I skuggan av oron

Då har jag lyckats att exportera över "I skuggan av oron" till wordpress.

Nya bloggadressen är således

http://iskugganavoron.wordpress.com/

Jag passar på att byta bort "Ysta" mot Akka76. Funderar vilka ändringar jag ska göra. Hur jag vill att den "nya" bloggen ska ska se ut. Det känns nytt men ändå same,same but different.

Nu ska jag börja avsluta här.Hitta mina favvobloggares nya adresser osv.. Och stänga ner.

Vi ses!

Så tänkte jag att jag skulle påbörja den hära jädrans flytten... Men attans vad jag bedrog mig. Kör fast direkt, kan inte ens skriva in användarnamn utan att skiten protesterar. Tusen svordomar och irritation som kryper längs ryggraden. Ringer smart flickvän som oxå går bet. Dessutom tror hon att jag har pms. Jag har för fasen inte alls pms!! Det är bara datorhelvetet som inte gör som jag.... Jaja. Jag försöker imorgon. Okej. Grrr...

Jag kliver upp på britsen efter att ha tagit av mig på överkroppen. Jag får behålla bhn på. Sköterskan klickar på datorn, ber om mitt personnummer. Jag är rätt person. Hon lägger ett ljusblått litet skynke över mitt bröst och säger att doktorn kommer snart. Hon släcker ner så att endast en liten lampa i taket är tänd, och går.

Jag tittar i taket och undrar vem läkaren är som snart ska komma. Jag känner på halsen, på knölen, och vilar sedan händerna på höfterna. Skivorna i taket är ljusgrå i halvdunklet, grå sträck överallt, som repor.

Dörren öppnas och in kommer läkaren som ska undersöka mig. Han påminner om någon, fast jag har aldrig sett honom förut. Han är utländsk, ser rar ut men jag uppfattar inte hans namn. Sa han Yoda? Jag ler lite för mig själv. Även han  knappar lite på datorn och sedan talar han om för mig vad han ska göra. Jag vet.

"Det är en ordentlig knöl du har" säger han på bruten svenska. Han för ultraljudsonden sakta över sköldkörteln, knappar på apparaten, sedan upp mot käkbenet, mot öronen. Jag tänker att det går ganska snabbt, att det alltså inte finns något mer där i halsen. Inga mer knölar att upptäcka.

"Hur ser den ut?" frågar jag. Han låter mig se på skärmen och förklarar. " Det här är vänstra loben, det här högra. Här är knölen som sitter på höger sida, den är mycket större, hela finns inte ens plats här på bilden." Han pekar. Jag ser massa grått, mer grått och en svart strut som är min luftstrupe. Jaha. "Tack för att du visade och förklarade" Han ler och ser förvånad ut.

Den har vuxit sedan förra ultraljudet. Jag är ingen hypokondriker. Jag har känt rätt. Cystan på sköldkörteln mäter ca 3 gånger 3,5 cm. Den ligger mot matstrupen och klumpen jag känner när jag sväljer finns verkligen där. "Den följer med upp och ned varje gång du sväljer" förklarar han, "så det är det du känner".

Så gör han en biopsi. Hämtar först sköterskan som assisterar. Han tvättar min hals med massor av sprit. Det rinner ner i nacken och jag fixerar bilden på strecken i taket. Så en tunn, tunn nål in i mitten av knölen, sköterskan pumpar med något så nålen får med sig celler tillbaka. Det svider lite, men gör inte ont.

Så tackar Yoda (var det verkligen Yoda?) för sig och går. Sköterskan gör ordning provet och kontrollerar återigen att jag är jag. Det är jag fortfarande, om än lite skakig på benen. Jag klär på mig, säger tack och hej och går ut.

Så var det gjort. På en söndag dessutom, det som jag väntat på så länge.  Om en till två veckor får jag svar på provet, om den fortfarande är ofarlig. Sedan ska jag diskutera med min läkare huruvida jag ska opereras eller inte.

Jag vet inte vad jag vill. Jo jag vill inte ha den kvar. Men jag vill inte ha ett stort ärr över halsen heller, eller ett litet. Jag vet inte hur det ser ut efteråt. Jag vet inte hur det är att leva utan sköldkörtel heller, men man får äta medicin livet ut i stället. Det kanske är att föredra, för där inne växer det ju något som inte är jag.

Så kom meddelandet att bloggtjänsten hos Aftonbladet läggs ner. Jag blir jättebesviken. Störd över en hel massa merarbete eftersom jag ändå vill spara alla mina gamla inlägg, samt måste ta ställning till vart och om jag ska fortsätta blogga.

Fast - det största bekymret är att jag skall tappa bort de bloggvänner jag fått under tiden här. Människor jag egentligen inte känner "på riktigt" men som jag ändå lärt känna och tycka om via bloggen. Jag vill veta hur det går för er, vad ni gör och hur ni mår.

Så vart tar ni vägen? Vad ska man välja istället? Fungerar det att exportera över gamla inlägg?

Jag är fortfarande hemma från jobbet. Jag jobbade två dagar förra veckan, torsdag och fredag, men helgen var..hemsk. I morgon ska jag få massage hos min sjukgymnast. Använt spikmattan flitigt och det gör verkligen gott. Det är så skönt när blodcirkulationen kommer igång.

För övrigt:

-M är för långt bort

- jag är för långt bort

- orken att ta tag i nytt jobbsökeri är för långt bort

Over and....

När hon inte är här, när jag inte är där.. är det något som fattas.

