Kulturkolumn

Katarina Wennstams nya bok ”Alfahannen” handlar om sextrakasserier och våld inom filmvärlden. Hon säger att hon aldrig träffat så många rädda människor som när hon gjorde sin research i denna värld. Där hankar sig de flesta fram på projektanställningar och är därför rädda för att anses som besvärliga.

Ingen vågade säga något om det som alla vet finns där: våld, sextrakasserier, alkoholproblem.

Med tanke på alla berättelser om hur män tagit arbetssökande tjejer mellan benen, bett om avsugningar, krävt sex, etc, så verkar det onekligen som branschen borde införa en värdegrund, á la Försvarsmakten. En chef vid operan har till exempel skickat sexmejl till en kvinnlig anställd. Operans chef Anders Franzén försökte bortförklara det hela med att chefens latinska temperament tog över och torde därmed ha slagit någon form av rekord i dåligt chefskap.

Åsa Beckman på DN beskriver hur författaren Stig Larsson först sågade henne som kritiker och sedan förklarade för henne att: ”Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata.”

Beckman hävdar att det manliga geniet är så omhuldat i kulturkretsar att dessa personer kan svina hur mycket som helst utan att någon protesterar.

Efter att ha sett både manliga och kvinnliga groupies trängas runt kulturidoler med tindrande ögon och förhoppningar om att skaffa sig egna fördelar genom att smickra stjärnorna är jag benägen att hålla med. Varje drucken plattityd tas emot som en stor sanning, det smickras och krumbuktas så vida pass att det inte är konstigt att de svagare själarna till slut slukas av myten om sig själv.

Däremot förstår jag inte varför man inte säger ifrån. I den övriga världen ber man snuskgubbar fara åt helvete.

Rätt måste ju ändå vara rätt, även inom kulturvärlden, och det enda sättet att förändra något är att man själv börjar ta ansvar för omgivningen.

Å andra sidan; när Beckman blev trakasserad av Larsson såg kollegorna stillatigande på utan att ens ifrågasätta författaren. Här har vi alltså en kulturelit som pratar

vackert om tryckfrihet, feminism och människors lika värde, men när det väl gäller är de inte rakryggade nog att omsätta sina ord i praktiken.

Det tycker jag förklarar det mesta om tillståndet inom kultur- och mediavärlden, och varför några av dess medlemmar fortfarande befinner sig på ”Mad men”-nivå.