Dennis Lyxzen Invasionen

Jo, jag hade ju glömt.
Den här veckan är jag nånslags guide för P3 musikguiden. I fyra dagar ska jag spela musik en timme om dagen.
Jag fick gå igenom och rannsaka mig själv ganska rejält för att kunna limitera mig själv till 4 timmar.
Såhär i retrospekt så kan jag erkänna att det vart en lista som i ett rent genusperspektiv inte är nå vidare.
Ska kompensera med lite bra tips här på superba kvinnor.
Men, om ni inte har nåt för er i veckan så får ni gärna lyssna på mig.
Det blir en hel del punk och sånt.
D.

Jo, tyvärr är det sant. Jag hade verkligen sett framemot att få se Heaven and Hell live i sommar. Hade varit trevligt. Men tyvärr så gick karln och dog. Tråkigt.

Jag har alla 3 Elf plattorna, alla Sabbath-plattorna med Dio på sång utom Dehumanizer, jag har Rainbow plattorna där han är med och dom två första Dio skivorna. Jag och Inge hade en period för nåt år sen då vi lyssnade mer på Dio-Sabbath än Ozzy-Sabbath. Det var lite utav en återupptäkt.
Man tar ju som Sabbath för givet typ. Som nåt som bara alltid finns det. Men det var en skön känsla att kunna dyka ner i dom igen, även för en kort stund.
Så, R.I.P. Ronnie James Dio. Jag missade dig då du var i Umeå för nåt år sen och nu vart det inget i sommar. I ditt namn ska jag dra ett Dio-maraton imorgon. Kronologiskt helst. Ska bli trevligt.

 Sen så är det ju min egen musik. Jag önskar jag var bättre på att uppdatera våran myspace och hemsida och all sån skit. Men oftast känns det som att jag hellre gör andra saker som är mer direkt relaterade till musik. Känns lite lätt tragiskt att musik nu handlar mest bara om hur bra du är på att sälja dig själv som koncept. Vilka dealar man kan göra med affärs-kedjor och tv-bolag. Att musiken blir en slags bi-produkt av nåt annat. Det räcker ju inte med att bara skriva grymma låtar eller vara ett härligt band. Men det är klart, om inte en djävel köper skivor längre så måste man väl hora på andra håll. Men det känns bara så fruktansvärt ovärdigt.

 Hursomhaver. På fredag spelar vi i Umeå igen. Det är en Benefitspelning på Idun. Tänkte att nån gång ska man väl spela där också. Industri Royal och lite andra band ska spela. Så kom och häng om ni är i stan. Pengarna går till bra saker.
Sen på lördag ska Ac4 till Lycksele. Japp, Lycksele ska få sig en dos vild Hardcorepunk. Vi heter ändå Ac. Ac som i Västerbotten. Så vi tänkte att man måste ju spela lite där inne också. Ska bli spännande.
Sen nästa vecka är det en hög med spelningar med Invasionen. Ska bli kul som fan.
Ses snart.

Jag ber om ursäkt till dom 4 läsare som saknat mig. Jag har haft röven full.
Men här kommer en snabb redogörelse över dom senaste dagarnas händelser.
Jag kom precis hem från Italien där jag spenderat 2 dagar tillsammans med Sir Cornelius Bob från Bloody Beetroots. Alla som har saknat mitt skrikande kommer nog att bli glada. Eller kanske.
Jag har spelat in en låt med Bloody Beetroots som heter Church Of Noise.

