Jan Helin

Det värsta är den förlorade självkänslan. I veckans inkännande och angelägna reportage av Erik Wiman och Magnus Wennman blir det så tydligt varför en människa behöver ett dagsverke. Utan jobb tappar vi så lätt vårt jag.

Rapporteringen i text, bildspel, chattar, web-tv och rörlig grafik har väckt ett mycket stort engagemang bland tusentals läsare som kommenterat och diskuterat. De viktigaste förslagen för att bekämpa arbetslösheten enligt läsarna:

• Studier för unga. 

• Sänk pensionsåldern.

• Lärlingssystem.

• Anpassa utbildningar mot bristyrken.

• Färre ”söka-jobb-kurser.

Vi vill göra något med detta engagemang. Just nu arbetar vi med en unik kampanj som vi lanserar om en dryg månad. Den blir ett försök att utnyttja den mötesplats som är Aftonbladet för att samla de goda krafter som kan göra skillnad. Till dess, fortsätt att träffas och diskutera i våra forum på nätet om arbetslösheten. Det ger inte jobb, men det kan ge gemenskap. Tappade självkänslor hatar gemenskap.

På ett enda år har arbetslösheten fördubblats i Eskilstuna. Flera mellanstora svenska städer riskerar att långsamt tyna bort i en historisk arbetslöshet enligt de experter som följer utvecklingen.

Aftonbladet fortsätter i dag granskningen av den viktigaste frågan i Sverige just nu. Var fjärde ung svensk och var tionde medborgare riskerar att vara utan jobb nästa år.

Förra veckan avslöjade vi allvarliga brister i de program med jobbcoacher som regeringen investerat 2,9 miljarder kronor i. Flera verksamheter har urartat i ovärdigt trams.

I dag berättar vi om de människor som drabbats. Vårt team Erik Wiman och Magnus Wennman flyttade under några veckor till Nyfors i Eskilstuna. Läs deras reportage tidningen kommande dagar och se deras bildspel på nätet. Jag tror du får samma känsla som jag när du möter de många unga i deras reportage:

Det borde inte få vara så här. Människors ambition, drömmar och självkänsla borde inte få malas ner i hopplöshet ackompanjerat av lika välmenande som missriktade hejarop.

Det är naturligtvis inte så att Aftonbladet kan fixa arbetslösheten. Men vi tänker faktiskt inte nöja oss med att bara berätta. I en kommande kampanj tänker vi försöka utnyttja den mötesplats Aftonbladet är för att engagera de goda krafter som kan göra skillnad.

Men först – låt dig beröras av ett antal kämpande människors liv i Eskilstuna.

Nu börjar vi ladda för Stora Bloggpriset! I vår ambition att vara bloggens natur trogen utses priset inte av en von oben expertjury, utan jobbas fram enligt följande:

En bloggpanel med omkring 100 av de viktigaste bloggarna i Sverige är nu rekryterad. Denna bloggpanelen nominerar bloggar till våra sju kategorier.

De bloggar som fått flest nomieringar går sedan vidare till en omröstning där alla kan delta. Vinnarna i de sju kategorierna presenteras på bloggprisgalan på Nalen onsdagen den 3 februari 2010. Det blir en skön gala där den största behållningen är att mingla med andra bloggare. I fjol var det många som sågs i verkligheten för första gången i minglet - fast de haft lång och djup kontakt via varandras bloggar.

I år har vi graderat upp programmet från scenen lite och bjudit in den före detta bloggaren Henrik Schyffert för att analysera bloggvärlden och det skrivna ordet. Jenny Östergren kommer att hålla i själva prisutdelningen liksom i fjol. Jag själv kommer att dela ut Aftonbladets Hederspris till en journalistiskt framstående och nyskapande blogg.

Årets sju tävlingskategorier är: Nöje & Kultur, Mode, Vardagsliv & Fritid, Sport, Politik & Samhälle, Prylar & Teknik samt den nya kategorin Design & Inredning. Årets husband blir The Soul Company.

Hela bloggpanelen och mer info om tävlingen hittar du på vår specialsajt för Stora Bloggpriset storabloggpriset.se

Sverige är på väg mot en historisk arbetslöshet – nästa år riskerar mer än var tionde svensk att vara utan jobb. Bland ungdomar rusar arbetslösheten mot 25 procent.

