Jodåsåatte

Etersom Pari, den mobbande lilla thailändskan bloggat om vår lilla get together i helgen och att Cocoon där i kommentarerna låter hälsa till mig att jag är lika jävla töntig som tidigare måste jag ju skriva något. Alltså. Jag visste inte ens om att jag var töntig tidigare, men ok. För sakens skull kan vi säga att jag var det. Så. Vad i Paris inlägg pekar på att jag är lika töntig som innan? Är jag, på ett enda ställe, citerad? Nej. Givetvis inte. Men eftersom jag en gång i tiden bloggat på ett speciellt sätt och tyckt olika saker så är folk säkra på att jag är likadan nu. 

Sant är att vi skrattade mycket. I princip hela kvällen. Och, det är också ganska ofrånkomligt att vi faktiskt snackade om bloggen eftersom vi fyra trots allt känner varandra genom den. Att vi gör detta på ett muntert sätt med mycket skratt är, skulle jag vilja påstå, inte alls konstigt med tanke den lättsamma stämning som faktiskt rådde kring bordet. Sant är också det faktum att ni, efter snabb skumläsning, fortfarande bloggar om samma saker, bråkar om samma saker och beter er precis som innan. Inget konstigt. Och heller inga fel. Men, det är heller inga fel att hänga med lite i utvecklingen. Därför har svårt att se varför ni skulle vara sura på Pari, eller någon av oss andra. Det enda vi gjort här är erbjuda er att ikläda er ert offer i en Onepiece istället för en kofta. Onepiece är ju det senaste och vi har alltså gjort er en tjänst. 

Lite tacksamhet kan jag tycka att vi förtjänar. 

Jo men gnäll på soldaterna i Afganistan, säg att de (vi) enbart springer USA:s ärenden. Gör det. För att i nästa andetag hylla Lars Wilks rondellhund och hänvisa till konstnärligt frihet och/eller åsiktsfrihet. Gör det. Idiot.

För faktum är ju ändå att vi är i Afganistan för att försöka hålla lite ordning och reda. Vi hjälper inte USA, enbart, vi hjälper ett land som är i händerna på en terrororganisation. Vi försöker skapa lite stabilitet i en region som allt för länge plågats av elände, krig och inre motsättningar. Men det tycker då en del är fel. 

Men, en pretentiös jävla konstnär vars enda mål är att provocera och gör det genom att, i princip, sparka in en öppen dörr. Då tycker en del att det är rätt. 

En del är inte kloka. 

2007 - 2009 var det alltså sammanlagt 1316 terrorbrott i Europa. De är fördelade på följande sätt. 

Islamistisk: 3 – 0,2 procent

Separatistisk: 1166 – 88,6 procent

Högerextrem: 5 – 0,4 procent

Vänsterextrem: 89 – 6,8 procent

Annan/Icke specificerad: 53 – 4,0 procent

Och så säger folk att Islamisterna är hemska och hotfulla? Det stämmer ju ändå inte, eller hur. 
Hur många svenskar såg ni i debatter och tevesoffor runt om i landet som satt och försvarade oss Svenskar, med tanke på tokfan i Malmö? Inte många, förmodligen inte en enda. Men att dra in muslimer i sofforna och i teve för att försvara Islam, det måste vi ju så klart göra. Det handlar ju inte om det, för fan. Det handlar om en jävla idiot som sprängde sig själv. Det handlar inte om religion, inte egentligen. Det handlar om någon med skev uppfattning om saker och ting. Hade det klassats som terrorbrott om en högerextremist hade ränt runt med bomber? Eller om vänsterpatrasket gjort det? Förmodligen inte, väl?

Annars så sitter jag i Malmö just nu, jag håller en föreläsning och har skickat mina elever på lunch.

Jag bloggar nästan inte alls längre, och det är ju synd. Nu har ju till och med  Alex Schulman börjat blogga igen. Äntligen säger jag! Nu finns det ju en faktisk och fantastisk anledning till att besöka bloggen varje dag. 

Annars då, allt bra med er? 