Det var ganska old school. Jag mest skrek allt jag kunde i några minuter. Sådär som man gjorde förut typ. Sen är det väl tveksamt om Hardcorekidsen fattar den elektroniska dansmusiken.
Men det var kul. En utmaning kan man säga.
Före det så var vi ute med Ac4 och härjade. Det var som alltid kul. Vi spelade i Örebro på fredagkväll. 23-års gräns på en rock-klubb är lite märkligt. Det hade väl inte heller dykt upp så mycket folk. Mest den där killen som är jättefull i en Streberströja och bara skriker. Jag vart knappt svettig vilket tillhör ovanligheterna.
Om ni har missat det så älskar jag fotboll. Det tillhör en av dom verkliga glädjeämnena i livet.
Bara ett gäng hårdrockare kan komma på idén att styra upp en fotbollsturnering som ska utmynna i en spelning med Twisted Sisters. Fantastiskt. Jag har blivit värvad till Close-up laget. Dom gjorde något utav ett fiasko ifjol och har värvat stark i år. Jag och min gamle vän Jose Saxlund som sjöng i Abhinanda och som jag drev Desperate Fight tillsammans med. Han är också en vass mittfältare.
Men det som gör allt lite mer spännande är att Jörgen Pettersson är med. Han har gjort ett 30-tal A-landskamper. Han har varit tysklandsproffs i massa år. Fedt.
Jag ska spela med honom. Det är stort. På riktigt.
Det är konstigt hur man kan vara så sjukt nervös inför nåt så simpelt som en lätt plojig fotbollsmatch. Men jag är supernervös. Spela spelning inför tusentals människor är inga problem men det här.
Jag kan lätt säga att det är typ det roligaste jag har gjort. Jag är med i 4 matcher. Gruppspelet alltså. Sen var jag tvungen att dra till Oslo. Och visst, jag håller med. Det är lite billigt att ta med ett Ex-proffs och sen bara spela grym fotboll. Men för mig, så är det otroligt kul. Vi har ett grymt lag och i gruppspelet så gör jag fan 5 mål på 4 matcher. Alltså, jag är ju inte killen som slår mig själv på bröstet så ofta men jag bara måste få skryta lite. Det här är stort för mig. Sen vart jag intervjuad av Tv4 Sport och bara en sån sak.
Hela turneringen är ju lite buskis och pågår för publiken alldeles för länge. Bullet är mest dyngade och folk från Entombed och Grave spelar den fulaste fotbollen jag sett. Sjukt engelsk stil. Men ändå, folk tar det på allvar på ett härligt sätt. Tyvärr så är jag tvungen att dra till Oslo och Jörgen blir skadad så Close-Up förlorar finalen med 1-0. Skulle kanske ha kunnat bli annorlunda och jag var där:)

Vi slänger oss i bilen och dundrar till Oslo. Vi gör en grym spelning på Garage. Vi brukade spela där ofta med INC tills vi vart ohippa. Det är alltid lite trist att dundra in i en stad, sätta upp allt stuff och spela och sen i princip dra. Men ibland blir det så. Bara att göra det bästa utav det.
Vi spelar med ett gäng tatuerade galningar som heter Purified In Blood. Larsa är polare med dom och han blir jätteglad då vi får hänga i Oslo några timmar.
En bra helg kan man säga. Tack Jörgen och Jose för alla pass. Sjukt härligt.

Angående fotboll så är det väl lite skandal att Pato inte får spela VM. Det är lite utav tjänstefel. Saknar en del av dom karaktärer som gör fotbollen rolig. Larsa är däremot glad för att Gilardino är tillbaka i Italien. VM ska bli kul att följa. Känns lite trist att man inte kan investera lika mycket i det som i vanliga fall. Du vet, då jag sitter hemma i min Sverigedress och gråter och skriker. Nu måste jag bara bestämma vilka jag ska hålla på i år.

Genom stålbadet.

Andres far sa till honom att i livet måste man gå igenom stålbadet. För att kunna växa och gå vidare och lära sig. Stålbadet. Motgångar och tunga tider typ. Då Andre frågade hur man vet när man tagit sig igenom det så skakade bara hans far på huvudet och sa att det gör man aldrig. Det är livet.