För att förhindra en katastrof avsatte regeringen i december 2008 tre miljarder skattekronor till jobbcoacher. Vad har vi fått för dem?

Aftonbladet har I helgen med fortsättning i går och i dag avslöjat hur de tre miljarderna dragit till sig lycksökare och svindlare som för skattepengar lurar utsatta människor. Verksamheterna är många gånger ovärdigt trams. Gensvaret har varit mycket stort.

Över 400 kommentarer i våra forum som diskuterar avslöjandena. Flera seriösa psykologer och beteendevetare tackar för att vi tar upp den här typen av oseriösa certifieringar och problematiken med att folk utan vettig psykologisk utbildning och bakgrund ger terapi till människor i en svåra livssituationer.

Den vanligaste kritiken fråm såväl experter som andra läsare handlar om att Arbetsförmedlingen saknar kvalitetssäkrande krav på coacherna. De flesta som reagerat är arbetslösa som varit I kontakt med coacherna vi skrivit om och blivit besvikna. Vi söker nu svar från Arbetsförmedlingens Generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist och arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Men våra avslöjanden denna gång är bara början. Vi kommer den närmsta tiden att på olika sätt återkomma till den viktigaste frågan I Sverige just nu:

Jobben och arbetslösheten.

På väg hem efter en fantastiskt rolig vecka! Roligast:

Våra reportrar Kerstin Weigl och Kristina Edblom är nominerade till Stora Journalistpriset för sin fantastiska serie om 153 kvinnor som dödats av dem de älskat. Serien bygger på en unik reserach om kvinnovåld i Sverige sedan år 2000. Granskningen avslöjar mekanismerna bakom en av de mest dödliga former av brottslighet som vi har i Sverige - mäns våld mot kvinnor inom familjen. Förr kallades sådant för familjetragedier och ansågs inte vara något att skriva om. En monumentalt patriarkal inställning som vår journalistik avser att göra upp med en gång för alla. Kerstin och Kristina har på sitt envetna sätt flera gånger återvänt till ämnet och vi kommer att göra det flera gånger.

Just nu gläds vi här på tidningen åt att två av våra skickligaste reportrar fått denna hederbetygelse för ett fantastiskt väl genomfört jobb. Det var mycket stor skillnad på Kerstin och Kristinas anleten under de många hårda timmars arbete de lade ner på serien och i tisdags när nomineringen blev känd. Supergrattis säger vi!

Och i morgon inleder vi ytterligare en rad riktigt bra avslöjanden i ett helt annat ämne. 

Andra glädjeämnen denna vecka:

Alex Schulman slår svenskt världsrekord i web-tv! Programmet Schulman Show har blivit en omedelbar braksuccé. Det första programmet hade svindlande 400 776 unika webbläsare (tittare)!

Intresset för nyheter kring svininfluensan och vaccineringarna har både sålt tidningar och dragit trafiken på nätet till rekordnivåer.

De senaste 7 dagarna har vi på aftonbladet.se haft 4 924 000 unika webbläsare. Rekordet slog vi vecka 39 då helikopterrånet ägde rum med 4 942 945 unika webbläsare. Jag har sagt det förut, men vi får nu ännu ett kvitto på det: Vi är denna höst på väg att etablera aftonbladet.se på en ny nivå med mellan 4,7 och 4,9 miljkoner unika webbläsare i veckan. Drömgränsen 5 miljoner kommer allt närmre.

Vår milda förnyelse med tydligare struktur och förbättrad resultatservice på sportbladet.se har också gett fantastiska resultat. Trafiken befinner sig i stadig tillväxt på Sportbladet. Förra veckan hade sportbladet.se hela 1 744 000 unika webbläsare. Bara sporten på Aftonbladet har mer trafik än hela TV 4 nätverket, avdelningen är större än hela SVT på nätet och större än hela DN.se.

Oj, nu blev min tunga blå eller något av allt skryt - lovar att sluta här.

