Islin

Ännu ett år är över och ett nytt på intågande.

2009 har varit både ett bra och ett dåligt år för mig. Men jag går mot 2010 med hopp. Det kommer bli ett omväxlande år, ett händelserikt år och ett år då det är dags att gå vidare.

2010 är året jag kommer ta studenten, fylla 20, flytta vidare och börja plugga på högskola. Det väntar förändring och förhoppningsvis förbättring.

Mitt löfte till mig själv inför 2010 är att jag ska försöka se på mig själv med mer rättvisa ögon och sluta klanka ner på mig själv. Jag är inte mer än människa.

Gott nytt år önskar Islin

Har inte skrivit på ett tag.

Tror jag börjar tröttna på det här med blogg, och det kanske är på tiden.

Iaf så har jag hunnit bli ännu ett år äldre och jag försöker intensivt förstå hur jag klarat mig såhär länge.
Och vart sjutton mitt liv tog vägen, om jag nu någonsin haft något.

Kanske hittar jag tillbaka snart, eller inte.
Jag orkar faktiskt inte riktigt bry mig.

Well, hej så länge.
Får se om jag kommer tillbaka, förmodligen gör jag det. Men tar en paus för tillfället.

(Kommer förstås att titta in hos er och lämna en kommentar emellanåt.)

Allt känns så trist och grått.
Så hopplöst, irriterande tomt.
Glädjen vägrar visa sin närvaro.
Och allt jag gör känns meningslöst.

Jag vill bara sova,
eller fylla min tid med destruktivitet.

Ändå försöker jag,
jag går till skolan.
Försöker fylla mina dagar med bra saker,
för att trycka undan önskan om de dåliga.

Visst går det,
jag trampar på.
Dag ut och dag in i samma spår.
Och jag önskar att livslusten återvänder snart.
Jag är trött på att vilja dö.

Nu har skolan startat igen. Schemat är fullspäckat med svåra kurser, c-kurser och steg 5 språk. Det känns stort, läskigt och svårt. Och jag undrar om jag verkligen är tillräckligt bra för att klara av det här året. Är jag smart nog? Stark nog? Social nog?

Just nu känns det ärligt talat inte så. Det känns som att varje ämne lägger en stor tyngd på mina axlar som tynger ner mig. Jag tror inte att jag är bra nog för det här. Det känns inte som att jag kommer klara det här.

Sen kommer studenten närmre och det skrämmer också livet ur mig. Jag vill inte ta studenten. Jag vill fortsätta på gymnasiet med min klass och mina lärare för evigt. Jag vill inte gå vidare.

Jag känner mig liten. Liten, ensam och obetydlig i min hemstad.

Jag har ingen, ingen som kan stötta mig på hemmaplan.

Ingen som bara kan komma över och hålla om en stund.

Ingen att prata med om viktiga saker, sånt som inte går att säga till alla.

Ingen som stöttar och peppar.

Ingen som förstår.

Här har jag bara folk som bryr sig så länge de får betalt. När tiden är slut, då är den slut. Och de räknas inte. Personer som får betalt räknas inte. De finns inte där för mig när jag behöver. De finns inte där för mig för att de vill och tycker om mig. Nej, de finns där för mig den tid de får betalt för.

Jag vill flytta. Hem till min familj, till mina nära, som jag både hatar och älskar extremt mkt på samma gång. De som skadat mig så svårt men samtidigt älskar mig så högt.

Jag vill flytta. För de älskar mig. De får mig att känna mig viktig. De får mig att känna det som att jag tillhör.

Här har jag ingen. Här är jag liten, ensam och obetydlig.

Och det är tungt.

Och det gör ont.

Ps. Har fått lite kommentarer om att det är dags att sluta gnälla nu och ta tag i saker och ting osv.

Men vet ni? Ni får tycka att jag gnäller och klagar hur mkt ni vill, ändå så tänker jag inte sluta. Det här är min blogg, den är min ventil i vardagen. Alla saker som jag går och samlar på under dagarna samlas sedan här för att jag ska kunna släppa dem. Det ni ser av mig i bloggen är svart och mörkt och gnälligt. Vet ni varför? För att ni får se det ingen annan får se. Det jag ständigt döljer.

