När livet vänder

Lång tid har förflutit sen jag skrev senast. Till min glädje finns bloggen kvar :-D ! För intresserade vill jag rekommendera att ägna den lite tid, och läsa mina inlägg från början.

Det ger störst behållning.

Tills jag hittar möjligheten att få "färg" i hela textfältet väljer jag nu att prova lite med textfärg iaf :-D

NU har så mycket hänt, och NU lever jag faktiskt I GLÄNTAN.

Mitt liv förändras hela tiden, och blir mer och mer jag.

Ett är dock redan klart. Jag lever i Gläntan, hela tiden numera.

Har så mycket att fortsätta beskriva, skriva om det här livet. Det som syntes helt och fullständigt omöjligt, till sist.

MEN visade sig möjligt att återupprätta, och åter LEVA i.

Denna gång, tillsammans med alla de förmågor, egenskaper, resurser jag föddes med !

Det där,,... jag "drömde" om som barn, och levde i tron att det bara var som "dröm", i ett obevekligt hårt samhälle, där jag inte skulle överleva. Som den jag var.Bara genom att göra om mig, till en annan slags människa. Som passade in.

DET höll på att kosta mig livet !

NU är jag lycklig, flera gånger i veckan, överraskande, medveten om hur lidande och sorg faktiskt är vad min existens uppfattar och känner. Därav - vikten att där jag själv kan avgöra / hantera mitt liv gör det, ser det som skapar glädje !

SÅ - nu har jag hittat tillbaka till min blogg GLÄNTAN.

NU ska jag börja skriva igen.

Jag vill säga till henne

Som blev till jag

 Kom  vi gör på ditt sätt nu

 Du ville trösta, sträcka ut en hand,

Du visste när någon hade ont

Du ville glädja

DU ville aldrig lämna någon ledsen

Du ville dansa

Sjunga, skratta

Få med dom andra i livslusten

Du behövde någon som tröstade, som sträckte ut en hand

Du kände alltid smärtan

Du behövde glädje

Du skulle aldrig blivit övergiven med din sorg

Du skulle fått dansa, sjunga, skratta

För att känna livslusten i dig

 NU

ger jag det jag saknat

NU

gör jag det på mitt sätt

Resan har  börjat ................ÄNTLIGEN

Jag kan inte låta bli !! Det här är en låt jag hittade helt nyligen med denna helt otroliga, fantastiska, vackra, underbara artist. Den här låten dock helt annorlunda än det jag hört hittills. Helt outstanding ! Eller hur ?

NU är jag klar, för denna gång :-D. Nu är Gläntan riktigt bra.

Äntligen har jag hittat en låt av denne man att lägga in här :-D

Varsågod, njut, lyssna och lyssna mer på hans sånger !!

Fann denna sång av CarlJohan Vallgren, i någon mapp på min dator, som jag inte vet vem som lagt dit, precis när jag började skriva... dessa dikter om vad som händer mig just nu. Den vägleder mig ner i det jag behöver känna just nu, den lär mig att jag inte är ensam. Den är för mig det vackraste jag kan lyssna på just nu. Jag blir glad, varm och känner en tillhörighet.

Det har varit så fantastiskt att kunna skriva här. Det har varit lugnt. Det har fått stå här, bara , det jag skriver.

SÅ nu sparar jag mina texter, och går vidare. Ska fortsätta skriva, och leva, och hitta det jag älskar. Sånger, andras texter, människor, allt det jag älskar. Ska ALDRIG mer slarva med vad jag släpper in, eller tar del av. Ska ALDRIG mer styras av måsten, eller bara slentrian, eller ett behov av att "hänga med i debatten, hålla mig ajour".

NU ska jag vara kvar i min "glänta" - som är helt underbar, varm, sorglig, hemsk-ibland, men alltid varm och vänlig och uppmärksam på dem jag älskar. För nu är ju "gläntan" äntligen inte bara en skogsglänta i utkanten av förorten, bakom hyreshuset i tegel, ...för längesedan när jag var barn. Som ett dolt minne - en chimär.

