Livets bokstäver huller om buller

Laddar för ett telefonsamtal till bonussonens mor. Hon som valde att flytta 150 mil från honom för ett par år sedan... De har träffats max 2 ggr/år och bonussonen är så ledsen, så ledsen. Vi har vaknätter med ångestgråt och nu början orken tryta för att han ska orka med skolan... Min sambo får 3-4 timmar sömn/per natt och sonen går som i dvala.. Jag pratade med honom igår. Försökte få honom att berätta för mamma hur han känner och berätta för henne hur ledsen han är. Men han klarar det inte. Jag frågade om han vill att vi (jag eller sambon) ska ringa och berätta för henne - och det vill han. Så... nu föll det på min lott, eftersom pappa och mamman inte kommunicerar något vidare med varandra. Bara det är ju märkligt! Att flytta 150 mil bort från sin (snart 13-åriga) son utan att hålla kontakt med barnets far. ALDRIG att hon ringer hit! Herregud. Hur funkar man då??? Nu måste jag ta tag i det här. Så här kan man inte ha det! Vuxna människor måste prata med varandra när det gäller barnen. Prestige får inte finnas. Jag vill ha någon form av relation med henne - i alla fall så mycket att vi kan prata om det barn som vi numera faktist delar. Hon är hans mamma, men jag delar hans vardag. Vi måste kunna kommunicera. Eller??? Återstår att se hur det går... Själv är jag inte i någon vidare balans just nu. Min utmattningssjukskrivning har visat sig från den lite sämre sidan ett par dagar och idag fick jag ta extra medicin för att få armar och ben att sluta skaka. Det är för mycket i skallen just nu. Fast å andra sidan - om jag tar tag i telefonsamtalet NU - så är i alla fall den delen ur världen sedan. Ge mig lite styrka att göra det här samalet till ett bra samtal för sonens skull...

Som så många andra redan konstaterar... det blir mycket gnäll och beklaganden i bloggar och det är faktiskt inte så jag vill framstå.

Visst fyller bloggen en funktion som lite dagbok och minneslista över hur det är och har varit. Inte minst brukar jag kika tillbaka här när det är dags för möte med "Prat-tanten", eftersom mitt minne sviker så pass. Jag glömmer väldigt lätt bort att det varit riktigt jobbiga stunder. Det är ju BRA! Fast när det är "Prat-tant-dags" så är det ju "bra" att komma ihåg var svårigheterna ligger. Inte bara hur jag mår idag...

Men att logga in här så gott som varje dag med tanken om att skriva nåt kul eller fyndigt (för sånt finns en hel del i mitt liv =)) Men ändå inte hitta formuleringarna, är lite nedslående. Så jag bestämmer mig nu för att lägga det här på is. Jag tar mig friheten att bara läsa andras bloggar ett tag och bidrar minimalt själv.

Kanske återkommer eller återuppstår i annan form när lusten och inspirationen (eller behovet) infinner sig igen. Ska fundera på en nysatsning inför 2011. Mitt mående behöver lite omstart. Kanske med ett tema om att bara lägga in positiva saker - just för att minnas dom??? Funderar vidare på det....

Önskar DIG ett gott slut på 2010 och en riktigt bra start på 2011!

Förstås och naturligtvis! Jag vill verkligen att alla ska få en fin jul! =)

Hemma hos oss har vi bara ett barn idag eftersom "mina" är hos sin pappa. Men i morgon får vi hem dom igen och även släkten, så det blir 2 st julaftnar, precis som för många andra som delar på samvaron med barnen.

Den här dagen firar vi hos sambons syster och den släkten, så vi har minimalt att stå i. Det blir hans julälskande syster som står för fiolerna idag (och vi tar nyåret)

Mycket är så väldigt bra.

God jul

Kanske är det så att saker och ting (läs huvet) kanske börjar räta ut sig?

Uppstart på medicinering med antidepp var inte bara kul. Ganska jobbigt faktiskt, men tror ändå att jag har klarar mig ganska bra.
Har haft ork att ha Lillprinsen hemma hela veckan och vi har haft det riktigt gosigt. Skönt att kunna ge honom lite extra "semester".

