Jodåsåatte

En iPhone, ett gymkort, en fast anställning och lite mat. Det är allt jag vill ha just nu.
Det borde inte vara för mycket begärt kan jag tycka.

En del av er anser att det är en ondskans drog, att den är farlig och så kanske det är. Men det hindrar inte mig från att dricka kopiösa mängde alkohol i helgen. Jag planerar att dricka enorma mängder, att dricka så mycket att det sprutar sprit ur öronen på mig. Hela helgen ska jag dricka. Från om en halvtimme till söndag.

Det kommer att bli skitkul.

Planerar att bli pruttfull och eventuellt ligga. Kanske inte i nämn ordning.
Men i alla fall.

MVH
/Daniel.

Jag tjatar ganska mycket om mitt jobb nuförtiden, kanske ska jag be om ursäkt för det, kanske inte. Jag låter bli. Saken är att jag till stor del är mitt jobb, eller mitt jobb är mycket jag. Jag tänker på hur jag är som person och på hur mitt jobb är. I grund och botten vill jag att folk ska titta på mig, se mig och vad jag gör. En bekräftelsejunkie helt enkelt.

Jobbet är likadant. Folk ser vad man gör. Allting. Oavsett om det är chefer eller någon kund. Allt man gör från idéer till trycksaker granskas. Man visar upp sig själv i det man gör. Man visar upp sina idéer och sina verk. För andra att bedöma. Så är det. Varje dag.

Man blir sågad. Är det inte bra så får man höra det. Som fan. Är det bra får man höra det också. Men jag gillar det. Visst man blir bedömd i alla jobb. På ett eller annat sätt. Men här är det något man själv skapar som blir bedömt. Det är hårt. Och det är tufft.

Jag antar att jag får skylla mig själv, en hel del. Jag är ju pojken som står och skriker. "Se mig!" "Se på mig!" mest hela tiden.

Man kan inte klaga på att det inte händer saker i alla fall. Tydligen har några hästar rymt, inte från Sjukhuset som det står med ifrån ridhuset. Men. Tydligen står de nu och hänger utanför psykakuten vid sjukhuset. Och vem kan klandra dem. Häst eller inte, deprimerad är man i november.

Onsdagar. Från att ha varit en parantes mitt i veckan i alla år har den nu blivit i princip den viktigaste dagen. Viktig på olika sätt. Ena veckan är det en dag av lycka, en dag där jag leende vaknar och ser fram emot dagen. För att nästa dag vara melankolisk och ledsam. Varannan onsdag hatar jag hårt och innerligt och varannan onsdag älskar jag.

Varannan onsdag går jag upp och gör mig iordning till jobbet. Klär på mig och är ungefär klar på en kvart eller något sånt. Det är de bra onsdagarna det.

De dåliga onsdagarna går jag upp mycket tidigare. Då måste man väcka en person till. Man måste dra upp honom ur sängen. När han väl är uppe sätter han sig i sin sacko, dricker välling och tittar på Askungen. Eller Cars. Eller möjligtvis Pingu. Där sitter han ett tag och vill inte resa sig när pappa vill. Men han gör det ändå. Till slut.

Det är de dåliga onsdagarna som jag måste trycka ner klumpen i halsen djupt, svälja ett par extra gånger och vända bort blicken när jag tittar på honom. Jag vill ju inte att han ska veta, att han ska se att pappa är ledsen. Ledsen för att han kommer att åka till sin mamma en vecka. Att jag inte får lägga honom, pussa honom godnatt på en hel vecka. Att jag inte får slita upp honom ur sängen på morgonen. Att jag inte får omvända alla hans "nej" till ett "okey".

Det är bara en vecka. En vecka av lycka och en vecka av ledsamhet. Den ena veckan går fort. Den andra släpar sig fram. Jag önskar bara att det var tvärtom. Att det var de veckorna med honom som gick sakta.

Nåja. Det är torsdag idag. Alltid något antar jag.

Hur förväntar man sig få jobb med den inställningen? Hur kan man förväntas, av en potentiell arbetsgivare, att klara av ett arbete om man hävdar att man inte kan något? Och hur kan man aldrig, någonsin, ha haft ett jobb. Förutom ett sommarjobb alltså. Man sitter i sin lilla, lilla etta som luktar rökelser och tycker synd om sig själv. Man lyckas få ett jobb på en budfirma och lyckas dessutom med konststycket att få sparken därifrån.

Ofta är det individen och inte samhället det är fel på.

Björklund blåste i visselpipan och samlade klassen. Det hade varit en bra lektion idag sa han. Bra spel på basketen, bra ordning i klassen. Men det var det ofta. På hans lektioner. På hans lektioner var det aldrig problem, aldrig några bråk. Det var ingen som blev utkastad. Var det någon som tramsade sig blev han, för det var alltid en han, omhändertagen av de andra pojkarna, för det var alltid en. Pojke. Pojkarna tog hand om den här klassen. Bestämde sig pojkarna för att någonting var tråkigt, så var det tråkigt. Och då fick man ändra på det. Tråkigt var inte något vi ville ha. Gympalektionerna var aldrig tråkiga. Ok för redskapsgymnastik eller intevallträning. Men det var ändå bättre än de andra ämnena.

