Harpyans återkomst

Jaha. Bloggen läggs ner. Och här sitter jag rådvill som en fjärt i en korgmöbel och vet inte var jag ska ta vägen. Eller OM jag ska ta vägen.

Ska man fortsätta blogga eller ska man läga ner?

Och om man ska fortsätta, var ska man göra av sig då?

//Harpyan

 

Det kanske inte är helt uppenbart, men jag är något av en pacifist. Dödande av princip ställer jag mig mycket negativ till.

Och efter dagens festande på Ground Zero måste jag fråga; Vad vann vi på detta?

Mister man en står det tusen åter och jag känner mig tvärsäker på att efter Usama finns det tusen och åter tusen fundamentalistiska idioter som bara längtar efter att få kliva i hans sandaler. Och alla dessa grabbar är ju förmodligen ännu argare än mr Bin Laden, eftersom de nu - utöver att köra Jihad på alla "västerlänningar" också vill hämnas sin ledares död. Tänker de partajande amerikanerna på det?

För säkerhets skulle vill jag ju naturligtvis påpeka att jag inte tycker att Usama skulle få fortsätta sin hobbyverksamhet, min aversion mot dödande goes both ways liksom.

Så nu sitter vi här med en död terrorist och bara väntar på vedegällning. Kul va?

//Harpyan

Det snackas en massa om skitjobb nuförtiden. Begreppet "skitjobb" definieras sällan i de artiklar man läser, men min egen fria tolkning är att ett sktjob är ett jobb med låg lön som ställer låga eller inga krav på erfarenhet eller utbildning hos den sökande.

Det som upprör mig är att man ens använder uttrycket skitjobb. Det signalerar ju att om man söker ett sådant jobb så kan man lika gärna kalla sig själv skitsökande. Jag har själv både sökt och fått så kallade skitjobb. Med rätt inställning och lite jävlar anamma så har jag lyckats jobba mig framåt och uppåt och så småningom själv fått anställa folk som sökt de här skitjobben. De flesta av dem jag anställt har vid intervjun lyckats visa att de inte alls ser jobbet som ett skitjobb, utan en mölighet att försörja sig och en möjlighet att visa vad de går för. Och vi har haft väldigt kul på jobbet. Jag tror inte att någon i slutänden har sett det som ett skitjobb, utan rätt och slätt ett jobb.

Så vem är den idioten som myntat uttrycket skitjobb? Och vilka ör det som envisas med att fortsätta använda uttrycket i artiklar och reportage, och som därmed signalerar att en del jobb inte ens är värda att söka.

Är det bara jag som reagerar på att outbildade och totalt oerfarna unga rynkar på näsan och säger att "såna där skitjobb vill man ju inte ta"?

Det finns inga skitjobb gott folk, det finns bara jobb!

//Harpyan

Tydligen har en hoper jyckar räddats från kinesiska middagsbord. Jag kan inte låta bli att tänka att det avskyvärda ligger inte i själva ätandet av människans bäste vän, det avskyvärda är ju hur man behandlar djuren INNAN de avlivas och hamnar på tallriken. Och där kan väl knappast kineserna sägas ligga i framkant. Fast de är ju konsekventa, de verkar ju behandla människor och djur ungefär lika illa... //Harpyan

Jag befinner mig, av naturliga skäl, i mammaträsket. Det känns som om hela min omgivning består av mammor med bebisar. Slår jag upp en tidning bombarderas jag av artiklar om allt som kan vara farligt för mitt barn (artiklar som jag ser till att undvika att läsa, eftersom de flesta farliga saker lika snabbt kan upphöra att vara farliga och de flesta "farligtlistor" tenderar att bli längre och längre och till slut får man väl sluta andas eftersom luften kan innehålla farliga ämnen). TV-rutan svämmar över av "Förlossningskliniken", "Vi ska ha barn", "En unge i minuten", "Unga mödrar" och andra serier som inte verkar ha annat syfte än att visa upp födande. flåsande kvinnor i tämligen oattraktiva positioner.

Bland alla dessa mammor dyker det upp en fråga, eller rättare sagt inte en fråga, utan något som tydligen är helt självklart. Jag pratar om dop. Varken jag eller Mannen är medlemmar i Svenska Kyrkan. Mannen är en rätt övertygad ateist, själv är jag agnostiker. Att döpa sonen har aldrig varit aktuellt. När han blir vuxen får han själv välja om och vad han vill tro på. Det är ju det som är det fina med religiös tro, det handlar just om tro och inte vet. Ingen kan bevisa att det finns en Gud, men ingen kan heller bevisa att det inte finns en Gud.