Länge har man sagt det, nu händer det. Mobilen är den av Aftonbladets publiceringskanaler, tillsammans med web-tv, som har den mest dynamiska utvecklingen just nu. Siffrorna från förra veckan talar sitt tydliga språk:

• För första gången någonsin hade Aftonbladets mobilsajt över 900 000 unika besök på en vecka.

• För första gången nådde mobilsajten över 3 miljoner sidvisningar - 3,2 miljoner förra veckan.

• För tredje gången hade mobilsajten över 200 000 unika webbläsare per vecka.

Och så kanske det allra roligaste. För första gången hade vi över en miljon sidvisningar bara i våra applikationer till iPhone. 1,2 miljoner sidvisningar bara inom apparna. Det betyder att Aftonbladet har mer trafik bara i apparna än hela Dagens Nyheters mobilsajt, som är näst störst i Sverige.

Grattis till vårt supergäng på Aftonbladet Mobil!

Omständigheterna: 

En mycket känd artist anmäldes för misshandel av sin flickvän natten till tisdagen denna vecka. Flickvännen tog senare tillbaka uppgifterna om att hon skulle blivit slagen. Så långt följer händelsen ett mycket typiskt mönster för kvinnomisshandel. Det faktum att kvinnan tar tillbaka uppgifterna leder inte med nödvändighet till att det inte blir någon förundersökning eller rättegång. Så var till exempel fallet med artisten Papa Dee. Också hans flickvän tog tillbaka uppgifterna om att hon blivit misshandlad. Fallet gick ändå till rättegång och dom mot Papa Dee för ringa misshandel.

Detta fall fick igår kväll en annan utveckling:

• Åklagaren beslutade att inte inleda någon förundersökning. Ingen misstanke om brott finns således.

• Artisten skrev ett öppet brev till media där han gav sin version av vad som hänt. Det brevet innehåller ett antal detaljer som kränker flickvännens integritet och hävdar med bestämdhet att han inte brukat något våld. Efter det gjorde sig artisten oanträffbar för en kommentar. Vi kontaktar artistens manager för att få klart för oss om brevet är avsett för publicering med hans namn under. Han säger att det absolut inte varit artistens avsikt. Brevet är ställt till media för att hans version ska kunna återges.

• Flickvännen säger i intervju med Aftonbladet:

– Han rörde mig inte, det där måste polisen ha missuppfattat. Vad vi bråkade om är mellan oss och allt det här har blivit så uppförstorat.

Detta sammantaget gör att det saknas ett allmänintresse av artistens identitet, enligt mig. Att det förekommer en störflod av rykten kring artisten förändrar inte det så länge ingen lett dem i bevis och så länge ingen person öppet står för uppgifterna. Grunderna för varför det kan finnas allmänintresse kring artister och brott kvinnomisshandel är enligt mig följande:

Våld mot kvinnor är ett mycket allvarligt brott. Artister söker publicitet för sitt konstutövande och ger genom det en bild av sig själva. Om uppgifter om brott framkommer som ger en annan bild än den av allmänheten kända, är artistens identitet av allmänintresse.

Samtidigt kokar bloggvärlden av diskussioner och spekulationer kring artisten, med hans namn och flickvännens givetvis nämnda. Hans namn finns alltså redan i en offentlighet. Enkelt sökbar för alla med en dator. Du hittar artistens namn ett par knapptryck härifrån. Det är en märklig känsla att som publicist undanhålla den enda uppgiften som läsarna undrar: Vem gäller saken?

Men om vi menar allvar med pressetiken finns enligt mig ingen annan möjlig hållning i detta fall. Pressetiken säger:

”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Här har vi ett fall där kvinnan inte påstår att hon blivit utsatt för våld. Ett fall som inte längre är ett fall eftersom åklagaren redan lagt ner det. En artist som förvisso skriver ett öppet brev för att förklara sig, men som inte vill träda fram med sitt namn. Därför avstår jag att publicera artistens namn och bild i detta sammanhang i detta läge.

Kära läsare av denna min blogg.

Jag är på höstlov denna vecka. Det betyder att jag ska titta på havets horisont och i övrigt göra så lite som möjligt.

Denna blogg tar därför paus och återkommer efter höstlovet.

Passa på att komma ut i friska luften nu…

Expressen har i helgen ägnat 30 sidor åt att berätta att Jan Guillou var en KGB-spion. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson sparar inte på krutet och kallar avslöjandet för "en personlig tragedi" för Jan Guillou. 

