Rapport ifrån en fladdrig själ

Idag har jag varit i Lund och jobbat. Det var ett tag sedan jag var där. Det är märkligt vad snabbt det blir "som vanligt" igen. Denna totala tystnad som råder i salen. som i ett vacum. Det enda som hörs är klickningarna ifrån datamusen. Någon skrapar med fötterna i golvet, då är det nästan så det ekar. Alla är djupt koncentrerade.

Här är så tyst så jag blir nästan orolig för att dom hör vad som ekar inne i mitt huvud. Där dånar nämligen Chuck Berrys gamla hit Rock´n Roll Music! Titeln var nog Roll over Beetowen (tror jag)

Och plötsligt utan förvarning gör "PANIKEN" entré. Jag börjar frysa, mina händer är blåa! Hjälp, blodcirkulationen håller på att paja! och på detta börjar jag att gäspa! Syrebrist alltså och så blir jag till råga på allt kissnödig också!

Jag intalar mig att ta långa djupa andetag, lugn och fin, snart är det kaffe. Bara 10 minuter kvar.

Utanför lokalen i huset jag befinner mig i, är det 52 steg från gavel till gavel. Japp, exakt så många steg är det. Här går jag nämligen fram och tillbaks när jag röker. Det är en spikrak gång och det är bara jag som går där.

 Ibland får jag ner stegen till 46-47 st! Det är när jag "älgar" fram så som mannekängerna gör på catwalken. Jag gör det utan att ramla omkull. Kanske för att jag inte har skor ifrån Prada och Gucci. Bara vanliga boots ifrån Din sko. Det är faktiskt ganska svårt att gå som en mannekäng. Försök själv får ni se.

Det här med skor är ganska roligt. Jag brukar gå in i en finare skoaffär och beundra dessa skapelser som kallas skor. Blankt skinn, lite "blingbling" eller bara en massa smala remmar och dessa skyhöga klackar. Otroligt facinerande. Jag tar en sko ifrån hyllan, sätter mig på "provstolen", sätter i min fot, kollar i spegeln och beundrar min fot i denna fantastiska skapelse. Jag reser mig inte, jag går inte fram och tillbaka. Jag sitter kvar och beundrar. Det är bäst så.

Detta för mina tankar till klänningar. Skyltdockorna i fönstren har de mest fantastiska sommarklänningar på sig. Smala axelband, inga axelband och tyg med volanger, utan volanger, enfärgade, blommiga, randiga. Alla är otroligt vackra.

När jag sedan står inne i provrummet med klänningen på mig händer något med den! På min kropp förvandlas den till ett illa behandlat tygstycke! Det är till och med så att lampan i provrummet börjar blinka!

Ni vet så som man "klipper med ögonen" när man inte tror vad man ser. Skulle designern till denna klänning se detta hade han/hon gråtit floder. Det är nästan patetiskt och jag kan inte hålla mig för skratt. Hur kan en klänning som precis var så vacker plötsligt se så bedrövlig ut?

Jag är 172 cm lång och lika smal som skytldockorna, ändå ser jag ut som en "skamfilad flaggstång med en vindpinad flagga som "hänger och slänger". Trist men sant.

Då är det bättre på hattavdelningen. Där provar jag hattar av alla de slag. De flesta klär mig och vissa riktigt bra. där är bara ett förbehåll, den måste vara svart!

Nästa stopp är väskavdelningen. Mama Mia vad många väskor det finns! Tuffa, lite lagom stora som man bär i handtagen med rakt hängande arm. Jag testar framför spegeln och där drar jag ännu en nitlott! Jag ser ut som om jag är på väg till torget för att köpa ägg!

Det får bli som vanligt, en med axelrem och lite detaljer.

Vad är då summan av detta?. Jo, jag klär förbannad bra i hatt och axelremsväska, men jag kan ju för fasicken inte gå ut i Behå, trosor, hatt och axelremsväska! Gudbevars.

Nä, det får bli som vanligt, ett par svarta jeans med lite "blingbling" på bakfickorna, en lagom stor svart tröja med lång ärm (jag fryser nämligen alltid). Tröjan får inte vara slimmad och kort för då får jag inte luft..

Så är livet för en fåfäng fjolla.-

Det händer då och då att jag köper en hatt, men jag bär den aldrig. Mod saknas. Dottern min har däremot, har modet och klär förbannat bra i alla hattar, oavsett färg.

Ha en Glad Påsk alla vänner