kärlek osv

... stannar upp och frågar sig själv "är det här ett omen?”

”Vi klickade liksom inte.” Kanske ett av de vanligaste sätten att avfärda en dejt – ofta efter bara ett möte eller två. Jag har också gjort det, men jag är lite osäker på varför.

Kanske hoppas man så intensivt på den där marken-förvann-under-fötterna-känslan att det bara blir just det, den himlastormande kontakten, man letar efter? Eller kanske är man rädd, och hänger upp alla sina gamla issues och bagage på det där som redan är allmänt vedertaget? Klicket. Eller, mest troligt, är det lite av båda.

Efter lite läst kurslitteratur så inser jag dels att vi använder alla möjliga skyddsmekanismer för att vi egentligen inte vågar/vill/tror att vi kan, och dels att det kan komma långt senare. Förklara annars för mig hur gamla kompisar plötsligt kan bli himlastormande förälskade? Och dessutom – det torde vara omöjligt att rymma hela sin person – och alla briljanta saker som hör därtill – i ett första möte? Därmed borde det vara lika troligt/möjligt att ett direkt klick svalnar när man lär känna varann lite bättre, som att ett icke-passionerat första möte växer och klickar ljudligt när man väl kommit förbi nervositetsstadiet, och äntligen kan visa alla sina goda sidor.

Hur många dejter ska man "ge det" innan man har rätt att säga det finns liksom ingenting där?

Om kompromissande och att få vara sig själv. Tänker mycket på det, vad som är vad, men slår hela tiden knut på mig själv när jag försöker få ner det i ord. Så här; vi letar väl ofta efter en relation där man bara får vara sig själv, där man är trygg i att man är älskad för den man är. Samtidigt är det viktigt med kompromisser och anpassning, för att relationen ska fungera. Men var går de där gränserna?

När gör man avkall på sig själv, börjar leva för någon annan, och när är man en flexibel, kompromissande partner som ändå känner att man får vara sig själv fullt ut? Att göra saker man kanske inte själv är så sugen på, bara för att man vet att det betyder mycket för den andra? Det är ju viktigt, det är att visa kärlek och respekt och intresse, men var går gränsen till att man börjar leva för någon annan? När man inte får samma sak tillbaka?

En relation består väl sällan av två exakt likadana människor – således agerar och reagerar man inte likadant i alla lägen. Risken finns ju att den ena blir den som anpassar sig; kanske inte för att hon eller han måste, utanför att man är så som person. Och så oljas maskineriet och relationen blir lättare och mer friktionsfri och den bakomliggande anledningen är att den ena hela tiden smyganpassar sig efter den andre. Tills den får nog, tänker "jag vill bara få vara mig själv" och börjar söka efter en ny relation. Eller?

Vad säger ni, vad är viktigt och vad är destruktivt? Var drar ni gränserna?

Så sant. Hemligheten (av Dan Josefsson och Egil Linge) är på så många många sätt en läsvärd, tankeväckande och ögonöppnande bok som jag skulle rekommendera vem som helst att läsa. Men om ni av någon outgrundlig anledning väljer bort den måste jag i alla fall skicka med er det här; den största behållningen av boken och ett klokt, konkret sätt att avgöra om man är rätt på't (eller helt ute och cyklar).

... kärleksorakel. Du får en euro per stackars sate, som du sedan förser med obehagliga sanningar som den här;

– Jag fick ett mejl idag, från en dejtingsajt. PR-utskick.

– Mhm?

– De ska ta nätkärlek steget vidare och låta par registrera egna hemsidor för sitt förhållande. Så de kan lägga upp historier om hur de träffades och sånt, stora händelser i relationen kanske, flytta ihop, förlova sig... 

–  Varför?! För att provocera?

– Nä men.. syftet verkar vara att de ska få dela sin kärlek med alla andra?

– Shit. Mot alla andras vilja?

– Haha, tydligen vill både singlar och stadgade gärna läsa om hur andra har det i sina relationer.

– Alltså??! Nej? Det är ju dem som man blockar på Facebook – "Fick just en supergod kopp thé av älsklingen, mmm gott <3”. Eller, nästan ännu värre, de som relationsbråkar i feeden.

– Eller gör sexanpelningar på varandras wall...

– Block, block, block.

– Och vilka reggar sig där? Samma människor som har delad e-postadress, johan_och_elin@hotmail?

– Åååh jag blir fan förbannad! Det är vidrigt!

– Haha, förbannad?

– Vidrigt, är det.

Glad påsk från Wien, där Tove bor just nu, och VARFÖR har jag inte varit här förut? Veckans relationstips: Åk hit!

Hemma i Sthlm för drygt ett dygn och möts av Adlibris-paket; lite kurslitteratur har anlänt. Fantastiskt. Jag kommer antagligen bli helt outhärdlig efter den här våren?!

Efter de senaste filmsågningarna (vansinnestrista New years eve etc) – här är en som ÄR värd att se. Lasse Hallströms Dear John. Och så mycket romantiska komedier och draman som vi plöjer på Ivas dator om kvällarna så kan man tycka att vi borde veta vad vi pratar om. Alltså, den här låten..? FINT. Har ni fler filmtips?

... när Veronica och Karin kommer flygandes och vi blir sittandes i solen på uteplatsen i flera timmar och sedan ställer till med våffelfest och därefter inte lämnar Munkens schlagerdansgolv på tre timmar straight. De där helgerna som leder till att man än idag, på tisdagen, har träningsvärk i skrattmusklerna. Bästa helgerna.