Tiden. Lustigt ändå, och något vi aldrig får tillbaka. I realiteten går tiden, men i ord kan vi frysa ett ögonblick i en berättelse på flera sidor. Och vems tid är det då som går åt? Personerna i boken man läser, det vill säga en sekund, eller vår? Och flera år, decenium kan flyga förbi under en sida i en annan berättelse. Också tid, men på ett helt annat sätt.

Tänk om tiden inte är allmän utan individuell. En minut uppfattas ju inte lika länge av dig som mig. En kvart när du väntar på något tar en evighet. Men för mig när jag gör något kul, går det på en sekund. Klockan går såklart, men det är ju bara ett verktyg för att hålla oss i schack på något vis. Tror du inte det? Jag menar hur skulle det annars se ut? Vi ses om en halvitmme, bestämmer du. Vems halvtimme då? Min? Din? Nä, lika bra att vi har en klockan som försöker vara allmän även om det inte tar lika lång tid. Jo. Vi är lurade att tro att det gör det, men gör det verkligen det? Vet vi det med säkerhet att din lunchtimme faktiskt är lika lång tid som min, om tiden nu är individuell det vill säga?

När du har läst det här, sitter fundersam och undrar vad i helvete jag snackar om så har det, ska jag gissa, gått en minut. Kanske två. Av min tid alltså. Hur lång tid det har gått för dig vet jag inte. Men du får aldrig tillbaka den.
Så fråga dig själv, var det värt det?

Hej.

Det var ett tag sen. Igen. Jag tänker på dig ibland, det gör jag. Men jag vet inte riktigt om jag har tiden som du trots allt kräver. Eller jo, det har jag. Men orkar jag verkligen, jag vet inte. Berätta för mig varför jag ska blogga mycket mer?

Jag har förresten kommit på en sak, jag skriver bäst när jag lyssnar på opera, det är sant. Opera gör fantastiska saker med mitt skrivande. Klassiskt funkar också, men opera är faktiskt bättre. Nu lyssnar jag på Morgonpasset i P3, och du flyter det inte alls.

Annars går jobbet bra. Jag jobbar ganska mycket och har en massa roliga saker på gång. Stora jobb. Och små. Det kommer att gå bra för mig till slut. Hoppas jag i alla fall. Man vet ju såklart inte, det kan man ju inte. Men det känns som att det går bra och att det kommer att fortsätta.

Tills vi hörs igen

/Daniel

Jag har snusat sedan jag var tretton, ungefär. Ett par gånger har jag slutat och i början snusade jag mest lite då och då. Det längsta jag har hållt uppe är åtta månader sen började jag igen. Mest för att jag kände för att snusa liksom.

Nu har jag inte snusat sen i förrgår.
Jag mår inte bra utan snus.

Jodåsåatte, pressekretare Erik Almqvist och riksdagskandidat Christian Westling.
Fina pojkar. Den som röstar på dem är dum i huvudet.

Jag minns det som det vore igår, känslan av att det var fredag och man hade helgen på sig att gå ut. Gärna två gånger. Man gick på aw på fredagen med ett par mål - att träffa folk, bli salongsberusad och get laid. Sen var det lördag och poängen med lördagen var att träffa polare, gå ut, bli full och get laid. Jag minns det här väldigt, väldigt väl. Men jag saknar det inte. Alls.

Jag pratade precis med Persefone som jobbar och sliter. Vi pratade om mat och så, vad vi skulle äta att vi skulle köpa vin och ha det gött hemma. Fredagsmys. Jag har alltid hatat det, avskytt ordet och förteelsen. Sett den som banal och något andra, med tråkiga liv håller  på med. Inte längre. Jag ser fram emot det. Jag ser fram emot ett glas vin och god mat hemma med dem jag älskar mest. Persefone och Gurra.

Det kanske gör mig till svennebanan, men jag gillar't. Svennebanan liksom. What's not to like? Och om man tänker efter, vad är skillnaden mellan då och nu, förutom att man numera är hemma och slipper lägga pengar på taxi? Not much, eh?

