Jag har kommit underfund med en sak. Jag lever genom mitt barn nuförtiden. Det är ingen som vill träffa bara mig längre. Ingen som frågar om vi ska fika, om vi ska käka middag, gå på bio. Inte mycket händer bara med mig, utan lilla e vid min sida. Jag känner mig tråkig och tom, som om jag inte existerar mer. Jag vet inte vad jag ska prata med folk om längre. Jag har tappat bort mig själv....vem jag var. Men visste jag det innan ens? Vad var egentligen annorlunda mot nu?
Fast det kanske är så att man väljer det själv ändå. Den lyckan, den kärleken, jag får av lilla e kanske är det enda jag behöver? Så känns det ofta åtminstone. Jag är nog lycklig egentligen, men ibland har man dåliga dagar...
Nu blir det bloggpaus på obestämd tid. Hejdå.