Jodåsåatte

Arbetsförmedlingen ska betala 60.000 kronor till en man, som råkar vara muslim, för att de drog in dennes ersättning. Detta gjorde de för att han, mannen alltså, vägrade skaka hand med en kvinnlig chef på en intervju. Det är nämigen mot hans religion.

Jag är för religionsfrihet, på alla sätt. Var och en äro salig i sin tro. Men när det går ut över ens förmåga att fungera i ett samhälle är det väl inte så bra längre, kan jag tycka. Företaget hävdar med bestämdhet att mannen inte fick jobbet, som egentligen var en praktikplast, för att han saknade erfarenhet och kompetens - men mannen har ju såklart blivit diskriminerad. Enligt honom själv alltså.

Nu undrar jag lite om den här mannen, av religiösa skäl, inte kan skaka hand med en kvinnlig chef, kan han då ta order av henne? Tillåter hans religion att han har en kvinnlig chef?

Frankrike vs. Sverige. I Sverige skrivs det upprop på bloggar, man klagar i det tysta samtidigt som man skriker ur sig ord, oftast tomma, på bloggar. I Frankrike demonstreras det så fort något är fel. Man strejkar - ja jävlar vad man strejkar. Så fort man får chansen egentligen.

Sen har Sverige the motherfucking Koltrasten som nationalfågel också, medans Frankrike har Röd Djungelhöna. Röd Djungelhöna! Sjukt coolt om ni frågar mig.

De flesta av oss har en hjärna och en mun som fungerar och samarbetar på ett väldigt bra sätt. Oftast är det så att hjärnan tänker något och munnen därefter säger vad hjärnan tänker. På de allra, allra flesta hinner dock hjärnan att tänka till både en och två gånger till, innan munnen har hunnit ikapp så att säga. Konsekvensanalys kallas det visst, av de obegåvade.

Min lilla, men eminenta, hjärna och mun har över tiden utvecklat ett närmast klanderfritt samarbete. De samarbetar så snabbt att munnen säger samma sak som hjärnan tänker. I exakt samma ögonblick. Jag är mycket nöjd över min gåva. Tänk att ha två så viktiga organ som samarbetar så bra. Va? Jag förstår att ni är avundsjuka. Men tänk då på hur många gånger min hjärna och mun samarbetat på detta sätt och hjärnans nästa tanke varit "nej, säg det inte".

Det blir lätt lite dumt.

På alla mina andra jobb så har jag alltid sett fram emot fredagen, jag har alltid längtat efter att vara ledig ett par dagar. Oavsett hur livet sett ut, utanför jobbet, har jag alltid uppskattat det mer. Att vara ledig. det har inte spelat någon roll alls om jag varit bitter och på gränsen till deprimerad, att vara ledig har alltid varit grejen för mig.

Nu känns det inte alls så längre, nu blir fredagar bara en dag i veckan. Ingen speciell dag, idag hade exempelvis lika gärna kunnat vara en tisdag. Känslan är inte annorlunda för mig. Jag trivs så fantastiskt med vad jag gör - jag har aldrig ångest över att gå till jobbet och aldrig söndagsångest. Tvärtom ser jag nästan fram emot att jobba. Paradoxalt nog är detta samtidigt som jag trivs bättre än någonsin vid sidan av jobbet. Livet utanför jobbubblan är bättre än det någonsin har varit.

En del av mig kan sakna fredagskänslan, ni vet hur man verkligen längtar efter att gå hem och vara ledig. Samtidigt som det känns förmätet - to say the least - att gnälla över en sån sak.

Fram till för ungefär ett par år sedan använde jag mig av ett uttryck, ett vanligt sådant. Ni vet som akilles häl och såna saker. Uttrycket jag använde mig av var munsbit. Men jag sa fel. Jag sa mumsbit.
När jag fick reda på att jag sa fel, kände jag mig som en idiot. Men nu hävdar jag att mitt uttryck är bättre än orginalet.

Mumsbit! Prova det, det ligger fint i munnen. Nästan lika fint som dvärgjävel.

Då fylldes mitt huvud av en massa negativa tankar, de ville liksom inte riktigt lämna min eminenta hjärna och jag kände mig uppgiven. Det omedelbara problemet kändes så oöverkomligt att jag inte riktigt fann någon lösning. Det kändes så, hur fan ska jag lösa det här - vilket såklart är mer destruktivt än konstruktivt. Men ändå, det är svårt att tvinga bort dem, tankarna på problemet.

