Kaos

Min äldsta grabb som har Asperger och ADHD har precis börjat gymnasiet och det verkar gå jättebra. Han kom hem häromdagen och berättade att han hade blivit vald till klassrådsordförande och även skulle sitta med i elevrådet på skolan.

Funderade först på hur det här skulle gå, eftersom han inte är den mest ordningssamma personen jag känner. Samtidigt så fylls jag med en glädje att han idag inte bara smälter in som vem som helst på skolan, utan att de andra även ser honom som en ledargestalt. Jag tror faktisk att han kommer klara det här bra.

Tror att de i mångt och mycket är hans tid i scouterna som fått honom att växa som människa. Scouterna är en oerhört tolerant organisation som passar bokstavsbarn väldigt bra. Man lär ut att man ska respektera varandras olikheter och att det i en grupp är en styrka att man är olika.

Eftersom jag varit hans ledare under många år har jag fått se honom utvecklas och har sett honom ta på sig ansvar och klara saker som han i en annan miljö inte skulle vågat göra. Det här, liksom det underbara stöd han haft i grundskolan, har gett honom självrespekt och självförtroende och nu ser man hur han verkligen börjar blomma ut som människa.

Det går inte med ord beskriva hur tacksam man är att det gått så här bra,när man vet hur illa det kunde ha gått...

Gjorde ett personlighetstest på 41Q och fick samma resultat som när jag gjort ett riktigt och mer omfattande  Myers-Briggs personlighetstest. Det som slog mig när jag gjorde det igen, var att beskrivningen av personlighetstypen i mångt och mycket stämmer med beskrivningen av någon som har ADHD.

Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

http://se.41q.com/typ.41q?p=14686412

Myers-Briggs egen definition av ENFP personligheten är:
"Warmly enthusiastic and imaginative. See life as full of possibilities. Make connections between events and information very quickly, and confidently proceed based on the patterns they see. Want a lot of affirmation from others, and readily give appreciation and support. Spontaneous and flexible, often rely on their ability to improvise and their verbal fluency."

Har gjort ett annat test när jag sökte ett chefsjobb på mitt jobb för många år sedan. Det gick ut på att man på blomblad skulle beskriva hur man ser sig själv, hur man är på jobbet och hur andra ser på en. För varje egenskap, skulle man värdera om de var viktiga eller ej och i vilken utsträckning man kunde påverka dem.

Förutom blommorna man skulle fylla i så var det ett rent intelligenstest med 48 frågor som testade spatial förmåga, dvs förmågan att se mönster. Man hade ca 20 minuter på sig, men jag var färdig efter ca 12 minuter och satt och kollade igenom svaren en extra gång när min dåvarande personalansvariga kom in. Såg att hon såg lite överraskad ut och efter att ha tittat lite till, så orkade jag inte hålla på längre och lämnade in testet i förväg innan tiden var hel slut.

Det visade sig senare att jag var den första någonsin på mitt företag som blivit färdig innan tiden gick ut och jag hade 47 av 48 rätt (grämer mig att man inte fick reda på viken man gjort fel), vilket var det bästa resultatet någon haft på mitt jobb någonsin (inkl han som fick jobbet och han var med i Mensa *asgarvar*)

Utvärderingen av hela testet var att jag fick toppbetyg. Jag skulle med glans klara att vara chef eller vad jag än gav mig in på. Det jag reagerade mest på var att testet visade at jag tyckte att det var viktigt med ordning och reda och struktur. Eftersom jag är lite rörig som person, så tyckte jag inte att det stämde då.

Så här i efterhand, så kan jag ju faktiskt instämma att det är enormt viktigt för mig med ordning och reda och struktur. Enda problemet är att jag har svårt att fixa det själv...

En del tycker att det är läskigt eller onödigt att bli inkategoriserade av personlighetstester, men för mig har det varit viktigt. Jag har lärt mig mycket om hur jag är som person och hur jag fungerar i mötet med andra människor. Precis sånt som de med ADHD kan ha problem med.

Har även en superbra kollega som jag några gånger har bett beskriva hur han ser på mig som person och mina egenskaper, vilket har varit väldigt nyttigt. Har lärt mig att jag pratar för mycket och upplevs som drivande, så att folk tror att jag inte lyssnar.

Min kollega sa att han själv hade blivit överraskad när han lärde känna mig bättre och upptäckte att jag nog är den bästa lyssnare han någonsin träffat på och att jag är oerhört empatisk och bryr mig enormt mycket om andra människor.

All denna input är viktig för att jag ska bli bättre på samspelet med andra människor. Trots min ADHD, så är jag nog betydligt bättre på detta eller har åtminstone bättre insikter än gemene man. Men, jag strävar efter att lära mig mer, för det här är ett områende som man aldrig blir fullärd på... 

