Bröllop o begravningar

För ett par dagar sedan skrev jag om att jag var ombedd att sjunga på en begravning. Om jag youtubar mig själv består hälften av de upplagda filmerna av olika människor som sjunger ”Aldrig ska jag sluta älska dig” i olika sammanhang. På bröllop, i skolan, på talangtävlingar och så vidare.
Det berör mig alltid djupt när människor berättar för mig att något som jag skrivit blivit en del av deras liv.
Eller när de berättar att de sjungit ”Aldrig ska jag sluta älska dig”.
Att den sjungs på bröllop och begravningar, att den sjungs som godnattvisa till småbarnen och av tonårsflickor på talangjakten.

Allra starkast berörd blev jag av att få höra om den unge pojke vars pappa tagit livet av sig och som sjöng sången för fadern på begravningen.

Och brevet från kvinnan som skrev och berättade att hon varje kväll höll handen med sin make och sjöng ”Aldrig ska jag sluta älska dig” när de låg i sängen och skulle somna, och när han låg för döden gjorde hon likadant.
Höll handen och sjöng min sång och lät ”Aldrig ska jag sluta älska dig, du är allt jag har och allt jag ber om… ” vagga honom in i döden.

Det är en sådan nåd att få ha gjort något litet som betyder något för någon enda annan människa. Det är en sådan nåd att ha dugt att hålla i handen i en stund då livet var mörkt och svårt.
Det är en sådan nåd att veta att någon enda kan bruka, använda något som jag har gjort och att det spelar roll, att det gör en skillnad.

Oavsett om det är en roman eller en treminuters schlager.
Jag vet att det är ohippt och okreddigt.
Det är ändå en nåd.