Min bästa vän <3

                                                               Dog in one MIMMI             

                                          Född - 1993-09-11         DÖD - 2010-10-12

Tisdagen den 12e oktober kl 15.00,  fick min trofasta vän Mimmi sina vingar, i 17 år har hon gått bredvid mig på livets krokiga väg. I 17 år har hon älskat mig villkorslöst, dom hasselbruna ögonen och den stora svarta nosen har gett mig mer trygghet än någon kan förstå. Du har funnits där när andra och världen har svikit mig, du, bara du min vän.

Saknaden efter dig är enorm, jag ser dig i ögonvrån och hör dina små tassar skutta fram. Men när jag tittar efter dig är du borta. I 17 långa år gav du ditt liv till mig och jag hoppas att jag som tack gav dig allt jag kunde. Jag såg i dina ögon den där  tisdagsmorgonen att du var annorlunda, något hade slocknat i dina annars så pigga ögon.

Du ville inte kämpa mer efter en lång och jobbig kamp med leversjukdom och annat.... du hade gett upp... Och den 12e okt 15.00 fick du somna in...du låg i din favoritbädd uppe på deras brits inne på djursjukhuset....där hade du det varmt gott och skönt....älskade lilla vän...jag hade mina armar runt dig när dom försiktigt satte avlivningskanylen in i ditt gamla skrangliga ben som en gång i tiden har sprungit hejdlöst över fur och marker...ja nästan svävat fram över åkrar och ängar....sprungit mil efter mil efter mil...detta en gång så starka ben,,,ska nu bli inkörsportnen åt det dödliga giftet som ska föra min älskade mimmi till dom sälla jaktmarkernas land....

När första sprutan kom...höll jag henne lite hårdare och viskade minnen i hennes öron..pussade hennes öron och hade henne så nära hos mig som jag kunde.....när sprutan nummer 2 kom höll jag henne hårt fast mot mig....kysste hennes ansikte...smekte min hand över henne...viskade i hennes öra  (Mimmi,vi ses i nangiala)

Då tog hon sitt sista andetag i mina armar och sjönk ihop.....hennes hjärta hade slagit sitt sista slag....Men jag säger inte hejdå, jag säger på återseende min älskade lilla Mimmi. En epok har gått ur tiden och nu är du fri............!!!!!!!!!

 Så många minnen, så många skratt, så många tårar som har fallit i din päls .....du har följt mig sedan jag var ett flickebarn på 11 år, och  ända tram tills idag då jag är en 28 årig vuxen kvinna....

Du har räddat livet på mig en gång när jag var 20 år och satt många mil hemifrån...ensam och med en dödslängtan...bara du och jag mimmsan....min pappa hade 3 månader innan avlidit i lungsjukdom.....och bara en månad senare gick min dåvarande (mitt livs kärlek )och var otrogen mot mig....för att sedan lämna mig för henne.....jag gav upp där och då i min lilla lägenhet där jag satt på golvet med min hund...

Tabbletter hade jag sedan innan som jag fick då min far gick bort....och jag visste att dom skulle räcka för att fly denna världen....hade gjort ett självmordsförsök ett antal år innan detta så jag visste vad jag skulle göra för att inte vakna upp denna gången.....och när jag sitter där på min fula secondhand matta och tårarna rinner ner för mina kinder när jag tar dom första tabletterna.....jag sväljer ner pillrerna och kniper hårt igen ögonen...känner hur tabletterna sakta glider ner.....och med tårfyllda ögon lyfter jag upp huvudet och mina ögon fastnar i dina trygga mörkbruna ögon....du såg så oroligt på mig....kanske hon kände min ångest....kanske kände hon frustration i att matte inte kunde se hennes kärlek som hon gav till mig.....Mimmi kom och lade sig bredvid mig på golvet...stilla..så stilla.....

Då började fasansfulla tankar rusa i mitt huvud...vad kommer hända min älskade Mimmi om jag skulle ligga här och dö?...gud..vilken plågsam död hon skulle gå till mötes om ingen skulle hitta oss fort nog....och ensam som jag var på främmande ort så var ju chansen ganska stor att lilla Mimmi skulle antingen svälta ihjäl eller tvingas äta av mig vilket jag känner skulle vara en förnedring mot henne....

Tanken nummer 2 gick ut på att jag skulle ta Mimmi med mig in i dödens dal...på så vis lider inte hon och inte jag heller....vi får vara tillsammans för alltid....om inte??....mimmi dör och jag vaknar upp ...den ångesten ville jag absolut inte leva med...likadant tvärt om...jag dör men mimmi vaknar till liv och då får hon ändå lida något oerhört innan vättskebristen tar henne.....

Och hela tiden som jag härjade runt med detta dilemma inom mig, halv hög på första delen av tabletterna som jag skulle ta livet av mig med....men där fanns hon med mig.....hon vek inte en cm från mig.....när jag låg naken i fosterställning...slängde mig hysteriskt fram och tillbaka på min äckliga ryamatta....Satt hon bara där, som en betryggande moder...jag skymtade imellanåt hennes åldersvisa mörka ögon som följde mig vaksamt.

Det var då...naken på golvet mitt i vardagsrum, på en sunkig ryamatta som det stod klart för mig....Jag har inte hjärta att avsluta Mimmis liv...hon betyder mer än både liv och död för mig.....kärleken jag kände till mimmi var så otroligt stark att den tillslut räddade mitt eget liv.....och hennes.......det blev inga fler självmordsförsök efter det.....

Men nu står mimmi i en fin urna i mitt vardagsrum.....mimmi och jag väntar på den perfekta dagen...vårsommare 2011....för då ska jag föra mimmi hem till sina egna nejder och släppa henne fri där hon har sina rötter....och där kan hon återigen få springa fri som vinden genom skog och mark.......

Som sagt, inget farväl. På återseende min vän

Jp