På ena sidan har vi en svag, svag kvinna som om de vinner valet kommer att få en galen kommunist i regerigen. En regering som i stor mån vill frånta oss att sjävla bestämma över tid, pengar och hur vi vill leva våra liv. I en sådan regering ska vi alltså betala merparten av det vi faktiskt tjänar i skatt. Och visst, det är bra att betala skatt, det är det. Men i slutändan måste jag själv få välja var en majoritet av det jag tjänar tar vägen. Dessutom kan det bli så att man faktiskt tvingar föräldrar att dela på föräldrarledigheten och amningen löser sig med bröstpumpar. (Tack för den Lars Ohly). Vi blir i så fall ett folk som i än större grad misslyckas med att tänka själva och fatta våra beslut själva. Den sidan, den vänstra, försöker på en massa olika sätt ta ifrån oss så mycket av vårt självbestämmande som det bara är möjligt.

Det känns lite som att Reinfeldt har rätt ändå när han kallar oss mentalt handikappade. För det är det vi är. Vi är oförmögna att fatta ett eget beslut, vi vill gärna att andra löser våra problem och alla har en massa rättigheter. Utan skyldigheter. Staten ska lösa det åt oss. Någonannanismen, när den är som värst.

Alla kan inte ha det lika bra (eller dåligt), det går liksom inte. Det finns inte en möjlighet att en liten del av landet ska betala den andra (stora delen) åt de som inte kan, orkar, vill, får eller lyckas jobba. Det är också fullständig idioti att vilja införa ett förbud mot vinstdrivande företag. För, allvarligt, vem vill driva företag om man inte får driva det med vinst? På vilket sätt gynnar det en svensk ekonomi?`

Det är den ena sidan. Det ena valet vi har att välja. Det andra är något annat. Ok, det kanske inte är all time high i något avseende, men det är de facto det bästa vi har att välja på som det ligger till just nu. Faktum är också att vi har haft en global finanskris och sittande regering har gjort ett bra mycket bättre jobb än oppositionen någonsin skulle kunna göra.

Till slut: Vi har alltså två val. Väljer vi det första, kan vi med största sannolikhet inte välja så mycket annat i fortsättningen. Väljer vi det andra har vi åtminstone fler beslut att fatta själva. Bland annat hur man som förälder väljer att dela föräldrarledigheten mellan sig.

Först när jag såg reklamfilmen började jag småle. Sen när det verkligen gick upp för mig vad som skulle hända blev jag irriterad. Irriterad för att här är ett parti som minsann går ut och proklamerar att de alls inte är ett rasistiskt parti och att det minsann är gammal myt. Så kommer den här filmen, och är den inte rasistisk vet jag inte vad som är rasistiskt.

De vill ju så gärna tala om trygghet. Och så skrämmer de oss. De vill så gärna framstå som ickerasister. Och så gör de något av det mest rasistiska jag sett. De vill så gärna vara rumsrena. Och så gör de något som enbart är smaklöst och dåligt.

Och den där s.k reklamaren som gjorde filmen - tack så in i helvete för att du liksom pissar på vårt yrke genom att hora ut dig till varenda parti som finns för att sedan ta jobbet som ingen annan ville ta i med tång.

Slutligen, hur kan man rösta på Sverigedemokraterna? Alltså på riktigt? Hur är det ens möjligt att överväga en röst på det jävla skojpartiet?

Tydligen hade jag redan använt mig av rubriken ovan, jag som blev så nöjd. Nåja, det går att använda igen. Det kanske inte blir lika bra, men hur många uppföljare blir det, egentligen?

I alla fall. I fredags åkte jag till Göteborg på dagen och träffade tre reklambyråer. Och det var kul. Sen stressade jag hem eftersom Persefone, återigen, skulle lämna mig för en resa till Stockholm. Hon skulle visst på möhippa och tyckte att det var ett fullkomligt legitimt skäl att skita i mig. Vilket det i och för sig är.

