”Gör ni slut? Okej, vi är med.”

Vi skulle spåna jobbidéer efter arbetstid och det gjorde vi, storslagna idéer kröp fram en efter en där på Blekholmens uteservering i eftermiddagssolen, men när listorna var avcheckade och iPaden nerpackad så gled vi i vanlig ordning vidare in på evighetsämnet relationer.

”Varför går alltid det där med att göra i slut i vågor?”
”Att en person gör slut och så sprider det sig i kompisgänget menar du?”
”Ja, precis. Det är som att alla andra börjar ifrågasätta sina förhållanden när någon annans tar slut.”
”Mm, det är väl just det som händer. Folk börjar tänka över sitt eget när något man trodde var bra rasar.”
”Eller så ser man chansen att slippa vara ensam singel?”
”Kanske. Att man kanske tänkt på det men inte vågat ta steget.”
”Mina morföräldrar och farföräldrar kom från samma lilla by, där ingen hade skilt sig på.. typ någonsin.”
”Inte de heller, förmodar jag?”
”Nä. Men så plötsligt skilde sig ett par och efter det skilde sig halva byn.”
”Som att de väntat på att någon ska ta första steget.”
”Ja, plötsligt fick alla singlar väldigt många att välja på.”
”Lite som Fruktsallad eller Hela havet stormar.”
”Mm.. Precis.”

Visst går det lite i cykler det där med att folk gör slut eller blir ihop? Varför?