Hotadbloggen

Mitt uppdrag var att under en vecka blogga för Aftonbladet, jag fick chans att ventilera mina tankar och känslor, samt ta del av andras. Det finns tyvärr många som mår dåligt i sin situation, det märks tydligt. Jag tror det är viktigt att få ventilera. Några härinne har varit så rädda att de endast skrivit till mig i min inbox, rädda för att deras män ska hitta dom. Jag tror inte den risken är speciellt stor, om det inte är som så att dom männen kommit till någon form av insikt som Knorres, eller som han kallar sig själv Psyko-Peter. Jag kommer följa hans blogg med stort intresse, det känns som han på något sätt vill försöka rätta till saker som hänt tidigare. HotadBloggen kommer finnas kvar, men jag tar en paus. Har en del jag ska stå i nu innan min skilsmässa är över. Jag tackar för alla kramar och godhet jag mött härinne. Jag önskar er verkligen allt gott med en STOR kram!

Rädslan i allt som skett är det som är värst. Det handlar om ren och skär rädsla, att inte ha kontroll. Jag vet min man tycker jag satt mig i en offerroll, Men saken är den att skrämmer man en annan människa tillräckligt mycket så blir denne ett ofrivilligt offer. Det märks tydligt på kommentarer och mail från andra kvinnor som som skrivit på bloggen. Det är bla. från  kvinnor som fortfarande lever i rädsla efter att ha lämnat för många många år sedan. Man kan fråga sig varför dessa kvinnor läser kring detta ämne på nätet efter så lång tid, Jo, jag tror det beror på själva rädslan. Alla som skrivit har olika erfarenheter, en del har misshandlats sönder och samman, andra psykats hårt, det kan finnas alkohol och droger med i bilden, dålig ekonomi är en annan aspekt. även svåra vårdnadstvister. Alla har inte drabbats lika hårt, men den gemensamma nämnaren är rädslan och otryggheten, den kan man inte mäta, den sitter i själen.

Något som varit bland det svåraste under denna tid är alla självmordshoten, jag antar min man njutit av att dramatisera kring att ta sitt liv. men det är klart, mår man inte bra måste det vara svårt att njuta. Just nu kan jag bara känna avsky för själva handlingen.

Ikväll ska jag delge er ett test man kan göra på nätet. Om det är tillförlitligt? Det vet jag inte, men man får en sjuhelsikes resa, en aha upplevelse om man inte gjort liknande tidigare. Gå in på http://www.psykologitest.se/index.php

Vi är inga doktorer, så inga diagnoser kan ställas, men sånt görs jue heller inte i psykvården. Väl framme på sidan är det bara att välja och vraka..väntar ivrigt på reflektioner från er som prövar!

Det är läskigt ha att göra med en person som inte förstår sin del i det som händer, min man är fortfarande insiktsfri, OM han skulle ha kommit till någon form av insikt så har han i alla fall inte delgett mig detta. Såhär stod det i ett mail jag fick under sommaren:

-Det här du skriver om att jag ska skriva under äktenskapsskillnad-DU har sett till att min dator har tagits ifrån mig, och också den mobil jag hade tillgång till. Det gör mina möjligheter att ordna med praktiska saker innan jag skrivs ut ytterst begränsade. Någonstans ska jag också börja med frigång, och det är ganska snart. Eftersom jag bor på xxxxxxxxxxx så kommer jag att hänvisas där på frigång och också därifrån sedan jag skrivits ut, börja ordna med vad jag ska ta vägen sen. För nu har de möjligheterna jag hade att ordna med sånt tagits ifrån mig, genom DITT agerande.

Saken är den att åklagaren beslutade frånta honom dator och telefon pga hans hot mot mig. När detta mail kom fick jag be mina föräldrar flytta hit igen.

Saken är också den att min man äger en stor sommarstuga med full utrustning och året runtboende, ca 10 mil från mig. Så annat boende fanns.

Har svårt att somna, själva sovandet går ganska så bra, men att somna på kvällarna, att komma till ro. Jag har pga. detta lyckats skaffa mig ett spelberoende, inte så att jag spelar bort pengar. Nej, utan jag spelar Harpan och Bubble breaker på min mobiltelefon, ligger som en idiot och försöker slå nya rekord. Jag tog till min mobil då det var som värst, dels hade jag koll över alla elakheter som kom per sms, jag kunde också snabbt koppla upp mig mot min mail om det i ett sms från min man stod: Jag har skrivit ett mail, dels hade jag nära till telefon om något skulle hända, jag hade koll på klockan, låg där som en idiot halva nättterna och trodde jag hade koll samtidigt som som jag spelade för då var jag tvungen tränga bort mina tankar för att kunna slå nya rekord. Är det någon som törs ställa upp i en match i Bubble breaker?...