Har tänkt mycket på det här om vart ens erfarenheter tar en och summan av det man gör.
I dom flesta fall så innbär en karriär som har varit i snart 20 år så pass mycker erfarenhet och kunskap att man kliver uppåt i stegen. Man får en bättre position och kanske lite mer lön för mödan.
Men för mig och mina vänner så funkar det inte alls så.
Man har ju valt det här livet. Ett slags förnekande av världsliga värderingar och ideer, av framgång och karriär. Uttrycket, upproret och gemenskapen var alltid viktigare. Visst har man försökt lite lätt att göra det. Men mest lite på kult och inte med en tro på sig själv.
Kanske är det västerbotten. Det är definitivt punken. Det är integritet och otur och det är livets gång på nåt sätt.
Valen man gör följer en genom livet. Om man vill. Många resignerar och ger upp. Tappar tron och väljer tryggare alternativ. Det har jag aldrig kunnat. Dels för att jag vet inte riktigt hur det skulle gå till men mest av allt för att jag inte vill.
I all bitterhet och fattigdom, i all uppgivenhet om att man är missförstådd och förbisedd så är man ändå där man borde vara. Eller. Där man vill vara.
Det är bättre att spela i Linköping inför 40 personer eller att fira 1a maj i Gävle på en fest som är allt annat än en fest än att ge upp. Det är roligare att sitta i bilen och åka upp och nerför E4an med mina vänner än att kompromissa på det man verkligen vill förmedla.
Stålbadet är ständigt närvarande. Alltid där. Igenom allt man tar sig för.
Men jag tror att det gjort mig fortsatt hungrig och motiverad. Man är långt ifrån klar på nåt sätt, finns fortfarande sår att peta i, låtar att skriva, saker att gnälla på, uppror att vara delaktig i, människor att träffa, musik att dansa till, böcker att skriva och läsa.
Helgen var lite utav ett stålbad.
Linköping var märkligt. Spelade med två mycket märkliga förband på en resturang som heter La orient. En sån där kväll då man sitter och tittar mot dörren och hoppas att det ska trilla in mer folk. Bara några till. Men dom flesta är där för att se sina polare spela. Men det funkar. Blir ändå en bra kväll, till slut.

Stockholm var bra. Spelade på Debaser medis. Känns på riktigt. Boris and the Jeltsins spelar också. Dom är ett fint gäng. Hoppas att vi får spela mer med dom. Jonas är tillbaka som stand-in. Anders är i Umeå och spelar med Deportees. Det går ganska bra. Folk är glada och dansar. Känns dock som jag helt glömt bort hur man spelar gitarr. En mycket märklig känsla. Nu ska ni vet att jag inte är en särskilt bra gitarrist i grundläget. Men vissa kvällar funkar fingarna inte alls.
Gävle summerar ihop helgen på ett bra sätt. En 1a maj fest, visst. Men det var ganska ouppstyrt. Feststämningen var redigt frånvarande. Ibland så vill man bara säga till. Gör såhär och gör såhär så blir det bättre. Men, det är inte vår plats. Boris och Jeltsin spelar med oss ikväll igen. Kul. Dom har en redigt tung spelning men gör det bra. Våran spelning går faktiskt riktig bra. Vi vänder en negativ och trist energi till nåt positivt. Jag snackar skiten ur Gävle och vi spelar bra, hårt och inspirerat. Jonas har feeling och det känns mycket tryggare än igår. En sån där kämpaseger. Stålbadet.
Sen spelar några stackare från Fagersta. Dom sliter och vi tittar på. För att dom är bra och för att ingen annan gör det.
Jag fick en live-inspelning av Matti precis med 5 låtar tillsammans med ett Jazzband. Han vill att vi ska släppa det. Det är en kittlande tanke. Vi får se vad resten av Ny Våg Gänget säger.

Tack till alla som kom och såg oss i veckan. Och tack till alla som gav oss fina recensioner. Och tack till Jonas som ställer upp. Tack till Andre och Anders och Richard och Larsa för att ni gör stålbadet lite lättare.

Hallå Gott folk.
Nu är vi igång på riktigt. Om ni peppar upp så kom och häng på våra spelningar. Det blir kul.
Larsa har med sig 3D glasögon som merch.

Några datum:
29/4 Linköping - La'orient
30/4 Stockholm - Debaser Medis
1/5 Gävle - Musiken Hus
21/5 Umeå - Idun
26/5 Sundsvall -
27/5 Siestafestivalen
28/5 Eskilstuna - Raw

Om ni vill boka en spelning eller se oss live så hör för fan av er. Det styr vi upp.
Ses.
Invasionen.