Nu återstår bara att våga ta steget att testa köra bil lite längre sträcka än i byn bara. Det är ritktigt trist att inte kunna fara in till stan på egen hand och uträtta lite ärenden, utan vara tvungen att be sambon hela tiden.
Han är ju dock underbar och ställer upp, trots att även han har varit sliten den här veckan.

På dagens "att-göra-lista" står städning och förhoppningsvis ställa fram granen och ladda den med ljusen så att ungarna kan pynta den ikväll.

Ute faller stora och många snöflingor sakta men säkert mot marken. Jag älskar när det är vinter på riktigt! :-D

Mmm.. idag är det tid hos terapeuten.
Min sjukskrivning rinner ut på söndag och jag är icke i skick att jobba. Hoppas på att hon kan hjälpa mig med förlägning.
Har ju börjat med mediciner och de lever sitt eget lilla liv i min kropp, men har ju förstått att det kan ta några veckor innan den positivare effekten visar sig. Hoppas verkligen på det!

Tills dess att medicinen gör mer nytta än skada, är det samtal med prattanten som ska hålla min näsa ovanför vattenytan, men jag vet inte... Hon är en bra person, jag gillar henne, men inte riktigt på terapinivån. Hon för mig inte vidare. "Bara" utbildar mig i vad som sker och varför - men den delen har jag ganska bra koll på efter att ha varit här förut. Vill ha mer redskap och tankar som hjälper mig vidare från min position, utifrån mitt sätt att vara och tänka.

Till idag har jag en "läxa". Ska skriva en lista över alla "måsten". Det är ju inte svårt - egentligen. Men min misstänksamhet säger mig att den listan kommer att vara ett underlag för att tala om för mig att det är feltänk och att man inte ska ha några måsten. Det vet jag väl - men att säga att det inte finns några "måsten" när man har ett heltidsjobb och 4-barnsfamilj är bara bullshit! Så det så!

Tror att det kan bli en lite kamp med prattanten idag.

Återstår att se

Aaaa, det är nog ganska bra.

Känns dock att det närmar sig sista sjukskrivningsveckan...Det blir en annan oro i kroppen eftersom jag inte är klar i huvudet för jobb ännu. Känns som jag har en bit kvar.
Hoppas på att medicinen ska hjälpa till att få mig på fötter, men har bara kört en vecka  på halv dos ännu. Går upp på full dos idag.
Har haft känningar framförallt med ökad hjärtkllappning. Obehagligt, men jag vet ju vad det är... Bara att vänta ut.
Isolerande dock - klarar inte att köra bilen till stan. Blir "fast" i byn och beroende av att älsklingen min kan (och vill) skjutsa mig efter jobbet. Känn inte alltid kul att be om det. Men han är ju så vanisnnigt snäll och ställer upp 110%.
Tur för mig! =)

En dag med "öppen agenda". Lite ideellt jobb ska göras, men klaras av från köksbordet. Gött!
Sen får vi se vad dagen ger.

 

Nog är det ganska mysigt ändå med snön!

Tänkte igår att "nu är det lite som det var förr - när man var barn"
Jag menar - när gatans ungar samlades i pulkabacken på kvällarna, när tunga snowracer släpades upp för backen om och om igen för att få njuta av 10 sekunders åkning nerför...
Alla barndomsminnen väcks till liv när ungarna kommer hem snöiga, med rosor på kinderna och rinnande näsa.
När de ligger på golvet och ropar på hjälp att få av sig stövlarna eftersom fingrar och tår är så kalla.
Då ska de bjudas på varm choklad och lindas in i gosiga filtar framför brasan i väntan på det där "onda" när tårna äntligen tinar upp.

Jag gillar vintern när det är v i n t e r !
Jag menar - när det verklligen är snö! =)

Jo, jag vet minsann att gångar och tak behöver skottas och att rosbuskarna i rabatten lever farligt. Men det är det värt!