Något jag inte kan förlika mig med är denna lag som säger det är sex månaders betänketid när bara den ena partnern vill skiljas. Denna lag gör att han har laglig rätt att känna tillhörighet med mig eftersom vi är gifta.. trots alla hot om vedergällning och att jag ska krossas. Den säger också att man gör det för barnens skull, jag vet att mina barn mått mycket bättre om jag fått en ärlig chans att ta mig loss från den man som lovat mig ett helvete. Sex månader är lång tid, riktigt lång tid då du har att göra med en psykiskt sjuk människa som vill dig ont. Den lagen måste vara för sunt tänkande människor, inte för psyksikt sjuka kvinnor och män som plågar sina makar/makor med sin sjukdom. Jag kan inte vara ensam om detta?

Det är många faser man ska igenom i detta sorgearbete. Efter alla turer med myndighet, sjukvård och kvinnofrid börjar pusselbitarna sakta men fumligt falla på plats. Nu är det BARA rättegång, skilsmässa och bodelning kvar, hör hur enkelt det låter, ordet BARA låter lika sorglöst som när våra ungdomar brukar säga- Jag ska bara..

Under sommaren grälade jag på mig själv om följande-Skitförbannad på mig själv för jag utsatt mina barn för denna man. Skitförbannad på mig själv för jag var så korkad jag trodde jag kunde hjälpa denna man bli frisk. Skitförbannad på mig själv för jag inte lyssnade på mina vänners goda råd. Skitförbannad på mig själv för att mitt ena barn går på samtalsterapi. MEN jag har kommit en bit på vägen, jag har börjat gilla mig själv igen..Fan jag är nästan småkär jue! För hur illa jag än ställt till det för mig och min underbara lilla familj så har jag gjort allt för att återställa den harmoni vi så väl behöver.

Funderar i skrivandes stund om detta är ett normaltänk?

Jag som känt mig som Olle ensam i världen, det är jag uppenbarligen inte, tyvärr.

Ens vänner stöd är en sak, men detta, att läsa er andras erfarenheter får mig känna mig stark OCH rädd.

Något jag reflekterat över är att psykvården inte verkar fungera, eller obefintligt bör jag kanske tillägga.

Min man har alltså lagt in sig frivilligt på sluten psykriatisk avdelning, den som bestraffas med utskrivning om man inte sköter sina 30 minuters permissioner.

Där behandlas han för djup depression, men hans sjukdom är inte djup depression som jag ser det, han har NÅGOT som gör han får dessa depressioner.

Jag undrar varför sjukvården inte är intresserade av att höra min version som hans hustru och livskamrat, höra mig berätta hur han fungerar som man.

Sjukvården verkar tycka det är enklare behandla honom med Alvedon, jag menar typ smärtstillande istället för att försöka ta reda på vad som ligger bakom ilska och utbrotten.

Just ilskan och utbrotten tror jag kommer från att den som är sjuk inte riktigt förstår vad som händer med dem. Jag tror ingen man frivilligt vill slå eller psyka sin kvinna, inte heller plåga sin familj med sin ilska. Vad tror ni?