Så jag gjorde lite som jag brukar. In med en snus (Rapé portion reds anm.), händerna bakom nacken, lutar mig tillbaka, ett djupt andetag och happy thoughts. Och vips. Nu en halvtimme senare vet jag att det kommer att ordna sig och jag skrattar för mig själv när jag tänker på min egen ungdomsnaivitet.

Folk som tar sms-lån.
Herregud. Jag trodde inte att de fanns, jag trodde att det var hittepå. Men icke.
Jävla dårar.

Han må ha sagt fel, den gode Fredrik, han kan inte gjort det medvetet eftersom det såklart skulle komma fram. Men klantigt var det, det kan vi enas om, eller hur?

Men, ändå, vi har nu - här i Sverige - samma sysselsättning som vi hade 2006.
Skillnaden är att 2006 hade vi högkonjunktur och det gick bra för Sverige, enligt sossarna - medan vi nu har en global finanskris och lågkonja på halsen.
Är det verkligen så illa?

Pojkar/Killar/Män i röda jeans/chinos.
Alltså, helt ärligt, vad är det för fel på er?

Jo, jag pratade ju härromdagen om min kulturelitistiska dryghet.
Idag skriver Virtanen det ungefär så som jag menade och nästan lika bra.

Simons says: Läs

I helgen har den lille varit sjuk. Eller ja, något har det varit med honom så det har mest blivit till att vara hemma. I lördagskväll blev det lite som det var förr. Gudinnan hade huvudvärk och gick och la sig vid halv åtta. Alltså var det bara jag och den lille uppe. Vi käkade framför teven, tittade på Barcelona, byggde koja, lekte med bilar, plockade ut hans rum från hans rum till vardagsrummet. Vi hade det bra. Och roligt. Snackade skit, umgicks och lekte.

Men ändå fattades och saknades Gudinnan. Både jag och G insåg att det faktiskt inte var lika roligt utan henne. Han frågade flera gånger var Gudinnan var, han smög in och tittade på henne när hon vilade. Sen fortsatte vi att leka. Och snacka skit. Det var precis som förr. Pre-Gudinnan alltså. Men nu visste man vad det var som saknades.

Så ett meddelande till Gudinnan: Ge fan i att vara sjuk något mer. Ok?

Den började sådär. Och tidigt. Närmare bestämt halv fem i morse började den. Då kom G in, gråtande och hulkande. Han mådde illa. In på toaletten, snabbt, lite kräk. Han var ledsen, jag var trött. Han somnade om, jag tänkte på presentationen. Gurra sov, vaknade igen vid sex, samma sak igen. Gråtande, illamående. Det verkade vara något annat än kräksjukan - han var mer trött och hängig än kräksjuk liksom. Han blev sjuk. Den lille gynnaren blev sjuk. Det får man ju ändå säga är dumt - just idag, dock ordnade det sig så att Gudinnan var hemma med honom.

Nåja. Sen hade vi presentationen. Jag hade min del. Och som jag presenterade. Herregud, jag presenterade nåt så in i helvete. Och ja, de gillade det. Som fan. Nu hoppas jag bara att de väljer oss - men baserat på deras miner, deras kommentarer och så är chansen stor. Och det är ju bra.

Ni liknar Alliansen med nazister. Ni drar paralleller mellan sjukskrivningar och förintelsen. Och ni har anklagat Alliansen för folkmord.

Och ni kallar mig en empatilös idiot?

Jodåsåatte. Imorgon ska vi ha en pitch för ett företag, ett stort företag, faktiskt jättestort. En pitch, för er ickeinsatta, innebär att man presenterar idéer, koncept och lösningar som man hoppas att kunden gillar. När det kommer till pitcher är ofta flera byråer inblandade. Företagen som vill ha en lösning och koncept går således runt och tittar på gratisförslag från flera olika parter. Ungefär som att du provklippt dig hos tre olika frisörer utan att betala.