Guillou själv förefaller inte direkt slagen till marken av tragedin, men bekräftar att han hade kontakter med KGB-officeren Jevgenij Ivanovitj Gergel för 40 år sedan. Men syftet ska inte ha varit spionage. Kontakterna med KGB ska ha handlat om att försöka nästla sig in för att skriva ett avslöjande reportage om KGB i Sverige. Något sådant blev det aldrig, varför han inte nämnde kontakterna i sin självbiografi som kom ut nyligen. En bedömning en kommunikationsstrateg möjligen skulle ha synpunkter på i dag. Eller inte. Den publicitet boken fick hade garanterat kunnat se annorlunda ut om vinkeln "Jan Guillou KGB spion" funnits i den på ett aldrig så sparsmakat utrymme. Det vet alla som någon gång letat vinklar för att skriva om nya böcker.

Mot betalning från KGB ska Guillou ha skrivit något slags politisk artikel om hur socialdemokraterna i Sverige förhöll sig till Vietnam. En text som Jan Guillou själv karaktäriserar som ”fullständigt meningslös”. Den andra uppgiften ska ha handlat om att stjäla en intern telefonkatalog på amerikanska ambassaden. En kanske inte helt meningsfull sysselsättning det heller. Men Guillou säger till Expressen att den uppgiften är ett påhitt av hans före detta vän Arne Lemberg. I övrigt resulterade Guillous kontakter med KGB mest i prat om politik.

Uppgifterna är intressanta i sig men, bortsett från att Jan Guillou karaktäriserar en egen text som meningslös, kanske inte så omstörtande som Expressen i sin fullt legitima iver att presentera ett stort avslöjande vill göra gällande. En meningslös artikel, en sannolikt icke stulen telefonkatalog och politiska diskussioner tillhör avdelningen tunna spionavslöjanden. Det är inte det stora sveket mot fosterlandet Expressen lyckats beslå Jan Guillou med. Nej, det är själva huvudpersonen som är grejen. Det är lite för många som har lite för svårt att dölja sin skadeglädje när Jan Guillou nu kan kopplas till KGB.

Jag tillhör inte dem. Min egna välvilliga uppfattning är att detta mycket väl kan vara fråga om det Guillou själv säger: ungdomligt oförstånd. En äregirig 22-åring som tycker det är coolt att komma nära KGB, som kan deras värvningsrutiner och vill göra ett scoop. Det är ingen osannolik förklaring. Det som förbryllar mest är att den vänster Jan Guillou tillhörde vid denna tid avskydde Sovjetunionen som den imperialiststat det var. Varför skulle han vilja hjälpa KGB? Mer sannolikt är att äregirigheten drev honom. Journalisthistorien är full av äregiriga 22-åringar som gjort tveksamma grejer för att få scoop. Då och då driver denna äregirighet till stordåd, som senare skulle bli fallet med Guillou. Mina skäl till denna uppfattning är två:

1. Expressens avslöjande är spännande på så sätt att Guillou bekräftar kontakt med KGB, men det är i övrigt så tunt i sakinnehållet att det knappast kan handla om vad som kan kallas en spion. Förklaringen om att detta snarare handlar om en ung reporter med glimrande ögon som får en inblick i det kalla krigets hetaste del är, mot bakgrund av vad som hittills är känt, faktiskt mer sannolikt. Naivt? Aningslöst? Utan tvekan. En iskall spion? Knappast.

2. Jag är inte opartisk. Jan Guillou är vår medarbetare och vän. Jag är partisk vad gäller alla medarbetare på Aftonbladet. Aftonbladet är inte ett lag byggt på neutralitet och känslokyla. Vi kan inte neutralt och fritt från känslor granska våra egna.

Med detta sagt kan det vara en klok uppmaning att ta del av rapporteringen om Jan Guillou som spion med den klassiska spionfrågan i bakhuvudet: I vems intresse sägs och påstås saker nu? Mitt intresse nu är att sätta saker och ting i proportion och påminna om att det definitivt finns en annan Jan Guillou än bilden av en KGB-agent som nu försöker målas upp. 