NU är äntligen den gläntan JAG (!!!!) och allt omkring mig. På riktigt och i verkligheten.

Tro´t om ni vill, men det ÄR faktiskt sant !

Jag ska gå vidare , för nu vill jag mer än någonting annat, på min väg framåt kunna visa de andra som går i sorg och mörker av bara denna anledning, att jag finns och de får plats. Gläntan ska växa .... till att omfatta oss alla. Inte för att jag gör någoting särskilt. Bara för att jag finns.

Kom så går vi....ut i livet...NU

Kunde jag gå min väg

hitta en glänta

och sitta i gräset, ensam

omgiven av himlen, värmen, stråna, lövens rasslande, doften av barr och sol

Då kom leendet, glädjen, nyfikenheten fram

och jag studerade ingående ett grästrå

i min hand

oj, en nyckelpiga sprang genom gräset

en myra klättrade upp på en sten

sen himmlen, allldeles blå med vita mjuka sköna moln

Det gav mig en visshet om ett liv... här var jag möjlig

Så reste jag mig upp, vände mig om och gick tillbaka

livet inom mig krympte för varje steg

så var jag framme i mörkret - det som skulle lära mig att ALDRIG gå min väg igen. Det som skulle tvinga mig "förstå" att den gläntan bara var en dröm, och inte verkligheten. Det som skulle få mig att tro jag var galen. Det som lärde mig ALDRIG gå dit igen, och trots det le, vara glad, prestera och bli en anständig människa.

Jag var hemma...........

och helt förlorad.

Vi sitter vid köksbordet

Du vackra människa - dotter

och jag

Utanför fönstret en osannolikt vacker vy

grenar som stretar mot himmlen, med ett täcke snö över sig

som gnistrar mot den isblå himmlen

över de svarta taken

iskristaller lyser överallt

Innanför fönstret

sitter vi med sockor, och tjocka tröjor

är så trötta på kylan

Jag pustar och säger

Måste det vara så svinigt OCH vackert - samtidigt !

Kan jag inte bara få hata den här kylan...

Du ler med stora ögon

Jag ler

vi tänker samma tanke

Naturen visar oss på sitt enda sätt

hur det är.

Som en påminnelse bara

Jaaaa - det ÄR svinigt OCH vackert samtidigt - hela tiden

 Sen skrattar vi åt något du sa.......

I mörkret där allt var tungt

tyst och tomt

i en säng, i ett rum

där ingen talade eller frågade någonting

Vad gjorde jag där ?

Sorgen vred sig inne i min kropp

brännande ont

Det fanns ingen utväg längre

Allt var prövat, alla vägar gångna

krokika och raka, åt alla håll

När var det jag skrattat senast ?

Jag minns det - längesen, längesen

Jag såg ingenting

och inom mig det stormande havet som slet mig i stycken

och hjärnan som spann bilder jag inte ville se, ljud jag inte ville höra

SÅ dom gav mig tabletter, jag kunde sova, och jag glömde bort mig själv

och nu är det här.

Jag kan börja om, resan är slut

och jag kan äntligen börja leva

ett liv jag väntat på i så många år.

Vad höll mig uppe ?

Hoppet..............en galen vetskap om att någon gång.....

Genom eld och vatten, mörker och ljus, fladdrat omkring

gråtande, skrikande ut i natten

VAD ÄR DET JAG MÅSTE GÖRA?

Tomt, ekande tystnad, mörkt

Det var inget jag måste göra, inget jag kunde göra

bara vänta..... stå ut.....

och det kom

ögonblicket när mitt liv vänder - och jag gråter igen

ur lättnaden stiger sorgen över det förlorade

men också glädjen att se framåt

jag är här nu när livet börjar

på nytt