kolumn om de stupade

I går kväll samlades kapten Johan Palmlövs familj och vänner för en minnesceremoni.

28 rispapperslyktor tändes, lika många år som han fick leva, och medan de skimrande ljusen försvann mot natthimlen stod alla tysta vid fotbollsplanen i Järfälla.

Det var värdigt, och mycket sorgligt. Vad säger man till en mor som mist sin son?

Ljus brann i en snöhög bredvid gåvor och en bukett röda rosor, sammanbiten gråt och omfamningar i vinterkvällen.

– Han var rak person, en bra karl, sa en rörd kamrat.

Kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson ingick i en grupp på 35 soldater som kommit till byn Gor Tepa där de bland annat skulle besöka borgmästaren och ett sjukhus.

De hade precis stigit ur fordonet och gick mot polischefens hus tillsammans med tolken och en sambandsofficer då en afghan klädd i polisuniform öppnade eld mot klungan.

Allt gick väldigt fort, Palmlöv, Andersson och tolken dog innan afghanen sköts ned av de övriga soldaterna i plutonen. En soldat sårades i foten.

Trots att bara ett drygt dygn har gått rasar debatten om insatsen i Afghanistan. Vänsterpartiet kräver att trupperna ska tas hem, landets problem ska i stället lösas med bistånd och civilt engagemang. Det vore självklart det absolut bästa i detta utfattiga, eländiga land där 17 000 kvinnor dör i barnsäng varje år.

Men om Isaf-trupperna dras tillbaka blir det inbördeskrig, och talibanerna kommer att ta över landet, något som merparten av afghanerna fruktar.

Dessutom attackeras även biståndsarbetare, ingen fred utan säkerhet, och det som sker i Afghanistan är betydligt mer komplicerat än de argument som skildras i media, vilket upplevs som mycket frustrerande både av militärer och hjälparbetare.

Men allt det känns långt borta under minnestunden, här är det familjen man tänker på, och de som är kvar i Afghanistan.

”Det måste kännas oerhört tungt för de svenska soldaterna att ge sig ut på vägarna igen ­efter att två kamrater stupat”, säger en soldat som precis kommit hem från landet.

Johanne Hildebrandt.

I dag kommer de dödas kroppar hem till Sverige. En värdig ceremoni med respekt för familjen planeras för dem.

Själv tycker jag att oavsett vad man tycker om insatsen ska soldaterna som skickats dit hedras och tas om hand. Det är politikerna som beslutat att skicka trupp, därför är det också de som ska svara för insatsen.

Men några politiker syntes inte till vid minnestunden i Järfälla i går kväll. Och det var nog lika bra.