Nåt som jag kan ha svårt att acceptera och fatta är att vi i Sverige är helt ovilliga att gå på spelning nån annan dag än fredag och lördag. Turnera som koncept är i princip omöjligt i detta avlånga land. Musikföreningarna försvinner, moderaterna tycker att musik är nåt som måste löna sig själv och inget man ska göra för att man har lust och för att kreativitet är värt nånting.
Man vill ju göra det. Spela mer än 2 dagar i rad. Turnera som man ska göra. På riktigt. Inte nå djävla Broder Daniel tjafs där man gör en Sverige turne på 5 spelningar och man måste avbryta efter 3 för man är så utbränd. Nej fan, ge mig mer. Att spela 2 spelningar och sen dra hem är ju som bara att reta sinnet.
Men i helgen ska vi spela åtminstone 4 spelningar. Inte en riktig turne men en sväng.
Vi börjar i Växjö. Vi spelade här med Lost Patrol Band för massa år sen och det var bra. Idag hamnar vi dock på Musikhuset. En ungdomsgård som försöker och jobbar. Bokar spelningar och styr. Försöker. Jag älskar den iden. Att kunna spela för alla, för yngre människor, för folk som gillar musik. Men teorin är inte alltid så nära praktiken som man vill.
Det blir dessvärre bara en spelning som dom flesta inte vet om eller väljer att gå på. Tungrott visst, men inte alls så jobbigt som i lördags. Några tappra tjejer dansar och är glada annars är det lite slim pickens i rummet. Jag svettas som en idiot och vi spelar ändock ett ganska intensivt set. Slänger av oss gitarrerna för att rusa vidare till närmaste sportbar. Inter mot Barcelona. Semi i Champions Leauge. Typ det finaste som finns. Det man älskar mest i världen. Eller kanske inte mest, men topp tre iallafall.
Om nån undrar så är listan: Min flickvän, Punk (företeelse, retorik, musik, gemenskap) och fotboll. Gamla trotjänaren politik har halkat ner på listan men den ligger nära.
Hur som helst så är det en frustrerande match. Barca äger bollen, pressar och pressar men har på riktigt inte en vettig chans första timmen. Zlatan blir utbytt vilket känns helt bissart med tanke på att deras bästa chans att ta sig förbi den Italienska köttväggen är att lägga bollar bakom baklinjen. Eller dra sig ut på kanten och lägga inlägg. In med Bojans som förvisso är grym men han är varken lång eller stark. Pique gör mål då det är tio minuter kvar och lite hopp tänds men det är som sirap. Det är som att runka i 90 minuter utan att komma. Frustrerande utan dess like. Bayern och Inter i final. Känns väl helt ok, ganska otippat dock.
Imorgon fortsätter vi våran oförlösta tripp igenom Sverige. Linköping. Vi får se.

Det var en såndär helg. Lite för mycket av allt.
Fredagen var härlig men ganska stressig. Vi började med att spela på Burmans. En av dom få skivbutiker som finns kvar. Dom hade byggt nåt slags altare över alla plattor jag någonsin har spelat in. Det var lite läskigt. Med både cd och vinyl versioner och singlar så hade han lyckats trycka upp nästan hundra skivor på väggen. Skammens vägg på nåt sätt, men ändå. Ska väl vara stolt över att man gjort så mycket som man gjort.
Spelningen var kul. Sjukt sjukt litet. Knökfullt och lite kaosigt. Andre satt typ bakom disken och spelade. Spelade 5 låtar. Sen drog vi och kollade på Anders då han spelade på Mediamarkt, inte fullt så creddigt men lite kul.

På Scharinska var det fullt tryck. 3 band i källaren och 2 uppe i spanska. Bra med folk. God stämning. Hamngatan från Luleå spelade med oss i spanska. Dom var coola. Alldeles för bra för att vara så unga. Inte så många låtar som jag kommer ihåg så här dagen efter men dom spelade grymt och hade två trummisar. Kändes spännande.
Våran spelning var grejt. Vi spelade bra och det var en bra energi i rummet. Folk sjöng med och dansade. Det gjorde mig väldigt glad. Får fan inte ta skiten för givet. Visst nån djävel har slängt upp 100 skivor man gjort på en vägg, men ändå. Invasionen är ett nytt band, en ny grej och jag har alltid varit för rastlös för att ha en trogen publik. Men det känns lite som att folk gillar oss i Umeå. Det är härligt.

Tes – antites och synstes. Hegeliansk dialektik i sitt esse. Umeå toppen – Nyköping skit – livet en synstes eller blandning. Typ.
Upp i ottan för att ta Anders bil ner till Nyköping. Sjukt skönt att vi är 4 i bandet som har körkort. Det är första gången. Jag kan ligga i baksätet och sova. Det brukar jag aldrig få göra.