I morgon så här dax är jag tillbaka på jobbet efter sjukskrivningen. Jag är mycket bättre nu, har mindre ont och har vilat - och tänkt!

Jag vill inte tillbaka. Nu krävs motivation och en hel del pliktkänsla för att orka fortsätta. Så här i utvilat skick har jag tänkt och tänkt och kommit fram till:

- att jag tänker för i h-vete inte bära en pryl mer i onödan!! Inga tunga moppar i hinkar över halva industriområdet!

- inte skämma bort folk med extra grejer och saker som inte hör till uppdraget!

- inte slita med dåligt underhållna golv för att kunden inte gitter kosta på golvvård. Jag tänker dessutom genast prata med min arbetsledare om golven sliter mer på mig än vad de "normalt" ska göra och att de får ta upp det med kunden. Jag tänker inte lägga mer kraft än jag behöver.

- jag måste ha nya arbetsskor!

- jag måste ha ny arbetsjacka

- jag tycker vi ska ha rätt till träning på arbetstid

- mögelväggen i vår skrubb tillika fikarum ska bort! Nu! Ögonaböj!

- jag vill inte slita ut min kropp och få skurkärringshänder

Jag har också tänkt mycket på vad jag VILL göra, vad jag drömmer om och hur jag vill att mitt liv ska se ut och bli:

- vill var med min tjej. Jag vill ha henne nära. Alltid!

- jag vill börja plugga och sitta med min laptop (som jag inte har nu, men ska ha då) i föreläsningssalen under en givande föreläsning och blicka ut över mina goa studiekamrater

- jag drömmer om att komma hem till min (förhoppningsvis blivande - om hon vill) fru och sätta mig på  vår trapp till vårt hus med kaffekoppen på eftermiddagen. Vi ska ha en nybakt sockerkaka mellan oss som vi ska skära stora bitar av och titta på varandra och inse att livet är underbart!

- jag vill ha ork för min dotter. Orka hjälpa henne med läxorna och vara så konsekvent som hon verkligen behöver just nu. Så hon fortsätter att utvecklas som den fantastiskt tjej hon är!

- jag vill göra om i lägenheten. Jag vill släppa in ljuset och doften av äppleblommen utanför!

- jag vill att M ska må bra, inte ha ont och inte vara allergisk mer.

- jag hoppas att min syster skall kunna bo kvar i huset efter separationen och att barnen och hon ska må bra. Jag vill umgås mer med dem.

- jag ska fortsätta gå ner i vikt och motionera mer

Ja, jag är arg. Jag är också nästan bitter - för att jag har varit en sån mes och som en strykrädd hund i flera år och bara varit tacksam för att jag haft ett jobb.

Ja, jag är lätt förvirrad för att jag upptäcker nya saker  med mig själv hela tiden och för att jag tagit steget att äntligen ha en riktigt relation med en tjej som jag drömt så länge. Att hon som alltid varit så intresserad av killar men som var så ensam och tom inte finns längre.

Jag känner mig som en kameleont som byter skepnad hela tiden. Som ändrar frisyr, klädstil, attityd och plötsligt börjar stå upp för mig själv. 

Ja, jag är förbannad över åren som gått då jag slösat med mig själv, på dåliga val, dåliga relationer, kassa jobb, men samtidigt tacksam för  de erfarenheter jag fått som gjort mig till den jag är nu.

Så har jag varit hemma denna måndag också. Det är skönt att vila och skönt att faktiskt inte ha dåligt samvete (åtminstone inte så mycket). Värken i vänster armen och nacken kommer och går och kanske är det lite bättre i dag än vad det var i helgen. Det kommer och går.

Det är skönt att inte gå upp på morgonen. Jag vaknar klockan halv sex och i vanliga fall har jag varit uppe en stund då, men jag kan ge katterna mat och sedan gå och lägga mig. När man inte går upp så tidigt märker man hur uttröttande det är att faktiskt göra det. Men jag vill inte ha ont, jag vill gå till jobbet - men utan att få mer ont.

Jag har hittat en fantastisk kvinna som jag lyssnar och lyssnar på - Jennie Abrahamson! Vilken röst!! Älskar´t!!

Betessläpp på Nuntorp! Ystra kossor i vårsolen.

Ibland känns det tomt och ledsamt - det här livet. Efter att har kämpat mot smärtan i kroppen i många dagar - gått och jobbat trots allt, går det inte längre. Idag är jag hemma och vilar. Eller - försöker vila. Ångesten ligger och vibrerar under huden, magen gör ont och kroppen svider. Är ända in i märgen trött. Trött på att bära, kånka, slita och -  på att bita ihop.

Jag har betalt mina räkningar, gjort mig oskyldig lite här och var. Fy f-n. Hatar´t. Swedbankshemsida kunde lika gärna heta "Ångestinvest  - sidan för dig som vill investera i en ångestattack".  Men nu är det gjort och det är skönt.

Idag är det sjukgymnastik. Jag går i en basal kroppskännedomsgrupp. Det är bra och förmodligen precis vad jag behöver idag. Senare i kväll en grej på dotterns skola som jag förmodligen måste skippa. Speciellt då jag kommer vara hemma från jobbet i morgon också.

Jag saknar min kärlek. Jättemycket. Hon har varit sjuk av pollen i veckan och jag önskar så att vi hade fysiskt närmre till varandra såna här dagar. Det var föresten allergin som gjorde att hon fick åka hem tidigare än beräknat.

Jag vill ta hand om henne då hon inte är bra och hon om mig. Men just nu är vi som sagt långt ifrån varandra. Fast bara fysiskt. Vi är alltid nära.