Fan. Ingen snygg inledning, kära ni, men beskriver min känsla sedan
jag förra veckan fick brev från tingsrätten. Fick skrivet till mig
att nu ska här huvudförhandlas kring misshandeln. Huvudförhandling,
konstigt ord, låter som huvuden skall rullas..? Bara det inte är
mitt. Fan!
Jag ringde snabbt upp kammaråklagaren för att kolla vad jag hade att
vänta mig. Han lugnade mig med sin sakliga förklaring, och som han
sa, det finns inga bra tillfällen när sådant här ska upp till
rättegång. Givetvis har han rätt, nu är det bara att åka med i den
förhatliga berg & dalbana min vedergällningsman skapat åt mig. Jag
som hatar kickar och förbaskade Gröna Lund.
Fick ett brev till, ett tunt, där låg två A4, om hur jag kunde yrka
på skadestånd. Skadestånd! Hur ska några pengar kunna få mig att må
bra och känna mig trygg, mot en psykiskt sjuk människa.
Man kunde bli erbjuden en köttätare av något slag i stället.
Den STORA frågan just nu är, hur kommer han att ta detta? Att bli
tillrättavisad av myndighet kommer inte att få honom komma till
insikt. Den senaste tiden har han varit neutral i sina mail och
sms. Tidigare bombade han mig med hot - jag kan säga att det
lyckades. Jag har placerat ut knivar gömda i huset.
Fatta vad sjukt. Att vara så rädd att man tror man kan skydda sig med
kniv. Har man att göra med en man som gett upp, så han inte tänker på
konsekvenserna, vad hjälper då en kniv?
Bara en åtgärd får mig trygg, att han är inlåst. Det kan man säga att
dom gjorde, på sluten psykiatrisk avdelning. Å, det var så skönt,
tills jag en dag fick ett samtal från en polis. Han berättade att min
man avvikit från sin permission, jag höll på att dö... ger dom honom
permission utan jag får veta något?
Denna polisman var en av de änglar jag stött på denna resa. Han
förklarade oroligt att han ville jag skulle veta. Han fick egentligen
inte ringa.
Jag drog i stora tutan, vad är det som händer? Då fick jag ett
spydigt mail från min man som på sakligt sätt berättade att han är
frivilligt inlagd och har 30 minuters permission dagligen.
Och att sköter han inte sina permissioner så straffas han - med att
bli utskriven...
Så från att vara trygg, kastades jag in i berg & dalbanan igen. För
på sina permissioner tog han sig till sjukhusets bibliotek, för att
låna deras dator.
Saken är den att polisen var till sjukhuset någon vecka tidigare på
uppdrag från åklagaren - och beslagtog hans dator och mobil. På grund
av alla hot mot mig.
På sjukhuset var ingen intresserad av det. Jag ringde och berättade
hur det låg till, ingen respons. Sjukhuspersonalen vägrade prata med
mig, min man hade begärt sekretess och det fick han givetvis. Jag var
ju inte intresserad att fråga hur man mådde, MEN jag var MYCKET
intresserad att veta om han avvikit eller skulle skrivas ut.
Vid ett tillfälle fick jag tag på namnet på läkaren som behandlade
honom, jag tog snabbt reda på hans mailadress. Jag skrev hur
förtvivlad jag var, skickade med kopior på några utav de mail jag
fått från min man.
Men den respekterade läkare som arbetar med psykiskt sjuka avfärdade
mig snyggt med att. Jag får inte maila honom då det är hans arbetsmail.
Alltså: jag får inte maila en läkare på hans arbetsmail. Varför fick
jag inte då hans privata?
Mina vänner sa åt mig att inte läsa hoten. Det borde jag inte ha
gjort givetvis, men min oro var så stor, jag var tvungen se hur hans
tänk var. Jag trodde i min enfald att jag fick större kontroll. Fel -
min kontroll över det som skedde var obefintlig, men man behöver TRO
man har kontroll, annars överlever man inte.
Då har man helt tappat hoppet.
*
Jag har helt missat berättat början, jag är i nuet. Jag måste hela
tiden försöka hålla mig i nuet, allt för inte ta ut obehagligheter i
förskott. jag orkar inte det, inte leva i rädsla varje sekund.
Jag träffade denna man på nätet, han kittlade mina smaklökar med sitt
sätt att skriva, lite arrogant, mycket känslosam, oberäknelig, rar.
Vi träffades, han var verkligen en hunk, driftig, trevlig, verbal,
man kan säga lite av en guds gåva till kvinnan.
Vi gifte oss snabbt, allt för snabbt. Hans utbrott kom tidigt. Dom
blev snabbt fler och ohanterbara, med bl.a hot om självmord, hans sätt att
göra allt för att trycka ned mig, till slut fick jag nog.
Då blev det än värre, då startade den misshandel som jag inte visste
existerade, den psykiska misshandeln.
I början av maj så ringde flera goda vänner till mig, sa åt mig att
köpa Aftonbladet då där stod om kvinnor som misshandlas och mördas av
sina män. Jag köpte och läste. Och förstod hur oroliga mina vänner
var att jag skulle sluta likadant.
Jag vet inte vad jag ska tro. Kommer han att nöja sig med det som
varit? Eftersom han lovat mig att mitt liv ska bli ett helvete, han
ska krossa mig, hur långt är han villig att gå?
Vad tror ni?