Där inne växer det något som inte är jag/Ysta

Jag kliver upp på britsen efter att ha tagit av mig på överkroppen. Jag får behålla bhn på. Sköterskan klickar på datorn, ber om mitt personnummer. Jag är rätt person. Hon lägger ett ljusblått litet skynke över mitt bröst och säger att doktorn kommer snart. Hon släcker ner så att endast en liten lampa i taket är tänd, och går.

Jag tittar i taket och undrar vem läkaren är som snart ska komma. Jag känner på halsen, på knölen, och vilar sedan händerna på höfterna. Skivorna i taket är ljusgrå i halvdunklet, grå sträck överallt, som repor.

Dörren öppnas och in kommer läkaren som ska undersöka mig. Han påminner om någon, fast jag har aldrig sett honom förut. Han är utländsk, ser rar ut men jag uppfattar inte hans namn. Sa han Yoda? Jag ler lite för mig själv. Även han  knappar lite på datorn och sedan talar han om för mig vad han ska göra. Jag vet.

"Det är en ordentlig knöl du har" säger han på bruten svenska. Han för ultraljudsonden sakta över sköldkörteln, knappar på apparaten, sedan upp mot käkbenet, mot öronen. Jag tänker att det går ganska snabbt, att det alltså inte finns något mer där i halsen. Inga mer knölar att upptäcka.

"Hur ser den ut?" frågar jag. Han låter mig se på skärmen och förklarar. " Det här är vänstra loben, det här högra. Här är knölen som sitter på höger sida, den är mycket större, hela finns inte ens plats här på bilden." Han pekar. Jag ser massa grått, mer grått och en svart strut som är min luftstrupe. Jaha. "Tack för att du visade och förklarade" Han ler och ser förvånad ut.

Den har vuxit sedan förra ultraljudet. Jag är ingen hypokondriker. Jag har känt rätt. Cystan på sköldkörteln mäter ca 3 gånger 3,5 cm. Den ligger mot matstrupen och klumpen jag känner när jag sväljer finns verkligen där. "Den följer med upp och ned varje gång du sväljer" förklarar han, "så det är det du känner".

Så gör han en biopsi. Hämtar först sköterskan som assisterar. Han tvättar min hals med massor av sprit. Det rinner ner i nacken och jag fixerar bilden på strecken i taket. Så en tunn, tunn nål in i mitten av knölen, sköterskan pumpar med något så nålen får med sig celler tillbaka. Det svider lite, men gör inte ont.

Så tackar Yoda (var det verkligen Yoda?) för sig och går. Sköterskan gör ordning provet och kontrollerar återigen att jag är jag. Det är jag fortfarande, om än lite skakig på benen. Jag klär på mig, säger tack och hej och går ut.

Så var det gjort. På en söndag dessutom, det som jag väntat på så länge.  Om en till två veckor får jag svar på provet, om den fortfarande är ofarlig. Sedan ska jag diskutera med min läkare huruvida jag ska opereras eller inte.

Jag vet inte vad jag vill. Jo jag vill inte ha den kvar. Men jag vill inte ha ett stort ärr över halsen heller, eller ett litet. Jag vet inte hur det ser ut efteråt. Jag vet inte hur det är att leva utan sköldkörtel heller, men man får äta medicin livet ut i stället. Det kanske är att föredra, för där inne växer det ju något som inte är jag.