Senast Skrivet

Slumpa en blogg
sidobild

Strindberg och lastbåten

Jag läste Strindberg redan som tonåring. Vi kunde ta tåget till Malmö Stadsteater för att se pjäser när Ingmar Bergman vsr regissör där. Jag går gärna tillbaka till den kanske bästa Strindberg-biografin, Martin Lamms "August Strindberg" från 1948, och då möter mig ett egendomligt minne. Jag läste boken ombord i ett lastfartyg sommaren 1949 när jag var nästan 19 år och i innehållsförteckningen längst bak har jag antecknat var vi befann oss. — Vid kapitlen om Nietzsche, Strindbergsfejden och kontroversen med Heidenstam står det "Sharpness 1/8". Och jag minns: vi låg i Sharpness Dock längst in i Bristol-kanalen och lossade en trälast från Båtskärsnäs högt uppe i Bottenviken. Den 6/8 länsade vi  genom Engelska kanalen i sydvästlig vind och då läste jag om Strindbergs s k Inferno-kris. Jag har skrivit "Hull 10/8" för där lastade vi koks, destinerade till Odense, och i Hulls skitiga dock-område studerade jag Strindbergs kungadramer. Ett par dagar därefter ångade vi över Nordsjön och jag minns: hård västlig kuling, med hög sjö akterifrån, saltvattenskum yrde över den svarta däckslasten och bildade regnbågar mot solen. I Kielkanalen och Stora Bält läste jag om Sagospelen och Dödsdansen, varefter jag genomträngde "Ett drömspel" medan vi lossade koksen i Odense den 13 och 14 augusti. Dagen efter, en tidig morgon, klättrade jag nerför lejdaren till lotsbåten på Malmö redd och kom hem lagom till skolstarten. 

Klasskänsla

Moderaternas ansträngningar att komma från klassmärket är dömt att misslyckas. Högern har alltid velat framstå som en visserligen mer eller mindre tilltufsad överklass. Det typiska för högerfolk är den så kallade VIP-loungen på flygplatser, där de kan känna samhörighet med den finare klassen och skiljer sig från kreti och pleti. — Nu genomdriver de vad de kallar marknadsanpassning till exempel inom vård och omsorg, skola och utbildning, vilket betyder ökade sociala och ekonomiska klyftor. Kriteriet på framgång är vinster som privata ägare kan kamma hem och helst undandra skatt. De betecknar sådan politik som ökad "frihet". — Så har de alltid gjort och det minns jag mycket väl alltsedan jag växte upp med den på sin tid mörkblå tidningen Sydsvenska Dagbladet och därefter följde studentpolitiken där högerstudenters ambition var att stoppa idéer om stipendier till förmån för studenter från hem med svags ekonomiska resurser. — Det är inte så att ökande klasskillnader är någon sorts misstag i deras politik. De har alltid velat ha sådana skillnader som de tror ökar ambitioner och produktivitet. Modellen är USA där enligt myten alla kan bli miljonärer och vem som hest kan bli president. — Sådant snack accepterar inte en majoritet av svenska folket och det är ju därför moderaterna velat framstå som ett arbetarparti och försökt förneka sin egen historia. Håller de nu på att avslöjas?  

Långa ord

Offentliga personer med dålig språkkänsla har alltid föredragit långa ord även när det finns korta som är bättre. Det har jag ibland retat mig på fast jag borde väl sluta bry mig. Nu säger och skriver de flesta "lagstiftning" fast de helt enkelt  menar "lag". Ständigt hör eller läser jag "gällande lagstiftning", fast man menar "gällande lag". Ordet "lagstiftning" betecknar ju en procedur, stiftande av lag. Man säger "regelverk" i stället för "regler", fullkomligt i onödan. Snart säger ingen högtravande offentlig person "nu" eller "idag" utan "i nuläget" och "i dagsläget". — Kanske anses långa ord mer vördnadsbjudande än korta, trots att detta är en språklig plåga. Det är säkert också en vana från politiska debatter och, kanske än mer, utredningsprosa. Man kunde tänka sig att journalister och författare professionellt alltid föredrar kortast möjliga texter. Men det kan man inte vara säker på: en poet uppfann uttrycket "problemformuleringsprivilegiet", faktiskt ganska frekvent sedan dess i det politiska språket. I kvällstidningar kan man i stället för "sammanträde" skriva "blixtinkallat krismöte" men det är kanske en annan historia. — Det hade varit bättre om statsminister Reinfeldt hade sagt "svenskar" och inte "etniska svenskar" men här finns ju en viss skillnad i betydelse och rent av i moral. "Etnisk" är en term som enligt ordboken handlar om folk, ras och stam. Jag är oföränderligt helt enkelt etnisk skåning. Kanske Reinfelde tillhör en exotisk Täby-kultur, värd att utforskas av etnologer.  

"My God, I was wrong."

