett tillryggalagt liv.
KGV-Mot utförsäkringslagen!
Follow Nerslagen men inte utslagen!

Senaste blogginläggen

Senast kommenterade


Denna blogg modereras inte på förhand av Aftonbladet och här gäller inte det utgivaransvar som finns på Aftonbladet.se. Bloggens innehavare är ansvarig för allt innehåll.

Tipsa oss om du upptäcker något regelbrott. Läs reglerna