Säg hej till den svarta juden

Glad Sigd.

För några år sedan jobbade min man med en kollega som var född i Etiopien. Kollegan hade en screensaver där det stod “Say hi to the black Jew”.  

Ganska nära mig ligger The Sherover Promenade, ett promenadstråk med helt fantastisk utsikt över Jerusalem. Själva promenadstigen är ett par kilometer lång, och där man går mellan olivträd och doftande lavendel kan man se denna vackra stad breda ut sig på kullarna norrut. De som var på utsiktsplaten igår kunde också se 20-30,000 judiska etiopier, de äldre klädda i traditionella bländvita bomullskläder. Igår firade de etiopiska judarna Sigd, en traditionell helgdag som har blivit en samlingspunt för Beta Israel. Vända mot Jerusalem talar man om uttåget ur Etiopien, sjunger, minns och träffas. Ungdomarna busar och njuter av att för en gångs skull vara i majoritet.

Ingen vet med säkerhet hur Beta Israel, den judiska församlingen i Etiopien, uppkom. Kanske är de drottningen av Sabas avkomma efter mötet med Kung Salomo, kanske var de ursprungligen judar som flydde undan de romerska erövrarna, eller Jemenitiska judar som flydde över sundet till Afrika. Det vi  vet är att de etiopiska judarna, nästan helt isolerade från resten av den judiska världen,  hållit fast vid sin tro under minst två tusen år. När deras situation i Etiopien för ungefär  tjugo år sedan blev ohållbar, vände de sig mot den plats de hållit helig i alla år, Jerusalem. 85% av den judiska befolkningen i Etiopien, över 100,000 personer, har flyttat till Israel sen 1991, många under fruktansvärda umbäranden. Den först vågen av immigranter gick till fots från Etiopien till Sudan där de samlades i flyktingläger och sedan flögs i en jätteflygtransport till Israel.

De flesta etiopiska judarna kommer från den avlägsna provinsen Gondar, där de var småjordbrukare och boskapsuppfödare. Flygplanet till Israel var ofta den första biten modern teknologi de sett.

Integrationen av de etiopiska judarna i Israel är inte lätt, inte för de nyinflyttade, och inte heller för deras nya landsmännen. Att flytta från en fattig afrikansk provins, där ingenting förändrats på flera tusen år, till ett modernt och kapitalistiskt samhälle, är inte lätt. Att vara svart bland vita är inte lätt. Att komma från en traditionell och patriarkalisk kultur till ett jämnställt och högteknologiskt samhälle är inte lätt.

Den israeliska staten och de olika regeringsorganen lägger ner mycket stora resurser på att skapa rätt förutsättningar för att ta imot de nya invandrarna. Trots detta går det långsamt. De kunskaper och förmågor föräldrargenerationen har, är sällan kommersiellt gångbara i ett modernt samhälle. De språkliga och kulturella barriärerna är svåra att komma över. Som ofta är fallet hos invandrare, skakas  även familjestukturen om. Familjefadern, som tidigare var allvetande, blir ibland beroende av sin hustru eller sina barn. Av någon anledning har inte bara  barnen, utan även kvinnorna, lättare att anpassa sig. Men efter två decennier har vi kanske börjat lära oss något. Många av den unga generationen etiopier klarar sig mycket bra. Man kanske har kommit någonstans när det finns unga etiopiska advokater,  läkare och lärare som inte bara tar hand om sin egen etniska grupp? Inom kultur, främst musik, håller gruppen en hög profil och unga etiopiska tjejer är mycket populära som fotomodeller.

För att främja integrationen och motverka gettoisering har de etiopiska invandrarna spridits ut över hela landet. Jag undrar ibland hur det känns att vara två eller tre svarta barn i en skolklass med över trettio elever.  Men igår var det fest för de etiopiska judarna. Och jag fick intryck av att det i år var fler icke-etiopier än tidigare som var med och firade. I min yngsta dotters grundskola gick hela klassen med sina etiopiska klasskamrater för att fira Sigd. Så fick de andra barnen känna på hur det känns att vara i minoritet.