Ringde idag och gjorde en så kallad egenremiss för att få en ADHD-utredning. Efter att pratat i ca 20 minuter, så tyckte sköterskan att det lät som om jag troligen hade rätt i mitt antagande att jag har någon form av ADHD.

Jag har ju misstänkt, eller snarare vetat, det här sen min äldsta son fick sin diagnos, men eftersom jag ändå haft ett rätt ordnat liv, ett bra jobb och fungerar bra socialt (är nog inte många som tror att jag har de här problemen) så har det inte känts så viktigt att få en diagnos tidigare.

Har dock märkt att det är svårare att få allt att fungera efter att jag skilde mig för snart tre år sedan. Skjuter upp allt tills det blir total panik eller att jag helt enkelt inte hinner med. Har börjat sova dåligt och känner det som om man är på gränsen till att gå in i väggen och hemma ser det ut som ett bombnedslag. Förlägger konstant mina grejer och får springa runt i hela huset och leta efter bilnycklar, mobiltelefon och allt annat. Jag mår helt enkelt inte bra av all denna kaos, behöver nog ordning och reda och struktur mycket mer än alla andra, men jag är bedrövligt dålig på att fixa det själv...

Så fort det är något jag är intresserad eller brinner för, så blir det en helt annan femma. Då blir jag superfokuserad och glömmer världen runtomkring och blir hur duktig som helst oavsett om det gäller vinkunskap, matlagning, dataspel, fiske eller bloggning.

Det som fick mig att äntligen ta tag i det hela var dokumentärprogrammet Mitt huvud är som en torktumlare. Kände igen mig i flera av personerna, men det var nog Per Fosshaug som jag identifierade mig med mest. Det är ju en viss tröskel innan man söker hjälp hos en psykiatrisk mottagning, speciellt om man i huvudsak anser sig vara frisk. Men kan Per, så kan jag kändes det som.  Trots att det är en sorg att inse att jag faktiskt behöver hjälp med det här och att mitt liv antagligen sett mycket bättre ut om jag hade fått denna hjälp redan som barn, så är det ändå en befrielse att ha tagit steget.

Tack Per och alla ni andra som medverkade i programmet! Det betydde mycket för mig och säkert för många andra!

Man blir rätt upprörd när man inser hur många liv som förstörts direkt och indirekt på grund av att man inte insett det här tidigare.

Enligt Brottsförebyggande rådet var ca 5300 personer intagna på anstalt den 1/10-2007. Rent statistiskt så borde hälften av dessa, dvs 2650 st, ha ADHD. Hur hade världen sett ut om de här personerna tagits om hand på rätt sätt när de började skolan en gång i tiden?

Några av dem hade säkerligen blivit kriminella i vilket fall, men tänk om 2500 av dessa människor hade fått normala liv istället. Det kostar  enligt uppgift jag hittat på nätet 2000 Kr/dygn att ha någon inlåst på anstalt. Detta motsvarar en kostnad på ca 1,8 Miljarder kronor per år bara för att ha dem inlåsta.

Lägger man sen till förlorade skatteinkomster och alla kostnaderna för de brott de begått, så blir kostnaden betydligt högre.

Skulle man satsa dessa pengar på extra resurser för att bokstavsbarnen skulle få en bra skolgång och gå ut skolan med självförtroende och fullproppade med kunskap, så är den stora vinsten inte nedgången i kriminalitet utan att vi faktiskt möjliggjort för dessa barn att få ett någorlunda normalt liv.

VARJE KRONA SATSAD PÅ BOKSTAVSBARNEN NÄR DE ÄR SMÅ GER MÅNGDUBBELT IGEN!

När man pratar om bokstavsbarn, så pratar man nästan alltid om "baksidan" av att vara bokstavsbarn.

Människor har svårt att förstå att det är ett handikapp att ha ADHD eller liknande eftersom man på utsidan ser ut som alla andra. Men det som kanske är ännu värre är att det är ännu fler som inte inser att samtidigt som det är ett handikapp, så är det en tillgång.

Det går ofta åt helvete för många bokstavsbarn i skolan om de inte får ordentlig hjälp, men detta innebär inte att dessa barn är mindre intelligenta än andra barn! Tvärtom har det visat sig att dessa barn ofta är intelligentare än andra barn, men de får ofta inte förutsättningar för att lyckas.

På samma sätt som det kan vara ett handikapp att tänka annorlunda ibland, så är det en tillgång att kunna tänka annorlunda eller "out of the box". Att ha ett annat synsätt och se mönster där andra inte ser något. Man har ju spekulerat i att Einstein hade Asperger, vilket i så fall troligen hade varit förklaringen till hans storhet.