Så, vad gör man när ens stora kärlek lämnar en i två dagar? Jo, man gör som vilken man med självaktning som helst skulle göra. Man träffar kompisar och blir full. Typ. Kräftskiva på fredagen och fotbollsfest på lördagen. Och ja, jag hade jätteroligt. Jag har alltid jätteroligt när jag gör saker, men skillnaden från förr och nu är att jag har ännu roligare när jag gör saker med Persefone än när jag gör dem själv. Toffligt? Möjligen, men det skiter jag i.

Hur som helst, när hon var borta dansade jag på borden och jag hade roligt. Men saknade henne lik förbannat.

Jag vet inte med er, men när jag träffar på någon som är inkompetent i det denne gör blir jag sur. Jag blir arg och vrång och tycker att personen i fråga borde fara åt helvete. Typ. Men när jag läser det här kan jag inte ens bli upprörd. Det är, by far, det sämsta jag läst. Någonsin. Och detta är alla bloggare som inte kan skriva inkluderat. Eller ja, nästan alla.

Nåja, läs!

Medan Persefone dricker Pepsi Max och tydligen dansar moonwalk med skavsår och fotsvett inne i Ankdammen fyller jag på ett glas vin. Jag fyller på dubbelt så mycket som man ska, men hey, här finns ingen etikettdoktor, det är ingen bjudning och vem orkar, i ärlighetens namn, gå två gånger. Givetvis skulle jag kunna ta ut BIB:en i vardagsrummet men riktigt så sugen är jag inte ännu. 

Att sitta här vid bloggen får mig alltid att börja fundera lite, i alla fall nu för tiden, på saker att berätta om, saker att skriva. Jag undrar vad jag ska skriva. Jag har liksom inget att berätta liksom. Jo, vi ska gifta oss. Jag och Persefone alltså. Nästa år, exakt ett år idag faktiskt. Det hela är helt hennes förtjänst, hon tog mig helt by suprise. Såklart att jag svarade ja, men jag var inte beredd på frågan. Inte nu, egentligen aldrig. Inte från henne - hon ville ju inte ens gifta sig när vi träffades. Men det klart; det är ju med mig, så who wouldn't.

Sen funderar jag vidare på det här med hur svårt det är att komma in i en familj med barn. Jag vet, har gjort det och jag var, om vi nu ska vara såna, inte på långa vägar lika bra på det som Persefone. Hon är helt fantastisk med min son. Hon är inte alls som en mamma. Hon försöker inte att spela mamma. Hon gör inga anspråk att på något enda sätt ta en föräldrarroll. Men hon finns där. Alltid. Hon finns för honom, om han behöver det. Och för det älskar jag henne. Hur hon gör, hur hon finns och hur hon är. Mot mig givetvis, men framförallt mot honom.

Jag tror så här; om man som ny i ett existerande föräldrar/barn-förhållande kommer in och börjar ta för mycket plats direkt så blir det lätt fel. Säg att man från dag ett (inte nödvändigtvis från första dagen, men ni fattar?) börjar laga mat, tvätta, städa och göra alla saker som den existerande parten redan gjort och skött så tar man direkt en massa plats. Gör man ingenting tar man ingen plats syns inte. Så man måste, på något sätt, hitta en nivå där man gör lagom. Detta svenskans fulaste ord passar aldrig annars, men just här är det precis vad man ska göra. Man ska ta lagom med plats, göra lagom med saker. Inte göra anspråk på att vara den som ska fixa allting hemma med markservice och sådär. Och hon gör det. Lagom alltså. Och för det älskar jag henne också. Eller också och också. Mer.

Jag hade tänkt att sluta skriva här, men eftersom vinet bara är halvdrucket (jag hällde upp det när jag började skriva) och Pari, ni vet den bitska thailändskan som bloggar, precis ringde till Persefone får jag nog skriva lite till. Jobbet går bra, tackar som frågar. Jag får nya kunder hela tiden. Och hela tiden utan att sälja mig själv. Vilket såklart är bra. Det är en del roliga jobb, en del jobb för brödfödan och en del annat där man typ byter tjänster. Ni vet ett års gratis frisörvård mot en enkel hemsida, det är ju en ganska bra deal får man säga.