Just nu känns allting tomt. Jag står fast på en punkt och hur mkt jag än kämpar så kan jag inte röra mig. Jag sitter fast och jag vet inte hur jag ska göra för att komma loss.

Jag vill dö.
Minsta lilla vrå av mitt huvud säger åt mig att jag vill dö. Hela min kropp skriker efter döden.
Jag försöker se det positiva runt omkring mig, för jag vet att det finns där. Men trots mina ansträngningar vill jag inget annat än dö. Hur jag än gör, hur mkt jag än försöker så får jag inte mig själv till att vilja något annat än dö.

Jag ska inte dö. Jag måste fortsätta leva. För som en kär vän skrev till mig en gång; "Livet går och jag tvingas med." Precis så är det. Livet går och jag måste fullfölja det. Jag har inte någon rätt att avsluta det, och jag tänker inte avsluta det. Den här gången måste förnuftet styra över känslan.

Men jag vill verkligen inget annat än dö och det skrämmer mig litegrann.

Jag har funderat,
och funderat på vad som är bäst. Jag har vägt fördelar mot nackdelar och kommit fram till en slutsats.

Jag är en riktigt självisk idiot om jag tar mitt liv

Att leva med smärtan och ångesten skadar ingen mer än mig själv, men att ta mitt liv skadar många. Förmodligen fler än jag tror.

Min mamma, mina systrar, mina vänner. Hur skulle jag själv må om någon av dem valde samma lösning som jag själv överväger. Den smärtan jag skulle känna vill jag inte ens tänka på. Vad har jag för rätt att utsätta dem för något sådant?
Ingen alls.

Jag skrev i mitt förra inlägg att det inte finns några piller, läkare eller ord i hela världen som kunde få mig att ändra mig. Det är sant. Den enda som kan få mig att ändra mig är jag själv. Det är jag som har makten i mitt eget liv, vare sig jag vill eller inte. Och nu har jag tyckt synd om mig själv tillräckligt länge.

Nu är det dags att börja kämpa igen.

(Förresten, hur sjutton är det möjligt att svänga i känslor så fort? Hur ska man kunna hantera dem när de kommer och går lika fort som jag själv blinkar? Hur gör jag för att hålla mig till det beslut jag precis fattat, när de andra känslorna hittat tillbaka? Frågorna är många och jag antar att det enda som kan svara på dem är tiden.)

Vet ni vad jag inte förstår,
jag förstår inte hur det är tänkt att jag eller någon annan heller för den delen ska kunna överleva i den här världen.

Nått jag däremot förstår är att om jag bara kommer på ett bra sätt så tänker jag inte bli långvarig. That's it och det finns inga piller eller läkare (eller ord) i hela världen som kan få mig att ändra mig.

Just nu funderar jag och bidar min tid.
En ny tablettöverdos är ju bara att glömma då jag är under hög övervakning från b-hemmet på den biten. (och trots allt har jag nog försökt den vägen tillräckligt många gånger nu. ) Nej, nu är det dags för den perfekta planen som jag inte har ännu. Men snabba och överilade saker funkar ju aldrig, så nu är det dags att testa att planera.

F*n hur j*vla svårt kan det vara att dö egentligen?


(det här inlägget gäller INTE längre, jag ändrar riktning så snabbt att inte ens jag själv hänger med i svängarna)

Om ni undrar över varför jag skriver inlägg som jag raderar en kort stund senare så är det för att inget jag skriver känns rätt.

Fan.

(Den jag skadar i slutet av dagen är ändå mig själv.)

Det gör ont,
det gör fruktansvärt ont.
Tårarna trillar, kroppen skakar, andningen är trög och hela mitt inre ropar efter destruktivitet.

Och denna destruktivitet har sett till att jag blivit osams med den enda som kan hjälpa mig nu.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska orka andas och jag tror jag kollapsar snart.