Nåväl. Imorgon alltså. Vi ska presentera tre olika teman och koncept. Tre i mitt tycke förbannat bra koncept. Jag har ett finger med i alla tre, har varit med och tagit fram dem. Men ett är min baby. Det är varken bättre eller sämre än något av de andra. Men jag är ansvarig för det. Jag sätter ihop material, gör annonser, klistrar in annonser i tunnelbanan, på bussar, gör storyboard till filmer och tar fram fördelarna med det och visar upp det i tänkta miljöer.

Om vi vinner pitchen, vilket jag hoppas, innebär detta en byråintäkt på cirka en miljon kronor. Detta i sin tur innebär att jag helt säkert kommer att få en heltidsanställning här, där jag är. Och jobbmässigt kan jag inte just nu tänka på något jag hellre vill. Så imrogon is pretty fucking important.

Jag vill ha en sån. Egentligen skiter jag i om den är bra eller inte. Men den är snygg.
Nåt så in i helvetes snygg. Sen är den bra också, det tror jag i alla fall.

Det och en iPhone. Sen är mitt liv komplett.

Jo, Saab har gått med förlust i ungefär 20 år.
Spyker har, enligt vad jag förstår, också gått med förlust.

Nu är jag inte en matematiker på något sätt, men något minns jag allt från matematiklektionerna.
Minus och minus blir plus.
Alltså. Spyker-Saab är redan på plus.

Enkelt.

Det är jobbig insikt, och när den väl slår mig blir jag nedstämd. Jag har gått och blivit svårt kulturelitistisk. Det slog mig nu. När folk pratar schalger fnyser jag åt dem och tycker att det tyder på dålig smak. När det pratas och skrivs om Idol tycker jag att det är ett jävla skitprogram, idioter och sopor som mördar fina låtar. Övriga program som Ensam mamma söker, Ullared, Färjan eller andra valfria program i kategorin sätts omedelbart upp på min att-inte-kolla-på-lista. Det är alltså skitprogram. I sociala sammanhang sätter detta käppar i hjulet, det pratas om någon Morgan som verkar knäpp, killarnas och tjejerna förehavande i Paradise Hotel recenseras och diskuteras över en öl. Folk pratar om Idol-Erik, han vann tydligen. Erik who? Vilken jävla Morgan? Paradise Hotel, gick inte det -99? Undrar jag. Och kan inte följa med i diskussionen. 

Med filmer samma sak. Johan Falk filmerna, de är ju uppenbarligen väldigt populära och folk tycker att de är bra. Jag såg den första, tittade på Gudinnan och sa "vilken dålig jävla film". Avatar på bio fnös jag åt, inte för effekterna för de var fina. Men storyn? Disney all over. Så förutsägbart. Snabba Cash var snyggt filmad, en av de snyggaste svenska filmerna. Men ni hör? En snygg film?
Daniel. För. I. Helvete.

När det kommer till böcker är det mer tveksamt, jag kan fortfarande njuta av Leif GW eller det banala, enkla i Jens Lapidus språk. Samtidigt älskar jag Hemmingway och Dostojevskij. För att inte tala om Carl Johan Vallgren. Marklund och Läckberg kastar jag hellre på tippen än läser.

Uppenbarligen har jag blivit ett litet pretentiöst kulturelitistiskt rövhål. Och det känns konstigt. Lite bra, men mest konstigt. Sen slår det mig, bara jag inte blir som Birro. Herregud.

Här läser vi om Scott och Thomas som väntar barn. Eller Scott gör det, han är gravid i åttonde månaden. Han var tjej som blev kille som blev gravid. Jag kan tycka på något sätt att det är underbart. Det är såklart roligt för dem, det är det. Men också rent allmänt är det kul och att normen för hur en familj bör se ut är på väg att bli diffus.

Dessutom älskar jag Scotts kommentar "när jag fick reda på att jag var gravid gjorde jag som alla andra gaymän gör när de är lyckliga - jag gick ut och shoppade"
Man måste tycka om en sån man.

Läs här. Här kan man läsa om Karin. Som blev sjukskriven, och har varit det i fem år.
Under sjukskrivningen har hon dessutom separerat och haft ekonomiska bekymmer. Men ändå gnäller hon inte. Hon ser med tillförsikt fram emot vad som komma skall. Är inte det skönt med såna personer? Personer som inte gnäller utan ser möjligheter.

Idag gillar Daniel Karin.