Men det är allt fler framgångsrika människor som träder fram och berättar om att de är bokstavsbarn. Tidigre trodde man ju att det växte bort med tiden, men idag vet man att så inte är fallet. I nr 3/2008 av tidningen Attention berättar t ex Johan Stael von Holstein om hur hans "ADHD är en tillgång som entreprenör".

Frågan är dock hur många som gått förlorade på grund av att vi tidigare visste så lite om ADHD. Idag är fängelserna fulla med människor med obehandlad ADHD och det är nog så att de som ändå lyckats har gjort det mot alla odds.

Därför känns det så bra att vi har blivit så mycket bättre på att upptäcka ADHD hos barn och att allt fler faktiskt får hjälp, även om vi behöver bli ännu mycket bättre. Att satsa resurser på bokstavsbarnen när de är små är helt enkelt samhällsekonomiskt försvarbart. Istället för att bli en belastning för samhället, så får man människor som mår bra och som bidrar till samhället.

Hälften av de som sitter på våra fängelser har ADHD. Om de fått diagnos och rätt stöd och behandling från början hade vi sparat in enorma belopp och en massa lidande. Så det kanske är dags för våra politiker att göra något åt problemet istället för att spärra in symptomen...

Det är nog många som tror att bokstavsbarn är ouppfostrade eller att det inte riktigt står rätt till där hemma. På utsidan ser man ingen skillnad, så det kan vara svårt att förstå att det här kan vara ett värre handikapp än att ha ett fysiskt handikapp. Känslan att vara som alla andra, men ändå inte...

Det var först när min äldsta son fick sin diagnos som det sakta men säkert gick upp för mig att jag nog också har någon bokstavskombination. Anledningen att jag använder just ordet "bokstavskombination" är att det faktiskt är rätt svårt att sätta etikett på de som har dessa problem.

Det finns ett flertal olika benämningar som ADHD, DAMP, Aspberger, Tourette m fl och alla dessa diagnoser försöker på något sätt klassificera vilka typer av egenskaper man har. Sanningen är att vi alla är individer som är olika och att vi kan uppfylla en del kriterier för en diagnos, men vad gäller andra kriterier så är man tvärtom.

En sak jag ofta märkt när man träffat andra föräldrar som har bokstavsbarn är att de ofta säger att "jag har nog en släng av det där med". Ofta så säger man det kanske lättvindigt, för man vill nog inte riktigt ta åt sig hur jobbigt det stundtals har varit när man växte upp och stundtals fortfarande är.

Tidigare har man trott att ADHD kunnat bero på förlossningsskador eller liknande, men när jag tänker på hur min grabb är, hur jag är, hur min mamma är och hur min mormor var, så krävs det ingen Einstein för att räkna ut hur det egentligen förhåller sig...

Har precis sett färdigt på programmet "Mitt huvud är en torktumlare" på SVT1 och som handlade om ADHD. Det här är helt klart det bästa programmet om ADHD hos vuxna som gjorts och innan programmet var klart så sprutade mina tårar.

Det har väl i och för sig aldrig varit någon hemlighet varken för mig själv eller för mina närmaste att jag är ett "bokstavsbarn" och jag har faktiskt funderat på att försöka få en utredning, men ikväll när jag såg programmet så brast fördämningarna. Man försöker hela tiden hålla upp ansiktet utåt även om det är total kaos inuti, men ikväll kände jag igen mig i all de historier som berättades.

Det har alltid varit kaos för mig i skolan, men på något sätt tog jag mig igenom och slumpen gjorde att jag även började läsa på universitetet och även om jag aldrig tagit examen (guess why), så har jag lyckats rätt bra i livet.

Det som jag kände efter dagens TV-program är att jag faktiskt behöver att få hjälp. Jag behöver att få struktur i min tillvaro, så att jag kan fungera fullt ut som människa.

Ofta så pratar man om att bokstavsbarn har svårt med att förstå det sociala samspelet, men bara för det så behöver man inte vara asocial eller osocial. Jag är faktiskt extremt utåtriktad, har lätt att känna av människor och är väldigt empatisk, men samtidigt så har jag nog i större delen av mitt liv känt just ett utanförskap som man talade om i programmet.

Jag är långt i från lycklig idag, men som tur är har jag begåvats med en extremt positiv läggning som på något vis håller mig ovanför ytan. "Vi har alltid hoppet kvar" , brukade jag skämta när jag bodde i studentkorridor, delvis eftersom han som hade mitt rum innan mig hade tagit livet av sig genom att hoppa från taket. Men till syvende och sist så är det nog just hoppet och livsglädjen som gör att jag fortfarande sitter här...

Den här bloggen ska jag ägna just åt att prata om barn och vuxna med bokstavsproblematik och om hur vi människor fungerar...

Den här dagen är den första i resten av mit liv...