Från min synvinkel...

Jag sitter ensam vid mitt bord. Runt omkring mig sitter det människor i grupper. 96 % är kvinnor. Dom pratar och gestikulerar och skrattar.

Här är ganska internationellt om jag säger så.

Det kommer en tjej gående. Hon har citrongula boots, ljusblåa jeans och en knallröd kort skinjacka. Hennes axelväska är brun med ärtgröna detaljer! Ojdå!

Hennes klackar smattrar i golvet när hon går, eller mer exakt, hon går inte, hon gör entré.

Intill mig sitter ett gäng damer/tjejer, alla bär huvudduk. Ingen huvudbonad är den andra lik (som man tror), Små detaljer skijer dom åt. Mycket små, men ändå så man ser det när man tittar närmre. Jag som trodde att alla såg likadana ut . Så är det alltså icke.

Efter en stund kommer det en annan tjej i rask fart. Hon har cowboyhatt, jeans, skinnväst med fransar och spetsiga boots. Undrar om hon har hästen därute? Hon "galopperar" rakt igen rummet utan att titta på någon och sedan ut genom  den andra utgången! Typ "just passing through"...

Vid ett annat bord sitter det ett gäng thaländskor. Alla har spikrakt korpsvart hår. Dom skrattar och pratar omvartannat, samt hinner äta medhavd mat i plastlåda.

Det kommer en kille fram till receptionen. Han har en svart T-shirt med vit text där det står "I´m not fat I´m just big"

Det stämmer inte riktigt med verkligheten, jag tycker han är riktigt....Alltså, han är fet på ....

Alla människor omkring mig verkar väldigt harmoniska och glada. Är det bara jag som våndas av en helvetes Ångest? Hela mitt indre är i uppror och det känns som jag vilken sekund som helst ska sprängas med en öronbedövande smäll. PANG!!! Jävlig jobbigt är det och jag måste hela tiden säga åt mig själv; "lugn och fin Karin Ann-Christine".

Ja, kära ni, detta var mina betraktelser under en 45-minuters lunchrast. Hur var er lunchrast?