Thank God it isn't wednesday -Daniel-

Onsdagar. Från att ha varit en parantes mitt i veckan i alla år har den nu blivit i princip den viktigaste dagen. Viktig på olika sätt. Ena veckan är det en dag av lycka, en dag där jag leende vaknar och ser fram emot dagen. För att nästa dag vara melankolisk och ledsam. Varannan onsdag hatar jag hårt och innerligt och varannan onsdag älskar jag.

Varannan onsdag går jag upp och gör mig iordning till jobbet. Klär på mig och är ungefär klar på en kvart eller något sånt. Det är de bra onsdagarna det.

De dåliga onsdagarna går jag upp mycket tidigare. Då måste man väcka en person till. Man måste dra upp honom ur sängen. När han väl är uppe sätter han sig i sin sacko, dricker välling och tittar på Askungen. Eller Cars. Eller möjligtvis Pingu. Där sitter han ett tag och vill inte resa sig när pappa vill. Men han gör det ändå. Till slut.

Det är de dåliga onsdagarna som jag måste trycka ner klumpen i halsen djupt, svälja ett par extra gånger och vända bort blicken när jag tittar på honom. Jag vill ju inte att han ska veta, att han ska se att pappa är ledsen. Ledsen för att han kommer att åka till sin mamma en vecka. Att jag inte får lägga honom, pussa honom godnatt på en hel vecka. Att jag inte får slita upp honom ur sängen på morgonen. Att jag inte får omvända alla hans "nej" till ett "okey".

Det är bara en vecka. En vecka av lycka och en vecka av ledsamhet. Den ena veckan går fort. Den andra släpar sig fram. Jag önskar bara att det var tvärtom. Att det var de veckorna med honom som gick sakta.

Nåja. Det är torsdag idag. Alltid något antar jag.