Derrida menar att om man förlåter något som är möjligt att förlåta, då har man egentligen inte förlåtit.
Genuin förlåtelse är att förlåta något oförlåtligt. Därför är verklig förlåtelse omöjlig, galen och omedveten; den står bortom politisk och juridisk rationalitet.
Vid en sådan ovillkorlig förlåtelse finns emellertid alltid en förväntan om en ursäkt eller ånger från den skyldiga parten. Detta gör att verklig förlåtelse aldrig blir avslutad; den är paradoxal, den är alltid öppen, som ett sår som aldrig vill läka.