Harpyan: funderar kring religionsfrihet

Jag befinner mig, av naturliga skäl, i mammaträsket. Det känns som om hela min omgivning består av mammor med bebisar. Slår jag upp en tidning bombarderas jag av artiklar om allt som kan vara farligt för mitt barn (artiklar som jag ser till att undvika att läsa, eftersom de flesta farliga saker lika snabbt kan upphöra att vara farliga och de flesta "farligtlistor" tenderar att bli längre och längre och till slut får man väl sluta andas eftersom luften kan innehålla farliga ämnen). TV-rutan svämmar över av "Förlossningskliniken", "Vi ska ha barn", "En unge i minuten", "Unga mödrar" och andra serier som inte verkar ha annat syfte än att visa upp födande. flåsande kvinnor i tämligen oattraktiva positioner.

Bland alla dessa mammor dyker det upp en fråga, eller rättare sagt inte en fråga, utan något som tydligen är helt självklart. Jag pratar om dop. Varken jag eller Mannen är medlemmar i Svenska Kyrkan. Mannen är en rätt övertygad ateist, själv är jag agnostiker. Att döpa sonen har aldrig varit aktuellt. När han blir vuxen får han själv välja om och vad han vill tro på. Det är ju det som är det fina med religiös tro, det handlar just om tro och inte vet. Ingen kan bevisa att det finns en Gud, men ingen kan heller bevisa att det inte finns en Gud.

Oavsett om sonen vill tro på Gud, Jahve, Allah, Janne Josefsson eller något annat så vill jag att det ska vara hans val och inte mitt och Mannens.

Jag upplever inte att alla dessa föräldrar som religiösa. Ingenting i deras tillvaro pekar på att en eventuell Gud spelar någon som helst roll i deras liv. Det känns snarare som att det där dopet är något som sker rutinmässigt. Ungefär som att man vaccinerar sitt barn så döper man dem.

Om man nu är kristen och anser att religionen faktiskt är viktig i ens liv så förstår jag att man tycker att dopet är något viktigt. Däremot ställer jag mig lite tveksam till att man tvingar på sin egen tro på någon som inte har möjligheten att välja själv.

Och alla andra, som inte är religiösa, som just på ren rutin döper sina barn, för att man "ska". Är inte det ännu konstigare?

//Harpyan