USA har lämnat Irak och amerikanerna grubblar nu på hur de ska dra sig ur Afghanistan. Den amerikanska imperialismens tid håller på att ta slut och är i varje fall för dyr. I USA  pågår följaktligen en debatt om USA:s roll i världen. De gamla idéerna om att USA står för det goda med Guds hjälp i kampen mot ondskan, dvs "kommunismen", är förvisso fortfarande den amerikanska legenden. — Jag läser en tidskriftsartikel om en bok med titeln "Westmoreland: the General Who Lost the War". Många i USA tror fortfarande att amerikanerna förlorade kriget i Indokina på grund av något misstag av en general. Men skribenten i tidskriften skriver, mer intelligent, att "kommunismen tog överhand snabbare i huvudsak som följd av den amerikanska interventionen i Vietnam, Laos och Kambodja och nådde aldrig resten av regionen." Under ett möte i Japan 1991 fick McNamara, försvarsminister under kriget, en fråga om detta. Efter någon tvekan grymtade han : "I was wrong. My God, I was wrong." —  Hur var det möjligt att amerikanerna trodde att de kunde överta ett ruttet franskt kolonialkrig för att sprida frihet och demokrati med vapenmakt? Hur kunde de stödja militärjuntor med demokratisk retorik? — Det är inte fel att bekämpa kommunismen men man behöver inte för den skull tappa förståndet. Och religiös ultrahöger är en idiotisk idé om man önskar demokratisk anständighet.

Turkiet

Efter en vecka i Turkiet, jämte därtill avpassad läsning, har jag kommit fram till att om Grekland lämnar EURO-zonen kan Turkiet komma med i stället. Landets ekonomi går utmärkt och det råder optimism. Det är annat än Sydeuropa och jag fått höra, en viss självsäker kritik mot EU. Varför länder som Rumänien, Bulgarien, Slovenien och Ungern godtas men inte Turkiet? undrar man. Nu vänds blickarna alltmer mot öster, mot Asien. — Sedan det gamla östromerska kristna riket gått under, kom muslimerna. De var inte bara krigare utan överförde dessutom klassisk grekisk kultur, som för de kristna bara var hedendom, till oss i Europa. Under medeltiden förde Europas kristna ohyggliga anti-muslimska krig under beteckningen korståg. 1453 är det klassiska årtalet i Turkiet: då erövrade turkarna nuvarande Istanbul och det osmanska väldet skapades. — Det har sedan urminnes tider funnits tre religioner här, islam, judendom och kristendom. De är alla monoteistiska, en idé som går ut på att alla religioner utom en är falska. Strider och gräsligheter har blivit följden. Jag tror att de kristna har varit värst, inte minst om man också räknar med den västerländska kolonialismen i hela Mellanöstern. — Området väster om Bosporen kallas "Europa", på andra sidan finns "Asien". De gillar att berätta för oss gäster att nu åker vi buss mellan Europa och Asien. Broarna är vackra, som historiska symboler.

Näringsliv

Inte minst i samband med den senaste konflikten förvånas jag av ordet "näringslivet". Är det inte konstigt att denna term så ofta bara syftar på direktörerna? Näringslivet består minsann också av arbetare och tjänstemän. Direktörernas organisation heter i enlighet med det här överklassmaneret just "Svenskt näringsliv". — För några år sedan, när det fanns en meningsfull vänsterretorik, försökte många byta ut ordet "arbetsgivare" mot "arbetsköpare". Jag använde, åtminstone under en viss tid, gärna detta uttryck. Det konventionella betydde ju att de välvilliga direktörerna "ger" arbete, som om de vore en välgörenhetsorganisation, fast de ju i själva verket "köper" anställda. Men vi som ville ändra språkbruket hade förstås ingen chans i den borgerliga språkliga hegemonin.     

Saudiarabien

Under mina försök att förstå något om Saudiarabien, som vi ju bedriver militär handel med, läser jag "KAMPEN OM ISLAM", av den franske islamologen professor Gilles Kepel (svensk övers. 2004, Atlas). Han skriver om "grundarmonarken" Ibn Saud: — "Han hade själv många söner med dussintals fruar, många från klaner som svurit honom trohet. Genom diverse giftermål och skilsmässor som avlöst varandra i i rask takt hade han spridit sina gener utan att bryta mot sharialagarna, som begränsar polygamin till max fyra hustrur åt gången. Detta beda, sammanhängande nät av bröder och halvbröder kontrollerade det politiska systemet och åtnjöt exklusiv tillgång till oljeinkomsterna. Genom en lateral arvsföljd, som överförde maken mellan bröder och inte linjärt från far till son, hade han säkerställt solidaritet mellan bröder från olika mödrar, istället för en monarks egna maktambitioner som vill se till att hans barn får efterträda honom." — Den här regimen har USA samarbetat med i åratal, den ingår i "den fria världen", och den har olja. Hans Majestät Konungen av Sverige har gett honom medalj, eftersom de båda är scoutedare. Sverige har under olika regeringar haft vapensamverkan med den kungliga saudiska familjen. "Solidaritet mellan bröder", skrev Kepel. Så vackert.   