Rockkarusellen är en rockbandstävling, vi ska vara pausunderhållning. Vi säger åt oss själva att det är som AC/DC's första Sverige spelning då dom var pausmusik till ett dansband. Lyssna på den brillianta P3 dokumentären ”när Ac/dc kom till byn”.
Men så är det ju inte. Vi kommer inte att göra historia på det sättet. Folk kommer inte att göra dokumentärer om våran kväll i Nyköping.
Banden som spelar är unga och precis alla är bättre än mig på spela. Och alla banden verkar premiera nått slags onani-uppvisning istället för att skriva låtar. Jag får en känsla av att jag kanske inte har nån aning om vad ungdomar lyssnar på. Sista bandet som spelar heter New Foundation och är 4 unga tjejer. Dom var bäst. Lite anarki över hur det låter men det finns en charm som fastnar.
Sen är det vår tur. Alldeles för stor lokal, alldeles för lite folk. Mest närmast sörjande. Det är tidigt. Man gör allt man kan men det är ändå mest tonåringar som sitter på scenen med ryggen vänd mot oss. Alltså, man har ju nån slags förhoppning om att man ska vara det där bandet som nån ser och livet tar ny riktning och allt det där. Men inte ikväll. Kan jag aldrig tro.
Efter spelningen så slutar Anders nyckel till bilen funka. Så i 20 minuter står vi och stånkar och stönar utanför bilen tills vi får upp bilen. Jag känner mig sjuk och sliten, inte alls på humör för att stå och frysa utanför bilen. Då vi sätter oss i bilen så ber Anders lite om ursäkt. Säger att det är några dåliga saker med bilen. Dels att nyckeln inte fungerar ibland och att antingen så blir det kallt eller varmt på Acn och att bensinmätaren strular lite grann. Typ 10 minuter efter det så får vi bensinstopp. Mitt på E4 på väg mot stockholm. Toppen. Jag rör mig inte ur förarsätet. Andre och Anders försöker stanna bilar. Till slut blir det Taxi tillbaka till Nyköping och nån bensinstation. Rikard somnar i baksätet. Jag känner mig håglös och fullständigt useless. Man vill ju mest bara ligga i en varm säng, inte sitta här och frysa. Då vi stannar i mörkret och inser att vi är strandade vid sidan av vägen och bilar susar förbi så ska vi sätta i varningsblinkersen. Anders trycker och trycker, inget händer. Helt plötsligt går den igång men knappen faller in bakom instrumenbrädan. Så då vi väl får igång bilen så har vi en konstant blinkande bil. Stannar på första macken och försöker komma till rätta med problemet. Knappen är hopplöst försvunnen. Så vi har två val; åka till sthlm med en blinkande bil eller åka till sthlm med en bil som inte alls kan blinka. Vi väljer nummer två. Flera timmar senare än väntat glider vi in i sthlm. Ett nerslaget gäng med en icke blinkande bil.

Nästa dag skickar Andre ett sms. Ibland måste man äta lite skit för att uppskatta tårtan. Så sant. Det var ju inte Anvil filmen direkt och värre saker har hänt. Men det var bara en sån där kväll. Då man undrar vad fan man håller på med. 100 plattor och det är exakt här man är.

Första kärleken. Efter alla dessa år så blir jag aldrig less. Visst går det i perioder men det finns alltid där allestädes närvarande. Så här kommer en topp tio lista på lite bra punk och Hardcore som jag spisat på senaste. Ingen riktig rangordning utan bara tio grymma låtar.

1. Toxic Reasons – Destroyer.
   Deras andra platta Kill by Remote är lite softare och lite mer välspelade än första plattan Independence men Destroyer är en sån där låt som övervinner allt.

2. Rik L Rik – Outback

   Enligt egen utsago så vara Rik L Rik med och släppte den första Punkplattan från LA någonsin. Live plattan med F-word på Posh Boy. Det här är en låt från hans solostuff som tyvärr aldrig bar frukt. 20 år gammal så la han av med musik och den här låten är den enda han släppte under eget namn.

3. D.I. - Hang Ten In East Berlin.
   Våga trotsa omslagen till Horse bites Dog cries och Ancient Artifacts och man hittar en hel del härlig punkrock från Kalifornien.

4. D.Y.S. - Circle Storm.

   Boston Straight Edge var alltid lite råare och hårdare. Dave Smalley sjunger som en ung Hardcore version av Ian Stuart. Efter DYS och Dag Nasty så bildade Smalley det lite väl missriktade Conservative Punks tillsammans med den Johnny Ramone. Men det var nog bara dom två och nu är Smalley ensam.