Vår klassföreståndare, Lars Malm, hade det inte lätt. I sina träskor och stora svarta skägg fick han börja varje klassamling med orden "jaha klass sju Bertil, det här var ju träligt". Det var dåligt. Vi hade problem att sköta oss. Det var jag, Maths, Lalle, Jorre, Ecke, Eken, Chrille, Hästen och de andra pojkarna som ställde till det för alla andra. Ställde till och ställde till, vi ville ju bara ha roligt. Att sitta och lyssna på en trött syokonsulent med beigea kläder som hette Binne som försökte förklara samhällets uppbyggnad eller den unga nyutexaminderade lärarinnan Maria lära oss gramatik funkade inte riktigt. I alla fall inte för oss. Vi var som en stor klick ADHD och/eller Damp som gjorde lite som vi ville. Ville vi inte ha svenska med Maria så hade vi fan inte det. Ville vi inte ha samhälle med Binnie så hade vi verkligen inte det. Vi var som en kravall av små, jobbiga jävla tonåringar. Men vi ville bara ha roligt.

Det slår mig nu när jag sitter på jobbet att det fortfarande är så. Jag vill ju bara ha roligt. Ok, jag kastar inte ut någons mapp genom fönstret bara för att jag känner för det. Jag slänger inte en vattenbalong på chefen på morgonmötet bara för att det  hade varit kul. Vi är inte en grupp som kollektivt börjar skrika rakt ut i luften bara för att det just då verkar vara en bra idé. Men jag vill fortfarande ha roligt. Jag har aldrig förstått det där med att göra saker som är tråkiga. Det har liksom aldrig varit riktigt jag. Om man säger så.

Och det är då det gör mig så glad att jag jobbar med något som är det. Roligt. Ett jobb där det inte gör något att jag jobbar över. Att det är ett helvete att hinna med allt ibland. För jag har roligt. Det är det enda jag vill. Jag är en pojke som bara vill ha kul. Och det är inte för mycket begärt. Kan jag tycka.

Forskarna är helt rätt på det.

Hellre friska spermier än ett rent hem, som jag brukar säga.

Jag behöver hjälp med att publicera ett (mitt) portfolio online någonstans. Var kan man göra det snabbt och smidigt sådär?

Ödmjukast

/Daniel

Min snälla känsla jag hade i fredags är borta igen. Nu vill jag inte se mer skit. Jag vill inte läsa en massa dynga. Inte se fler foton på halvmongos eller någonting annat.

/Elitisten.

Jag kan inte låta bli, men det här är en rolig bild.

Ibland är han som alla andra. Ofta inte. Ibland tittar han på Pingu, på Cars eller Robin Hood. Några gången då och då är det Ice Age eller Horton som gäller. Nu på slutet har han börjat titta på Askungen. Han älskar den filmen. Han sitter som ett ljus igenom den.

Ikväll sitter vi också och kollar film. Men ingen av ovan nämnda. Ikväll kollar vi på The Incredible Hulk på Canal +. Filmen har lite samma inverkan som Askungen. Han blir ett ljus. Just nu är vi inne på slutscenen. The stand of. Och jävlar vad de slåss. Men Hulken vinner och Gurra är glad.

"Heja Hulken", säger han.
Heja mig, tänker jag.

En del personer på bloggen tar bort anonyma kommentarer, raderar folk som inte håller med eller vad det nu må vara. De selekterar på något sätt de som får synas på deras blogg. Själv hade jag egentligen velat att alla fula, dumma, missanpassade jävla idioter som inte kunde stava eller skriva sket i Internet i allmänhet och min blogg i synnerhet. Men ändå inte. Idag är jag på osedvanligt gott och sprudlande humör. Så alla är välkomna.

Är du dum, ful, ledsen, korkad eller allmänt sorglig? Det spelar ingen roll. Hos Daniel är du alltid välkommen. Eller ja. Till min blogg i alla fall.

Jag vet inte var eller hur jag ska börja med mitt raljerande. Men Vellinge kommun. Ärligt talat. Hur tänker ni? Hur funderar ni kring det här med flyktingbarnen? Vellinge kommun måste vara den lilla inavlade kommun i landet med mest flintasteksrasism. Detta är alltså samma kommun som placerade fullt friska barn i särskola. Vellinge fucking kommun är också hålan som har en folkvald borgmästare som heter Göran Holm. Nämnde Göran Holm har förövrigt poserat i tidningen iklädd mantel och krona. Bara en sån sak.