Nu ger jag mig ut för en dust med snöskyffeln :-D

Så har jag dom i min hand... Eller - för att vara exakt så hade jag dom i  handen redan förra veckan, men efter att ha läst biverkningslistan så bestämde jag mig för att vänta med medicinstarten till denna vecka då lillprinsen är hos pappa. Känns som om det finns lite mer "utrymme" för ev biverkningar utan en 5-åring i huset...

Hade bestämt mig för att börja igår. Det blev inte av.
Har nog bestämt mig för att börja i kväll. För jag vet att jag borde.
Men - insikten om att insätningen jag göra mig sämre under ett antal veckor är inte särskilt lockande.
Dock är inte insikten om att få må som jag gör nu, i ytterligare flera månader, inte heller särskilt lockande...

Så - ikväll gör jag något som jag kämpat mot i 8 år. Ta antidepressiv medicin. Det skrämmer en aning...

Har du antidepressiv medicin? Erfarenheter av starten??? (Fast jag vet inte om jagvill veta om det inte gick bra för dig ;-)

Stordottern har tagit sin första rejäla fylla. Inte kul! 16 ½ år. Man får inte dricka då!, men herregud så svårt det är att hantera det här. Ska hon låsas in med utegångsförbud nu???
Nä, så blev det förstås inte. Jag vet att hon har druckit några gånger under hösten och hon har fullständigt klart för sig att jag inte tycker att det är okej.
Vi har överenskommelser som bla går ut på att hon ska vara ärlig, svara på mess (eller telefonsamtal) under kvällen, tala om var hon är och att höra av sig om det blir bekymmer.
Det är nog allra mest detta som jag tjurar för att det brast i helgen. Hon svarade inte på mina mess och hon drack så mycket att hon inte ens kunde slå telefonnumret på telefonen. Hennes pappa skulle fiska upp henne på väg hem från sin julfest kl. 01, men han och sambon fick avbryta festen redan kl 22 då en kompis ringde och meddelade att dottern behövde komma hem...
Jag tycker att det är skitdålig stil! Blir ARG (självklart för att hon druckit!) men också för att hon sabbade pappans kväll, att han fick beställa taxi och åka stan runt med dottern (OCH leverera hen en lika full kompis) innan de kunde åka hem till byn. Kan bara gissa att den taxinotan slutade på minst en femhundring
Hon sov kvar hos pappan och kom hem dagen efter med en min som om ingenting hade hänt. Dryg attityd och inte särskilt ångerfull. Jag blir ännu ARGARE!

Hon har varit hos en kompis i natt... Kommer hem vid lunch. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag att ta ett allvarligt snack med henne om attityder. Inte minst efter att jag fått klart för mig efter samtal med hennes pappa igår kväll, att ursäkter uteblivit och inte minsta tillstymmelse till att gottgöra pappa för den dyra taxiresan.
Dax att ställa lite mer krav på henne. Ordning och reda och helt klart är att har hon frånvaro från skolan, så blir det ingen utgång den helgen!

Hur tänker ni kring hur man hanterar???

Mmm... Det var så han beskrev det. Lillprinsens förklaring till det ilskna såret över kinden och de röda märkena upp över ögat.
Körde pulka rakt in i stolpen på ett fotbollsmål vid lekparken. "Mamma - det var en bomb i stolpen!"
Det var det första jag såg och fick höra när jag hämtade barnen hos deras pappa igår.

Usch! Bara tanken på hur det hade kunnat sluta. Klart att det kändes som det var en bomb i stolpen! Och ingen vet egentligen om han var avsvimmad eftersom kompisens föräldrar hade släppt iväg dom alldeles själva att åka pulka. 2 femåringar!!! Gör man det???
Kvittar att man bor 3 hus bort! De ska inte göra sånt på egen hand och utan hjälmar dessutom! Vad sjutton tänkte de på???

Nåja... Mötte kompisens pappa på dagis i morse som då fick se med egna ögon. Jag behövde liksom inte säga mer. Han var aningen skamsen och konstaterade alldeles själv att det här med hjälm i backen ska nog införas...

Nu gläds vi åt att alla ben är hela i kroppen på ungen och att han är helt okej med undantag av ett ganska stort och fult sår i ansiktet.
Och hjälm och uppsikt är förstås en självklarhet i pulkabacken för 5-åringar.