Harpyan: Mammaledighet är tråkigt

Nu tar jag bladet från munnen och räknar med att få rejält på pälsen, men jag måste säga det. Första månaden lever man i någon sorts babybubbla. Andra månaden börjar rutinerna sätta sig. Tredjemånaden börjar barnet bli mer kommunicerbart och man fascineras fortfarande över att man varit med och gjort den här lilla människan. Fjärde månaden börjar lappsjukan komma krypande.

För vad har man egentligen gemensamt med en fyra månader gammal människa? Ja, vi gillar pappa skarpt båda två, men annars?

Visst älskar man sin unge, och visst är han fulkomligt ljuvlig och rolig och gullig och charmig och allt det där. Men jag saknar känslan av att ingå i ett vuxet sammanhang. Att fylla en annan funktion än att mata, byta blöjor, trösta och bada. Mammagrupper i all ära, men de handlar ju trots allt framför allt om min roll som just mamma. Visst händer det att vi diskuterar annt. Våra män. Våra hus. Våra förfallna kroppar. Men det hänger ju ändå så himla tight ihop med våra mammaroller.

Dagarna går in i varandra, man vaknar, byter blöja, matar, tar en promenad. Åker till BVC, byter blöja, matar, går på mammaträff. Och så där håller det på. Häromdagen frågade någon mig vad det var för vecka. Ingen aning. Sedan började jag fundera på vilken månad det var och kände mig en stund rätt säker på att det är mars. Verkligheten ropar på mig.

Jag vill sitta på möten om budgetar och projekt och viktiga planer, och LÄNGTA efter den lille knallkorken. Jag vill skynda hem, kasta mig ur bilen och rusa in för att begrava näsan i hans lilla mjuka nacke och njuta hejdlöst av babydoften. Jag vill till och med gråta en skvätt över att ha missat något häftigt, typ hans första ord eller något annat stort.

Nu hör jag att han vaknat hör jag, så jag återgår til mammalivet en stund.

//Harpyan