Daniel förstör.

I hela mitt liv, eller så långt jag kan minnas har jag förstört saker. Fysiska ting har varit kul att slå sönder, och relationer har jag sabbat. Bara sådär. Sådär utan att egentligen bry mig. Exakt anledning eller varför det är så har jag svårt att svara på. Det är helt enkelt något stort, stort fel på mig.

Någonstans inom mig bor en satans narccisist och en bekräftelsehora som jag djupt och innerligt hatar. Jag trodde på riktigt att jag hade lyckats ta livet ur det lilla fanskapet. Jag var säker på det. Men nej. Inte ens två dagar efter att Persefone - mitt livs stora kärlek - friar till mig är helvetet borta.

Jag förstör igen. Och jävlar vad jag gråter. Stora tårar som smakar salt,  skam och förnerdring. Hade jag bara förstört för mig själv antar jag att jag kunnat leva med det. Men när jag förstör för andra är det inte längre ok. Hjälp är det jag behöver - och hjälp är det jag kommer att skaffa mig. Och det enda jag hoppas är att det inte är försent.

Hank Moody må vara kul på tv, men i verkligheten är han ett helvete att ha som något alter ego.

Kuken.