5. Masshysteri – Spökstad.

   Hela nya skiva är otrolig. Nu väntar jag bara på vinylen så jag kan spela den riktigt högt här hemma.

6. Kliche – Militskvinder.

   Dansk new wave som var med på första danska Punksamlingen Paere Punk. Plattan är lite väl syntig men det här är en otrolig låt.

7. Pascal – Nyår.

   En otrolig låt från deras nya platta. Ibland lite väl pretto och ibland lite för slött för mig. Men då dom får till det så blir jag väldigt glad.

8. 4 Skins – Evil.

   Kalle tvingade mig att köpa nån OI samling häromdagen och ja, jag kan inte riktigt värja mig från den här låten.

9. Gray Matter – Chutes and Ladders.
   Har redan droppat den här låten. Men give it back 12” är grym och Gray Matter är otrolig bra. Kanske lite underskattade och bortglömda. Eller så är det bara jag som glömt bort dom och är peppad för att jag hittade igen dom.

10. Gang Green – We can go.

    Ok, inte en så bra platta alls. Deras sista tror jag och definitivt deras sämsta. Men visst måste man gilla ett parti där dom faktiskt spelar snabbt och texter är: we can go – Murphys Law. We can go – Nuclear assault – Metallica – Motorhead – DRI – Gang green. Det måste man gilla.

Man vill ju alltid ha en fest hemma. Så. Vi bjuder upp på fest i Umeå på Fredag.
Scharinska är lokalen. Tiden är 21.00.
Dom första hundra bjuder vi på en platta. Det är inte illa.
Hamngatan från Luleå spelar också och Dj är Abbas från klubb utkanten.

Vi tjuvstartar lite redan kl 16.00 på Burmans. Det blir trångt och bra.Ses på fredag hoppas jag.
Mvh
Dennis

Man är en vanemänniska. Malmö innebär ofelbart en falafel. Alltid.
Det är recordstoreday i en vecka. Måste stödja dom tappra människorna som fortfarande säljer skivor. Magiska ställen fortfarande. För mig. En av dom bästa saker med livet är att upptäcka, att hitta nått nytt och spännande. Visst är det ironiskt att allt som är nytt och spännande för mig innebär egentligen letande efter gamla skivor. Men ändock, skivaffärer är för mig möjligheter och magi.
Vår vän Tommas har en affär i Köpenhamn som heter Repo Man. Efter filmen antar jag.
Vi spelade där i tisdags med Ac4. I en slags potatiskällare i affären. Tommas bjöd in Invasionen att dyka upp på lördag. Han ska fira födelsedag för affären. Klart vi tar oss över bron. Första spelningen utomlands. Fedt.
Vi går ner i källaren. Lånar ett danskt bands utrustning. Rummet är på riktigt inte mer än 10kvadratmeter. Då våra vänner Peter och Manuela kommer ner så skrattar dom och säger att vi trodde att det skulle vara lite större. Men det är coolt. Det är kanske 20 personer där nere och det blir kvavt och svettigt. Men det känns bekvämt och trevligt. Så här borde det alltid kännas.
Sen dundrar vi till Göteborg.
Sticky är en rockklubb med anor. Dock känns det som att den har svennefierats mer och mer för varje gång jag kommer tillbaka. Dessutom är det typ 200 andra spelningar i Göteborg denna kväll.
Sen är det märkligt hur olika man kan bli behandlad beroende på. Ibland får man spela uppe och ibland nere. Ibland känns det som att dom bryr sig om att man är där och ibland inte. Denna kvällen defintivt inte så mycket. Man är en enkel man och man begär inte mycket. Men vi får en mugg med chillinötter. That's it. Ruskigt budget.
Men spelningen är bra. Inte fullt men ganska bra stämning. Inte en käft man känner är här dock. Vi jobbar oss fram till seger på nåt sätt och det känns bra. Energin känns mycket mer fokuserad och välriktad än igår. Folk ser glada ut. Det smittar. Inte så mycket raljerande om snuten och borgarsvinen ikväll.
Det slutar alltid som det gör i Göteborg. Jonsborgsgrillen är typ det bästa som finns och att stå där kl 2 på natten och äta vegbollar med potatismos är, sublimt. Sen blir det magi med Riku, som alltid.