Oavsett om sonen vill tro på Gud, Jahve, Allah, Janne Josefsson eller något annat så vill jag att det ska vara hans val och inte mitt och Mannens.

Jag upplever inte att alla dessa föräldrar som religiösa. Ingenting i deras tillvaro pekar på att en eventuell Gud spelar någon som helst roll i deras liv. Det känns snarare som att det där dopet är något som sker rutinmässigt. Ungefär som att man vaccinerar sitt barn så döper man dem.

Om man nu är kristen och anser att religionen faktiskt är viktig i ens liv så förstår jag att man tycker att dopet är något viktigt. Däremot ställer jag mig lite tveksam till att man tvingar på sin egen tro på någon som inte har möjligheten att välja själv.

Och alla andra, som inte är religiösa, som just på ren rutin döper sina barn, för att man "ska". Är inte det ännu konstigare?

//Harpyan

I ett tidigare inlägg har jag lyft frågan i vilken ordning man tar på sig kläder. Trosor/kalsonger först var min devis.

Nu har jag råkat ut för ännu en märklig tågordning. Jag har sökt ett jobb, varit på en intervju, och där, mitt under denna pågående intervju fick jag frågan om vad jag har för löneanspråk.

Jag har rekryterat en del folk i mina dagar, och alltid haft den uppfattningen att först hittar man rätt person, därefter börjar man diskutera lön. Just nu känns det lite som om man rikserar att hamna i något slags budgivningstävling. De kanske har flera starka kandidater som nu får tävla om vem som är beredd att lägga sig på den lägsta lönen.

Någon som hamnat i en liknande sits? Jag kan tillägga att jag än så länge inte lagt något bud.

//Harpyan 

Nu tar jag bladet från munnen och räknar med att få rejält på pälsen, men jag måste säga det. Första månaden lever man i någon sorts babybubbla. Andra månaden börjar rutinerna sätta sig. Tredjemånaden börjar barnet bli mer kommunicerbart och man fascineras fortfarande över att man varit med och gjort den här lilla människan. Fjärde månaden börjar lappsjukan komma krypande.

För vad har man egentligen gemensamt med en fyra månader gammal människa? Ja, vi gillar pappa skarpt båda två, men annars?

Visst älskar man sin unge, och visst är han fulkomligt ljuvlig och rolig och gullig och charmig och allt det där. Men jag saknar känslan av att ingå i ett vuxet sammanhang. Att fylla en annan funktion än att mata, byta blöjor, trösta och bada. Mammagrupper i all ära, men de handlar ju trots allt framför allt om min roll som just mamma. Visst händer det att vi diskuterar annt. Våra män. Våra hus. Våra förfallna kroppar. Men det hänger ju ändå så himla tight ihop med våra mammaroller.

Dagarna går in i varandra, man vaknar, byter blöja, matar, tar en promenad. Åker till BVC, byter blöja, matar, går på mammaträff. Och så där håller det på. Häromdagen frågade någon mig vad det var för vecka. Ingen aning. Sedan började jag fundera på vilken månad det var och kände mig en stund rätt säker på att det är mars. Verkligheten ropar på mig.

Jag vill sitta på möten om budgetar och projekt och viktiga planer, och LÄNGTA efter den lille knallkorken. Jag vill skynda hem, kasta mig ur bilen och rusa in för att begrava näsan i hans lilla mjuka nacke och njuta hejdlöst av babydoften. Jag vill till och med gråta en skvätt över att ha missat något häftigt, typ hans första ord eller något annat stort.

Nu hör jag att han vaknat hör jag, så jag återgår til mammalivet en stund.

//Harpyan

Hade nästan bestämt mig för att lägga ner den här bloggen, men så fick jag den här kommentaren:

Vänner! Vi har äntligen enats!

Vi har en tid diskuterat vad som skulle kunna vara ett rimligt pris för ett samlag med antingen mig eller Mannen.

Vi är nu rörande överens om att för blott 100 MSEK kan i stort sett vem som helst få ligga med oss. Vill ni ha oss båda på en gång kan vi tänka oss att erbjuda en rabatt, och sälja oss för paketpriset 150 MSEK.

Anyone?

//Harpyan

Men en ballad om misshandel hör inte hemma i Melodifestivalen. //Harpyan