Ett stycke förlorad svensk idrottshistoria

Hoppsan... en ofrivillig bloggpaus på några dagar. Delvis framkallad av sjukdom och depression.

Sjukdomen är av övergående art. Jag har åkt på gikt... En slags gubbsjukdom som slår till mot stortåleden och riskerar att drabba den som fyllt 40, går upp i vikt, stressar, överkonsumerar kött och alkohol. Det är en svårhanterlig sjukdom på det viset att de flesta tycker att den är komisk. Det är uppenbarligen något skrattretande med en man i sina bästa år som beklagar sig över ont i tån. Jag säger bara att då har ni inte riktigt fattat hur satans ont i tån det faktiskt gör... Då skrattas det ännu mer. Det är inte gubbar med mage som får medlidande här i världen, den saken är klar.

Depressionen delar jag med miljoner svenskar dessa dagar. Jag har ett fotbollsintresse som definitivt skulle klassas som varandes inom det normalas gränser (många här på tidningen ligger betydligt utanför de ramarna...). Men den missade VM-festen gör mig så bedrövad att jag inte riktigt känner igen mig själv. En dimension i denna depression som det skrivits för lite om är den här:

Zlatan Ibrahimovic är ett svenskt idrottsfenomen som vi inte upplevt sedan Björn Borgs dagar. Han är detta år och nästa i sin prime. Han är 28 år. Han kombinerar dessa år maximal fysisk styrka med en oerhörd erfarenhet.  Detta var Zlatans stora VM och vi får inte uppleva det. Vi kan alltid hoppas att han får vara skadefri och orkar till nästa VM. Men han kommer då att vara 32. Jag säger inte att det är omöjligt, bara att nästan alla fotbollspelare anpassar sitt spel efter fysiska lagar efter 30 års ålder. I dag gäller som bekant inga sådana jordiska lagar för Zlatan. Att inte få se honom i aktion under ett VM då är... deprimerande. Ett stycke förlorad svensk idrottshistoria är vad det är.