Vi fick ett samtal från The Hong Kong Jockey Club - efter 1 års väntetid...

Efter att Alice stått på väntelistan i över 1 år fick vi ett samtal från The Hong Kong Jockey Club - äntligen! Alice jublade. Nu skulle hon få börja sina efterlängtade ridlektioner, fyllda med skoj och stallhäng. Trodde vi i alla fall. Nej så enkelt var det inte.

Jag kommer ihåg när jag var i hennes ålder, vad kul jag hade i stallet bland kompisarna och hästarna. Hade man tur så kunde man få bli medskötare på en av ridskolehästarna, tillsammans med 10 andra, självutnämnda skötare. Men i alla fall.

Vi åkte fulla av förväntan ut till Tuen Mun där klubben har sitt stall. Alice behövde först göra en s.k. assessment, vilket innebär att huvudinstruktören på klubben ska bedöma hennes kunskapsnivå och i vilken grupp hon ska passa in i.

Hon fick tilldelat en liten svart ponny, Cody. Därefter kom instruktören - en bastant, övre medelålders (i sina bästa år förstås...), tysk man med mycket pondus. Klart att Alice var nervös. Hon hade säkert förväntat sig en liten gullig hästtjej som instruktör.

Först ska stiglädren justeras

Alice fick ingen plats i någon grupp, vilket vi blev förvånade över, hon hade i alla fall lite ridvana sedan ridlägret i somras. Efter flera förvirrade samtal fick vi förklarat för oss hur det fungerade. Vi behövde ta privatlektioner för att hon skulle komma ikapp en grupp. Inga nybörjargrupper fanns tillgängliga, om vi inte ville vänta ett par år till förstås. Efter att jag med gråten i halsen försökte förklara för en kvinna på klubben att Alice ville vara med i en grupp eftersom "she just want to have fun and meet friends" och inte ta privatlektioner, så fick vi i alla fall snällt boka upp oss på privata ridlektioner om 30 minuter vardera.

Nu när vi kommit en bit på väg och fått in rutinerna så vet vi hur det fungerar och det känns bra ändå. Alice accepterar att det kommer in en liten mager, kinesisk instruktör i manegen och ska undervisa henne (med all säkerhet någon f.d. jockey), som dessutom bryter kraftigt på kinesiska. Hon har olika instruktörer varje gång, men de är välutbildade och hon går framåt med stormsteg.

Alice instrueras av instruktör Boris och sedan är det balansövningar som gäller

Att komma ut till klubben i Tuen Mun är som att komma till en liten oas i Hong Kong. Lugnt, fridfullt och sköna, vackra omgivningar. Allt är kliniskt rent. Det kilar runt blåklädda stallpojkar som sadlar på och av och ser till att allt är rent och att hästarna mår bra. I manegen städas det undan så snart en häst "gått på toaletten". Vips så står det en liten blåklädd man där med skyffel och borste. Vips så är manegen lika vit och fin igen.

Vill vi vara med och rykta, sadla och förbereda får vi tigga snällt om det. Annars serverar stallpojkarna hästen färdig och klar inför ridlektionen och tar därefter emot hästen efter avslutad lektion. Det kan ju vara kul för Alice att få lära sig detta. Nej, istället får vi signa upp på en stallskötarkurs som startar på nivå D och fortsätter upp till nivå A. Varje nivå tentar man sedan av, liten som stor. Vi har precis gått med i ponnyklubben som arrangerar stallskötarkurserna så det blir till att börja med nivå D. Allt enligt regelboken.

En lektion i hästtvätt. Behövs sannerligen efter ett svettigt ridpass i 29 graders hetta

Visst skiljer det sig från det jag var van vid när jag hängde ute i stallet och ridskolan, men så länge man inte jämför utan accepterar att det är något nytt och annorlunda, som ett komplement så är det riktigt spännande och roligt! Det är härligt att andas in den annorlunda kulturen - vilket vi som svala skandinavier är förunnade med.

Ordentliga kläder, ridhandskar och säkerhetsväst ska det vara, inga undantag här inte, trots hettan...

Kram så länge!

Janet