Daniel om din och min tid.

Tiden. Lustigt ändå, och något vi aldrig får tillbaka. I realiteten går tiden, men i ord kan vi frysa ett ögonblick i en berättelse på flera sidor. Och vems tid är det då som går åt? Personerna i boken man läser, det vill säga en sekund, eller vår? Och flera år, decenium kan flyga förbi under en sida i en annan berättelse. Också tid, men på ett helt annat sätt.

Tänk om tiden inte är allmän utan individuell. En minut uppfattas ju inte lika länge av dig som mig. En kvart när du väntar på något tar en evighet. Men för mig när jag gör något kul, går det på en sekund. Klockan går såklart, men det är ju bara ett verktyg för att hålla oss i schack på något vis. Tror du inte det? Jag menar hur skulle det annars se ut? Vi ses om en halvitmme, bestämmer du. Vems halvtimme då? Min? Din? Nä, lika bra att vi har en klockan som försöker vara allmän även om det inte tar lika lång tid. Jo. Vi är lurade att tro att det gör det, men gör det verkligen det? Vet vi det med säkerhet att din lunchtimme faktiskt är lika lång tid som min, om tiden nu är individuell det vill säga?

När du har läst det här, sitter fundersam och undrar vad i helvete jag snackar om så har det, ska jag gissa, gått en minut. Kanske två. Av min tid alltså. Hur lång tid det har gått för dig vet jag inte. Men du får aldrig tillbaka den.
Så fråga dig själv, var det värt det?