Kolumn om stupade soldater

Så kom dagen alla fruktade men visste skulle komma. Svenska soldater har stupat i strid.

– Tankarna går till de anhöriga, familjer har mist en son, flickvänner har mist en älskad, sa en tagen överbefälhavare.

Det finns nog inte någon i detta land som inte tänker på de anhöriga och känner djupt medlidande med deras oerhörda sorg.

Kapten Johan Palmlöv var plutonchef och löjtnant Gunnar Andersson hans ställföreträdande för den pluton från skyttekompaniet som var ute på fotpatrull tillsammans med afghansk

militär i området vid Sandslottet, en muromgärdad polisstation i utkanten av byn – ökänd bland soldaterna.

Av de 45 eldöverfall och vägbomber som de utsattes för förra året inträffade drygt hälften i detta område där det finns talibaner och kriminella.

Under anfallet dödades de två officerarna och deras lokala tolk Shabab medan en soldat sårades i foten av kulorna. Det finns inga uppgifter om fler döda afghaner.

Det exakta skälet till varför patrullen anfölls är inte känt, eller vilka som gjorde det. Det kan vara en hämnd för det stora tillslag av narkotika som gjordes i trakten för ett par dagar sedan.

Men säkerhetsläget för svenskarna började förvärras redan förra året. Välutrustade och vältränade talibanförband började tränga in på svenskarnas område. Samtidigt har svenskarna och afghanska armén blivit mer offensiva och började åka till de pashtunbyar som tidigare undveks eftersom de var oroshärdar.

Våldet har sedan dess bara eskalerat och tidigare har det varit mycket nära att soldater dödats, bara någon centimeter har skiljt mellan liv och död, vilket har fått norska militärer att skämta om att Gud är svensk. I går tog turen, sorgligt nog, slut.

Att soldater riskerar att dö i krig är ett faktum, även om det sällan händer i Sverige.

Men att de två officerarna stupat i strid kommer också väcka debatt om Sveriges insats i Afghanistan. Nya krav på att trupperna ska tas hem kommer att höras, vilket är exakt vad talibanerna vill.

Deras mål är ju att driva ut Isaf-styrkorna och återigen ta makten.

Därför ska det bli intressant att se hur politikerna hanterar denna stora förlust. Trots att de är ansvariga för att ha skickat ner soldaterna till Afghanistan har de inte gett dem särskilt mycket stöd.

Drygt 500 soldater är för lite i ett område stort som Norrbotten, men det verkar inte finnas någon politisk vilja, vare sig att satsa militärt för att verkligen göra skillnad, eller att dra sig ur.

Soldaterna har fått dålig utrustning och har tvingats brottas med dumheter under utbildningen, som att stridskjutning inte kunnat genomföras ordentligt eftersom det inte funnits pengar till ammunition.

Det eskalerade våldet har också gjort att soldater hoppat av från FS18, de har helt enkelt inte varit beredda att riskera sina liv.

Men de två döda officerarna valde att åka. De la sin egen säkerhet och bekvämlighet åt sidan för att försöka göra en insats i ett utfattigt land som legat i krig i nästan 30 år.

De var soldater som gjorde sitt jobb, och betalade det yttersta priset för försöken att skapa fred i Afghanistan.

För detta borde de hedras som hjältar.

Likaså borde de kvinnor och män som befinner sig i Afghanistan stöttas på varje tänkbart sätt. Medan vi sitter hemma i våra trygga tv-soffor riskerar de sina liv för en lön som är skandalöst låg.

Soldater från FS17 har berättat om hur de hamnade i en betydligt farligare miljö än de förväntat sig, samt den ständiga pressen att något hela tiden kunde hända och ovissheten när kamrater hamnat i strid och de inte vetat om de överlevt.

– Det finns en tro på att fortsätta lösa uppgiften, om inte annat för att annars vore allt förgäves, säger stabschef Gustaf Wallerfelt i telefon från campen i Mazar-i-Sharif.

– Soldaterna i Afghanistan utför en djupt oegennyttig insats och min respekt för dem är stor. Det är också viktigt att berätta om de framsteg som faktiskt görs i landet, så att bilden blir mer balanserad, säger arméinspektör Berndt Grundevik som precis kommit hem från Afghanistan.

Själv hoppas jag på en sansad debatt om Afghanistan där de stupade och deras anhöriga respekteras, samt att våra utlandsstyrkor tas om hand och får det stöd som de så innerligt behöver och förtjänar.

Kolumnen och fler artiklar här.