Jag har nu hunnit läsa Expressens dag två av avslöjandet. Intet nytt. Mitt förtroende för Jan Guillou som journalist och kolumnist är obrutet. 

Några avslutande reflektioner efter en het vecka i debatten om Sverigedemokraterna. Diskussionen har glädjande nog handlat mer om politiken och mindre om det var rätt eller fel att publicera artikeln.

Aftonbladets publicering ritade om några viktiga gränser i kartan över det svenska politiska landskapet. Samtliga riksdagspartier har nu deklarerat att de inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna i den händelse de blir vågmästare. Tydligast uttyckte sig statsminister Fredrik Reinfeldt i fredags:

”Vi har sett en brutal främlingsfientlighet som Sverigedemokraterna står för. Den är nu så brutal att de har egna aktiva som lämnar partiet. Det går i realiteten inte att samarbeta med ett sådant parti.”

Reinfeldt syftade på Sverigedemokraternas ordförande i Falkenberg, Lars-Erik Persson, som efter att ha läst artikeln i Aftonbladet fått upp ögonen för partiets värderingar och beslutat sig för att hoppa av. Reinfeldt sträckte istället ut en hand till Miljöpartiet från Alliansen. De rödgröna föll väl kanske inte omedelbart i tårar av rörelse över statsministerns gest. Tvärtom faktiskt... Från det hållet enades man om att å sin sida bjuda in något av mittenpartierna, mest troligt folkpartiet, om de rödgröna skulle bli det större blocket och SD vågmästare.

Den mer djupgående betydelsen av uttalandena i veckan är dock att både Alliansen och de rödgröna är redo att bryta blockgränserna om så krävs för att inte söka röststöd hos Sverigdemokraterna. Det är en klar markering från de etablerade partierna från både vänster och höger gentemot Sverigedemokraternas värderingar. Situationen förefaller därmed långt ifrån den danska där de etablerade partierna ganska snabbt anammade Dansk Folkepartis retorik mot ”de främmande”.

Det finns de som oroar sig för att den etablerade makten så tydligt går emot Sverigedemokraterna. Det ger dem ett martyrskap som de behöver. Det argumentet börjar med förlov sagt att kännas urvattnat, även om det säkert rymmer en del sanning. Intressantare och mycket mer utmanande är den text Lena Andersson skrev i Dagens Nyheter i går.

Hon skriver om den beröringsskräck med Sverigedemokraternas tankegods som jag tycker blivit uppenbar denna vecka. Hon skriver om nödvändigheten av att ett samhälle håller diskussionen om sin egen förändring levande och vågar se att alla influenser utifrån inte per autmatik är av godo. Hon exemplifierar med önskemål om segregerad simundervisning i badhusen mellan pojkar och flickor på grund av islams uppdelning mellan könen och menar att det är en problematisk företeelse i en svensk verklighet som inte blir oproblematisk bara för att det är Sverigedemokraterna som påtalar den.

Veckan avslutades med ett glädjande besked för min personliga del. Jag behöver inte sitta i fängelse för att ha publicerat artikeln. Enligt flera bedömare har det legat i farans riktning.

Justitiekanslern har kommit fram till att publiceringen inte innebär hets mot folkgrupp. (Beslut 2009-10-23. Dnr 6460-09-31). Jag tolkar JK:s resonemang så att det är av betydelse hur vi genomfört publiceringen av artikeln. Att vi var noga med att sätta publiceringen i ett sammanhang och ange dess syfte (att klargöra Sverigedemokraternas åsikter och värderingar).

Så här skriver JK:

“Utöver meddelandets innehåll ska särskilt beaktas vem det riktar sig till, dess syfte samt i vilket sammanhang det sprids. Yttrandefriheten är i princip starkare när ett meddelande har spritts i ett grundlagsskyddat medium än annars. Och yttrandefriheten är särskilt stark när det gäller politiska yttranden och debatt i frågor av allmänt intresse.

Med dessa utgångspunkter, och med beaktande av det särskilda skydd som den anmälda skriften och hemsidan har enligt TF respektive YGL, anser jag att innehållet i artikeln inte utgör hets mot folkgrupp. Artikeln kan inte heller anses innefatta något annat tryckfrihetsbrott.