Tog en snabb sväng inom Facebook och såg att Ninapina, ni vet hon som bloggar men inte är en arg thailändska, försöker tydligen packa på oss hundar. Och när det är "oss" det handlar om är det givetvis Persefone. Men det är ok. Så länge det stannar vid ett försök. Åtminstone nu. Jag gillar förvisso hundar. Fan vi kanske ska ta en?

Persefone, som fortfarande pratar med Pari, ni vet den bitska thailändskan som bloggar, snackade precis om gagballs. Det är onekligen i sovrummet det händer. Även när jag inte är där.

Egentligen hade jag tänkt att be om ursäkt - igen -  för att jag bloggar dåligt, sen tänkte jag att jag skiter i det. Det beror dels på att ingen jävel läser här längre, men också för att jag, faktiskt, inte behöver be om  ursäkt för att jag inte bloggar på min egen blogg.

Hur som haver. Att ha en frisör som kund gör klippningar gratis och om Oppositionen vinner valet kommer jag fan i helvete att flytta utomlands. Men jag vill inte flytta utomlands. Inte ännu. Jag är inte klar med det här landet ännu. Så var snälla och rösta inte ut mig.

Ok?
Kanon. Tack,

Jomen det blir ju lätt så. Att man tar semester när man kan och vädret är bra. 

Min semester började förra veckan, på fredagen. Innan dess hade jag under en vecka jobbat jättehårt med en hemsida, flyers, foldrar, logotyper etc. Dessutom hade jag varit tvungen att åka ner till Båstad två gånger på två dagar. En dag för att leverera saker, trycksaker, till Koola Annas HQ när stället kryllade av modeller. Dag två var jag tvungen att åka ner med en bil full med grejer. Och sedan bära ner skiten till stranden, där samma gäng modeller hade ett event. Tufft jobb att vara jag som måste hänga med modeller i Båstad. Jag vet.
Det konstiga med väldigt snygga modeller är dock att ingen är lika fin som Persefone, inte lika snygga, inte lika roliga och inte lika smarta. Ok, det kanske inte är konstigt att de inte är lika smarta, men ni fattar.

Min första lediga dag då, i fredags? Jo, jag åkte till Båstad. Dock inte för att hänga med modeller, nej nej, utan för att hänga med mina två bästa vänner. Tennis, rosé och öl. En trevlig dag.

Helgen är ju inte semester, men ledig. Helt ledig för en gångs skull. Det blev middagar och häng i Tylösand på kvällen.  

Den här veckan är jag mentalt utpumpad, har inte krafter kvar alls. Inte till att göra någonting. Så jag fortsätter min semester. Åtminstone ett par dagar.  Semester när man vill och kan. The beauty of egenföretagande. 

Just det, sen ska jag och Persefone flytta också. Det ska bli toppen. 

Hej! Det var längesen.

Va? Jodå, det är bra. Tackar som frågar.
Hörru, jag har lite bråttom, men jag skulle vilja att ni gör ett test.

HÄR

Och om det efter testet visar sig att ni inte röstar på Alliansen tror jag på riktigt att det är något konstigt med er.

Det var bara det. Ha det så bra så länge.

Puss och kram. 

/Daniel

Jag snackade med en kompis för ett par veckor sedan. En kompis som tycker ganska mycket.
En sak han tog upp var det här med politik. Jag ska försöka återge samtalet här:

Han: I hela mitt liv har jag varit en god socialdemokrat
Jag: Hur menar du, du är väl inte sosse?
Han: Nej, nej, herregud. Jag är smart.
Jag: Ok, hur menar du då?
Han: Jo, jag har i hela mitt liv levt som sossarna vill. Jag pluggade hårt i skolan och var duktig där. Och det var jag för att jag ville utbilda mig, det sa de var viktigt med en utbildning. Jag ville alltså utbilda mig trots sinnessjukt höga lån med höga räntor ville jag läsa vidare.
Jag: Ok.
Han: Ja, och sen när jag gjort det började jag jobba. Precis som man ska. De tycker ju det också, att man ska börja jobba efter sin utbildning.
Jag: ja jo, men det går lika bra att  vara hemma, du kan skylla på utbrändhet.
Han: Förvisso, med deras skyddsnät kan man ju det alltid, man kan utnyjja systemet. Men inte när man jobbar. Och dessutom visar sig vara bra på det. Då får man bättre och bättre jobb.
Jag: Men det är väl bra?
Han: BRA?! I helvete heller, när man blivit dukig blir man ju för fan bestraffad. Man blir bestraffad för att man är bra, kan du fatta så in i helvetes jävla dumt det är? Det är precis som att de tycker att man ska göra allt de tycker att man ska, men sen, när man uppnåt det. Då ska man bli bestraffad för att man är bra? Man får högre och högre skatter. Efter min sista löneförhöjning hade jag de facot mindre pengar kvar i plånboken efter skatt än innan. Och det är ändå efter skattesänkningarna. Det är ju sjukt!
Jag. Sant.
Han: Helvete, man borde frånta vissa rösträtten. Och en sak till. Jag är inte speciellt aktiv på Facebook, men det finns  en enda grupp jag kan tänka mig att gå med i.
Jag: Vilken?
Han: Om Mona Sahlin vinner valet flyttar jag utomlands. Jag lovar, jag kommer att göra det. Det går inte att ha ett land där hon är statsminister.
Jag: Amen!

Han raljerade ett tag till, men det var inte lika roligt.

Jag har jobbat som en idiot på senaste tiden. Mycket och, faktiskt, ganska hårt. Och det är ju kul såklart. Men det blir så mycket grafiskt. Det är logotyper, annonser, webbsidor, foldrar, broschyrer och annat skit. Kul skit - men skit. Jag är copywriter, damn it. Det är det jag göra bäst. Och helst. Jag kan det grafiska och ja, jag är till och med bra på det. Det blir snyggt, bra och såklart ganska genialt. Men jag saknar att skriva. Jag vill skriva hela tiden men har liksom inte haft riktigt tid till det. Sen har jag förvisso inte haft något vettigt att skriva heller. Det har jag inte nu heller, nu skriver jag mest bara för att.

Till skillnad från när man håller på med det grafiska då allt tar en evinnerlig tid då alla små detaljer spelar roll är skrivandet något helt annat. Mina fingrar liksom hoppar runt bland tangenterna och det blir någonting. Det är inte så noga med ett par detaljer hit eller dit, det spelar inte så stor roll i vilken ordning jag skriver orden. För de finns tydligen redan innan jag skriver dem i mitt huvud. Det är befriande.

Eftersom jag uppenbarligen inte skriver så mycket längre. Någonstans så har jag sagt åt Persefone att ge mig ett uppslag till en bok - ja, jag vet, jag har redan tre, men ett till skadar knappast.

Skriva alltså. Shit vad jag har saknat det.

I hela mitt liv, eller så långt jag kan minnas har jag förstört saker. Fysiska ting har varit kul att slå sönder, och relationer har jag sabbat. Bara sådär. Sådär utan att egentligen bry mig. Exakt anledning eller varför det är så har jag svårt att svara på. Det är helt enkelt något stort, stort fel på mig.

Någonstans inom mig bor en satans narccisist och en bekräftelsehora som jag djupt och innerligt hatar. Jag trodde på riktigt att jag hade lyckats ta livet ur det lilla fanskapet. Jag var säker på det. Men nej. Inte ens två dagar efter att Persefone - mitt livs stora kärlek - friar till mig är helvetet borta.

Jag förstör igen. Och jävlar vad jag gråter. Stora tårar som smakar salt,  skam och förnerdring. Hade jag bara förstört för mig själv antar jag att jag kunnat leva med det. Men när jag förstör för andra är det inte längre ok. Hjälp är det jag behöver - och hjälp är det jag kommer att skaffa mig. Och det enda jag hoppas är att det inte är försent.

Hank Moody må vara kul på tv, men i verkligheten är han ett helvete att ha som något alter ego.

Kuken.