 

 

Påsk

Jesus dödades av den romerska militärdiktaturens hantlangare, som många andra på den tiden. Att han återuppstod på påskdagen har inte lett till något religiöst grubbel för mig, eftersom jag helt enkelt aldrig trott att legender om återuppståndelse från döden är sanna. Men "romersk rätt " var lik förbannat under århundraden ett klassiskt ämne för västvärldens jurister. — I min ungdom i Skåne brukade vi under långfredagen spela kort i en lövskogsdunge vid en porlande bäck, inte som protest mot något religiöst förbud utan för att det var vår. — Idag, påskafton, inleder jag dagen med att läsa de två huvudledarna i Dagens Nyheter. Den ena handlar om sjukförsäkringsstatistiken och den andra om arbetslöshetsstatistiken. Jag ser fram emot en uppsluppen politisk debatt om statistik fram till nästa val. — I Lund hade vi på min tid en intressant professor i statistik. Han hade, om jag minns rätt, fem barn och vi skrev i studenttidningen att han under vackra helgdagar cyklade omkring i staden med ett slumpvis utvalt barn på pakethållaren. — I Strindbergs lilla drama "Påsk", bara tre akter, fäste jag mig tidigt vid den känsliga bilden av flickan Eleonora, på gränsen till mental skörhet, hans vackraste kvinnoporträtt. Pjäsen utspelas i Strindbergs Lund, en stad som han kallade "klosteraktig". Gärna för mig, det var en miljö för tankfulla, men med humor någonstans i munkkåpan.

Frans G Bengtsson

Det gläder mig att "Röde Orm" kommer ut i ny upplaga. Det som jag i mina senare tonår först läste av Fran G Bengtsson var dock inte denna succéroman utan hans essäer. Jag fäste mig vid hans humanistiska lärdom, även om den ibland kunde förefalla excentrisk. Frans G var kulturkonservativ och ofta rent av gnällig intill gränsen för det reaktionära, och det kunde jag väl reta mig på. Men jag har definitivt i mitt bagage en god dos kulturkonservatism alldeles själv: David Hume, Schopenhauer och Joseph Conrad hör till den traditionen. — Det finns de som tror att kulturkonservatism skulle hänga ihop med nazism, eller åtminstone med förståelse för nazistsympatisörer. En annars klok historisk skribent har gjort en sådan förhastad kommentar om Frans G. Men det var från sin humanistiska utgångspunkt som  han avskydde nazismen, och den var ju högst aggressiv under hans levnad. Han  såg nazistiska politiker som vulgära folktalare och demagoger och han benämnde dem "kriminaldårar", alldeles särskit efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Han hade planerat att efter boken om Karl XII skriva en biografi om Karl X Gustav men avstod och sa att inte kunde han skriva om en kung som härjade Polen och tågade in i Danmark. — Det fanns en bildad konservatism som föraktade småborgerlig högerpopulism och det kan man väl påminna om än i dag. 

Åldersnoja

Nu skrivs och diskuteras åldringar. Jag piggnar till och tänker: det är mig de diskuterar. Vi har ju alla ålderssymptom i min ålder, syn och hörsel, balans och minnesförluster. Jag borde komma på något att klaga över. Det kan inte vara mina sporadiska kontakter med vårdsamhället som alltid varit vänliga och logiskt sammanhängande. — Men jag har svårt för att öppna vissa förpackningar. Dock har jag hovtång, skruvmejsel, hammare och knovar inom räckhåll så det går bra fast ibland behövs grova svordomar. Jag har en konstig utstrålning som gör att apparater upphör att fungera när jag kommer i närheten av dem. Men jag får ju hjälp. På den skenbart filosofiska frågan om livets mening finns numera ett klart svar: att kunna trycka på rätt knapp. — Värre är att jag inte känner till alla dessa TV-kändisar som efter vad jag förstår dominerar svenska folkets liv. När en världsberömd nerknarkad bög i Californien släpper ett album hänger jag inte med, trots helsidor även i morgontidningen med jättebild av en figur som står och skriker i en mikrofon. Sådant får man finna sig i. Jag kan ju i alla fall koncentrera mig till exempel på hurusom Strindberg släppte "Röda rummet", inte minst nu när våren kommer till Södermalm och sommaren väntar på mig. 


Nästa sida »
Författare och klok person. Tidigare Aftonbladets chefredaktör.

Senaste blogginläggen

Senast kommenterade


Chefredaktör och ansvarig utgivare: Jan Helin

Vd: Anna Settman

Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin

Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Org.nr: 556100-1123 Momsregistreringsnr: SE 556199-112301

Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se

Sveriges mest engagerande tidning - 2,5 miljoner läsare varje dag!

Aftonbladet Plus kundcenterE-post

Close