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Men klart står det att allt inte står rätt till. Flera mammor är oroliga, sägs det. Och det är ju inte så konstigt. Om man är vana vid att gifta sig inom släkten, vilket man får gissa på att 99,9 % av Vellingeborna är, så ter sig ju allt nytt otroligt skrämmande. Givet-jävla-vis kommer de nya, dedäringa utlänningarna att bränna kyrkor, skända, våldta alla kvinnor de får syn på. För såna är dem. Det vet folket i Vellinge eftersom de sett en utlänning/invandrare på teve en gång.

Vellinge kommun. Ni kan fara åt helvete.

Alltså. Just nu är mitt liv bättre än vad det någonsin har varit. Tror jag. I alla fall om man räknar jobbwise och känslowise. Och det gör man ju. Räknar alltså. Det enda, lilla, som fattas är lön. Men det kommer i januari. Räknar jag med. Och det gör man ju. Räknar alltså.

Jag är snart klar copywriter, i den mån man är det någon gång. Åtminstone är jag det på pappret. Nu har jag dessutom börjat på en konstnärligare bana som ad-assistent. Jag ska inte bara skriva ord och bra texter. Jag ska även göra reklam. Producera annonser, material och annat. Det gillar jag.

Som fan.

Ju mer jag har att göra detso lugnare blir jag. Vissa gånger blir det som förra veckan då jag under ett par dagar inte fick ur mig någonting, men ändå tog det lugnt. Denna veckan är det annorlunda. Det händer grejer i lilla reptilhjärnan. Hela. Tiden. Det är mycket, det är det. Till på fredag ska jag ha gjort en annons för BRIS, en kampanj för Yoggi och en kampanj åt Pågen. Dessutom, en textannonns åt Systembolaget, en pay off för Doggy och en t-shirt slogan.

Det är ganska mycket. Men det är bara skolgrejen.
Sen jobbar jag ju heltid också. Och här handlar det om koncept- och idéarbete, skriva radioreklam, ta fram profiler, plus lite till. Inget av detta är något jag kan prioritera bort. Det måste göras. På ett eller annat sätt ska saker vara klart till en viss, given, tid. Så, annat blir lidande. Och det är förbannat jävla tråkigt. Ett måste. Men ändå trist.

Nu ska ni få höra om alkohol här. Och min syn på det. Jag tycker om alkohol, jag dricker gärna ett glas vin en torsdag eller som igår, en söndag. Jag har inga problem med att dricka några öl en fredag eller lördag. Vissa gånger händer det att jag blir full. Andra gånger tar jag som sagt bara ett glas vin. För att det är gott.

Jag har inga problem med att systembolaget finns. Jag tycker till och med om Systembolaget och tycker att det ska vara kvar. Inte för att jag är rädd för att folk ska dricka ihjäl sig eller något sånt om det börjar säljas på ICA. Men för att vi utan systemet inte hade haft ett lika brett sortiment av goda öl och viner. Vi hade inte haft lika kompetent personal som hade kunnat välja vin efter mat.

Det är så här, alkohol är trevlig. Det är socialt och det är gott. En måltid kan förhöjas med ett riktigt gott vin. En riktigt god öl kan göra den sämste väldigt glad. Att bli full någon gång är väl jättebra om det är det man vill. Men, alkohol kan också förstöra en hel massa saker. Det kan till och med förstöra liv. Det är förövrigt vanligt. Så.

Det är också så att man alltid väljer om man vill eller inte vill dricka. Man har alltid ett val. Därför är det en individfråga snarare än en samhällsfråga. Individen måste kunna ta sitt ansvar och vuxna människor måste lära sig att ta ansvar. Inte skjuta över allt ansvar på allt och alla andra.

Min första blogg startades av ren tristess. Jag hade absolut ingenting att göra på mitt dåvarande jobb och startade därför en blogg. Jag skrev en massa, mest skit och för att vara helt ärlig ganska dåligt. Visst, det fanns en del poänger, men det var ostrukturerat och mest elakt.

Min andra blogg startades efter en separation, Brigdet Jones - Male edition,  den var som terapi och som en enorm jävla egokick. Jag blev uppmärksammade och smickrad. Så. Men jag tröttnade och föll in i gamla mönster. Mådde ganska mycket dåligt. Men jag bloggade vidare ett tag. Så raderade jag skiten. Igen. Var trött på den och på mig själv.

Under tiden hade mitt skrivande, eller viljan att skriva och skapa utvecklats till något jag ville ta vidare. Att göra något med. Men eftersom jag inte höll på med det då, jobbwise, så fick jag helt enkelt starta en blogg till. Den här.

Nu skriver jag bara. Bara som i utan tanke eller mål. När jag vill skriver jag något. Ibland känner jag för att reta upp folk. Då skriver jag det. Någon gång känner jag för att skriva något novelligt. Då gör jag det. Ibland skriver jag fortfarande skit. det blir så.

Men. Det viktiga är: jag skriver och jag kreerar saker för att jag vill. Inte som någon jävla terapi eller för att jag "måste skriva av mig". Bara för att jag vill. Och det är ju bra.