Om Björklund och att ha kul -Daniel-

Björklund blåste i visselpipan och samlade klassen. Det hade varit en bra lektion idag sa han. Bra spel på basketen, bra ordning i klassen. Men det var det ofta. På hans lektioner. På hans lektioner var det aldrig problem, aldrig några bråk. Det var ingen som blev utkastad. Var det någon som tramsade sig blev han, för det var alltid en han, omhändertagen av de andra pojkarna, för det var alltid en. Pojke. Pojkarna tog hand om den här klassen. Bestämde sig pojkarna för att någonting var tråkigt, så var det tråkigt. Och då fick man ändra på det. Tråkigt var inte något vi ville ha. Gympalektionerna var aldrig tråkiga. Ok för redskapsgymnastik eller intevallträning. Men det var ändå bättre än de andra ämnena.

Vår klassföreståndare, Lars Malm, hade det inte lätt. I sina träskor och stora svarta skägg fick han börja varje klassamling med orden "jaha klass sju Bertil, det här var ju träligt". Det var dåligt. Vi hade problem att sköta oss. Det var jag, Maths, Lalle, Jorre, Ecke, Eken, Chrille, Hästen och de andra pojkarna som ställde till det för alla andra. Ställde till och ställde till, vi ville ju bara ha roligt. Att sitta och lyssna på en trött syokonsulent med beigea kläder som hette Binne som försökte förklara samhällets uppbyggnad eller den unga nyutexaminderade lärarinnan Maria lära oss gramatik funkade inte riktigt. I alla fall inte för oss. Vi var som en stor klick ADHD och/eller Damp som gjorde lite som vi ville. Ville vi inte ha svenska med Maria så hade vi fan inte det. Ville vi inte ha samhälle med Binnie så hade vi verkligen inte det. Vi var som en kravall av små, jobbiga jävla tonåringar. Men vi ville bara ha roligt.

Det slår mig nu när jag sitter på jobbet att det fortfarande är så. Jag vill ju bara ha roligt. Ok, jag kastar inte ut någons mapp genom fönstret bara för att jag känner för det. Jag slänger inte en vattenbalong på chefen på morgonmötet bara för att det  hade varit kul. Vi är inte en grupp som kollektivt börjar skrika rakt ut i luften bara för att det just då verkar vara en bra idé. Men jag vill fortfarande ha roligt. Jag har aldrig förstått det där med att göra saker som är tråkiga. Det har liksom aldrig varit riktigt jag. Om man säger så.

Och det är då det gör mig så glad att jag jobbar med något som är det. Roligt. Ett jobb där det inte gör något att jag jobbar över. Att det är ett helvete att hinna med allt ibland. För jag har roligt. Det är det enda jag vill. Jag är en pojke som bara vill ha kul. Och det är inte för mycket begärt. Kan jag tycka.