En vecka med varm vind och kalla kårar

Har Sveriges självbild rämnat sedan i söndags? Är vi inte längre landet lagom, öppet och tolerant och lite bättre på det mesta jämfört med resten av världen? Sverige har definitivt avvikit genom historien. Den bästa läsningen om det just nu är Henrik Berggrens biografi över Olof Palme (Underbara dagar framför oss). Den ger en bild av Sverige under 1900-talet som står i skarp relief till dagens Sverige.

För den som velat och förmått har det varit lätt att se att verkligheten förändrats i Sverige. Det är vår självbild som släpat efter. I den gånga veckan inträffade två saker i verkligheten som gör att självbilden av Sverige nu är ännu svårare att behålla.

• Socialdemokraternas valresultat. Det sämsta resultatet sedan 1914 bekräftar egentligen det uppenbara: Svensk socialdemokrati får inte längre ihop sin berättelse om det samtida Sverige.

(Jag avser återkomma om detta i senare blogginlägg om medierna och valet. Min kalender är dock elak mot skrivtid, varför jag inte törs lova när…)

• Sverigedemokraternas valresultat. Deras intåg i riksdagen bekräftar att det finns 5,7 procent främlingsfientliga svenskar som anser att invandringsfrågan ska vara överst på den politiska agendan. Jag tänker i detta blogginlägg fördjupa mig något i frågan om Sverigedemokraterna.

Det blev vanligt i veckan att beskriva Sverigedemokraternas intåg i riksdagen som en chock. Det är nog en personlig upplevelse i så fall. Att också Sverige, likt övriga europeiska länder, skulle få ett främlingsfientligt parti i parlamentet må vara otrevligt, men kom knappast som en blixt från klar himmel.

Icke desto mindre finns alla skäl att förhålla sig till detta och ta ställning. För oss på redaktionen har det tillsammans med er, våra läsare, varit en fantastisk vecka med kampanjen ”Vi gillar olika”.

Felaktigt beskrivs den av Sverigedemokraternas anhängare som en hetskampanj mot dem och att vi inte accepterar valresultatet. Det är helt fel. Kampanjen är en hyllning till människors olikheter och mångfald i samhället. Det är vårt sätt att använda yttrandefriheten för att kommentera valresultatet. Aggressiva Sverigedemokrater i min mail vill beröva oss den rätten. De anser att vi ska hålla tyst nu när de kommit in i riksdagen. En mycket märklig syn på demokrati.

Snart en halv miljon svenskar stödjer kampanjen på vår sajt och på många andra sätt. Det görs egna skyltar, t-shirts, musik och konstverk med symbolen för kampanjen. Demonstrationer planeras, önskemål om turnéer kommer till oss och det sista jag hörde i helgen var några ungdomar som tänker öppna ett kafé med kampanjens namn. Kafé Olika. Jag gillar det.

Genom Facebook går ”Vi gillar olika” som en varm vind med en mångfald kommentarer och diskussioner som följd. För oss här på redaktionen är det nytt att jobba med en journalistisk kampanj på riktigt i sociala medier. Det är spännande. Kanske ser vi början på en folklig politisk medvetenhet om värden som måste försvaras när vi nu blivit ett land i Europa som vilket som helst.

Om nu ”Vi gillar olika” av vissa ses som en kampanj för dem som brottas med den eftersläpande svenska självbilden så tror jag det är viktigt att vi nu utgår från följande:

De som röstat på Sverigedemokraterna gillar deras politik. De är inga stackare som inte riktigt fattat vad de gjort när de röstat.

Men när media ängsligt debatterar sig själva och medias påverkan på Sverigedemokraternas väljare är det lätt att få för sig att Sveriges publicister tror så.

Om Sverigedemokraternas politik blir för tydlig i debattartiklar eller för synlig i den journalistiska granskningen på nyhetsplats, så gynnar det bara Sverigedemokraterna, sägs det ofta. För att inte tala om när media inte publicerar deras reklam. Antingen för att ansvariga utgivare anser den olaglig, eller för att utgivare helt enkelt inte vill publicera en propaganda som durkdrivet pekar ut minoriteten muslimer som roten till det mesta ont i det svenska samhället. Det senare anses gynna Sverigedemokraterna något alldeles oerhört av många debattörer i debatten.

Det är en syn på Sverigedemokraternas väljare som säger att man tror att de är så dumma i huvudet att de kommer att rösta på ett främlingsfientligt parti för att de är arga på media. Jag tror inte att det är sant.

Bland Sverigedemokraternas väljare finns som hos andra partier såväl högutbildade som idioter, människor utan pengar och högavlönade. Det är varken social status, IQ eller inkomst som förenar dem. Jag tror det är hög tid att inse att det är människor som inte tycker om invandrare och invandring som röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen. Det är vad som förenar Sverigedemokraternas väljare. Synen på sig själva som martyrer är bara ett retoriskt trick.

Det handlar inte om mindre vetande väljare som man måste hyscha och dalta med så att de inte blir ännu fler. Sverigedemokraterna kommer alltid att säga att de motarbetas av etablissemanget. Att media inte vågar debattera invandrarfrågor.

Etablissemanget kommer aldrig att kunna bli nog välvilliga. Media kommer inte att kunna publicera nog med artiklar om problem i det mångkulturella samhället för att Sverigedemokraterna ska vara nöjda.

Själva drivkraften i främlingsfientliga partiers retorik är sådan. Den som inte inser det blir dess fånge. Det skulle inte ändras ens om vi hamnade i en situation som i Danmark där hållningslösa publicister låtit sig drivas till en punkt där graden av yttrandefrihet numera mäts i grader av hets mot folkgrupp.

Sverigedemokraternas väljare tycker inte om invandrare eftersom de gör den svenska nationen mångkulturell. De tycker inte om invandring eftersom varje ny människa från en annan kultur spär ut det svenska ännu mer.

Vi är på goda grunder rädda för en utveckling där svenskhet bara får definieras på ett enda sätt. Varje gång sådana tankar fått grepp om ett samhälle har det slutat i mänsklig katastrof. Därför säger vi att vi gillar olika.