kärlek och hjärtan

Det hela började förra hösten då jag blev ofrivilligt singel efter att ha haft ett förhållande i ett par år. I början kände jag mig helt tom, som att jag hade glömt hur jag skulle kunna vara själv igen, utan mitt livs kärlek. Det som började som ett litet hack i hjärtat några månader innan det faktiskt tog slut, när han för första gången sa att han inte visste om han älskade mig, eskalerade snabbt till en stor spricka, och när det väl stod klart att vi inte skulle kunna fortsätta tillsammans var det som om en del bröt sig, precis som ett isflak. Som om det istället för ett ärr blev ett hål istället, ett hål som de närmaste månaderna blev en symbol för tomheten jag kände. Som om jag aldrig skulle kunna hitta någon igen som kunde fylla det där hålet, jag mådde illa så fort någon nämnde dejting.

Mina vänner fungerade som ett utmärkt stöd, och jag är evigt tacksam att jag hade (och fortfarande har) dem. Hur de stod ut med alla nattliga samtal, alla tårar och tvivel på mig själv vet jag inte, men det gjorde de, och på något sätt lyckades de även få mig att känna mig lite bättre, även om jag från början trodde att jag skulle dö av saknad och att det aldrig skulle gå över. Tur som jag har bor jag i Stockholm och som singel här finns det mycket att göra för att glömma det man inte vill bli påmind om, eller åtminstone inte tänka på eller lättare ignorera. Och det funkade väldigt bra ett tag, tills en av mina bästa vänner plötsligt frågade hur jag egentligen mådde, när jag själv kände mig på topp och trodde att jag hade kommit över det. Plötsligt var det som om jag inte själv kunde styra min reaktion. Jag började skaka och bröt ihop där, direkt, i ett hörn av dansgolvet. Jag följde med honom hem och somnade på hans soffa. Dagen efter tog han hand om mig och vi pratade och på något sätt fick han mig att berätta allt det där som jag faktiskt känt men tidigare inte kunnat sätta ord på. Medan vi låg där i soffan och pratade sa han att det gjorde ont att se mig så ledsen. Och när jag frågade varför svarade han: ”Därför att jag älskar dig”. Sedan började han berätta om hur han det senaste året börjat känna något extra för mig, men att han i början försökt förtränga det han kände, jag hade ju en pojkvän. Men han fick bara mer och mer känslor och när det tog slut mellan oss ville han inte säga någonting, jag var ju fortfarande så ledsen.

Sedan den dagen träffades vi mer, och efter ett par veckor blev vi ihop. Efteråt berättade han att det kändes som om låten Någon gång måste du bli själv av Säkert! var skriven för att beskriva hur han kände för mig. Det är fortfarande den finaste komplimangen jag någonsin fått.

Tre andra fina bloggar jag skulle vilja tipsa om: om kärlek, om att vara singel, om att våga tro på kontaktannonser