Daniel och ett glas vin.

Medan Persefone dricker Pepsi Max och tydligen dansar moonwalk med skavsår och fotsvett inne i Ankdammen fyller jag på ett glas vin. Jag fyller på dubbelt så mycket som man ska, men hey, här finns ingen etikettdoktor, det är ingen bjudning och vem orkar, i ärlighetens namn, gå två gånger. Givetvis skulle jag kunna ta ut BIB:en i vardagsrummet men riktigt så sugen är jag inte ännu. 

Att sitta här vid bloggen får mig alltid att börja fundera lite, i alla fall nu för tiden, på saker att berätta om, saker att skriva. Jag undrar vad jag ska skriva. Jag har liksom inget att berätta liksom. Jo, vi ska gifta oss. Jag och Persefone alltså. Nästa år, exakt ett år idag faktiskt. Det hela är helt hennes förtjänst, hon tog mig helt by suprise. Såklart att jag svarade ja, men jag var inte beredd på frågan. Inte nu, egentligen aldrig. Inte från henne - hon ville ju inte ens gifta sig när vi träffades. Men det klart; det är ju med mig, så who wouldn't.

Sen funderar jag vidare på det här med hur svårt det är att komma in i en familj med barn. Jag vet, har gjort det och jag var, om vi nu ska vara såna, inte på långa vägar lika bra på det som Persefone. Hon är helt fantastisk med min son. Hon är inte alls som en mamma. Hon försöker inte att spela mamma. Hon gör inga anspråk att på något enda sätt ta en föräldrarroll. Men hon finns där. Alltid. Hon finns för honom, om han behöver det. Och för det älskar jag henne. Hur hon gör, hur hon finns och hur hon är. Mot mig givetvis, men framförallt mot honom.

Jag tror så här; om man som ny i ett existerande föräldrar/barn-förhållande kommer in och börjar ta för mycket plats direkt så blir det lätt fel. Säg att man från dag ett (inte nödvändigtvis från första dagen, men ni fattar?) börjar laga mat, tvätta, städa och göra alla saker som den existerande parten redan gjort och skött så tar man direkt en massa plats. Gör man ingenting tar man ingen plats syns inte. Så man måste, på något sätt, hitta en nivå där man gör lagom. Detta svenskans fulaste ord passar aldrig annars, men just här är det precis vad man ska göra. Man ska ta lagom med plats, göra lagom med saker. Inte göra anspråk på att vara den som ska fixa allting hemma med markservice och sådär. Och hon gör det. Lagom alltså. Och för det älskar jag henne också. Eller också och också. Mer.

Jag hade tänkt att sluta skriva här, men eftersom vinet bara är halvdrucket (jag hällde upp det när jag började skriva) och Pari, ni vet den bitska thailändskan som bloggar, precis ringde till Persefone får jag nog skriva lite till. Jobbet går bra, tackar som frågar. Jag får nya kunder hela tiden. Och hela tiden utan att sälja mig själv. Vilket såklart är bra. Det är en del roliga jobb, en del jobb för brödfödan och en del annat där man typ byter tjänster. Ni vet ett års gratis frisörvård mot en enkel hemsida, det är ju en ganska bra deal får man säga.

Tog en snabb sväng inom Facebook och såg att Ninapina, ni vet hon som bloggar men inte är en arg thailändska, försöker tydligen packa på oss hundar. Och när det är "oss" det handlar om är det givetvis Persefone. Men det är ok. Så länge det stannar vid ett försök. Åtminstone nu. Jag gillar förvisso hundar. Fan vi kanske ska ta en?

Persefone, som fortfarande pratar med Pari, ni vet den bitska thailändskan som bloggar, snackade precis om gagballs. Det är onekligen i sovrummet det händer. Även när jag inte är där.