Senast Skrivet
- Barbröstade gymnaster poserar för Frankrike
- 2012-05-25 21:48
- Barbröstade gymnaster poserar för Frankrike
- 2012-05-25 21:48
- Hest, raspigt, falskt... och alldeles underbart, Cypern!
- 2012-05-25 21:43
- Isländska Greta är stel
- 2012-05-25 21:39
- Matruschka-dockorna slipper svåra kameravinklar
- 2012-05-25 21:36
- Händer inte mycket för Bosnien
- 2012-05-25 21:31
- Vågar Bilbao slå Barcelona i kväll?
- 2012-05-25 21:31
- Litauen missar kameror
- 2012-05-25 21:27
- Hit men inte längre, Albanien
- 2012-05-25 21:24
- Sverige är fansens överlägsna favorit
- 2012-05-25 21:22
- Ungern andfådd
- 2012-05-25 21:19
- The Hump öppnar med effektfullt pyro
- 2012-05-25 21:16
- Hade varit intressant att se rivningarna före bygget också...
- 2012-05-25 21:11
- Dannys ljuskläder i öppningsnumret
- 2012-05-25 21:04
- Snart dags för det viktiga juryrepet
- 2012-05-25 20:58
Om vad man tänker på när man läst för många relationsromaner på semestern
Det gör förjävla ont när det tar slut. När allt plötsligt bara blir en massa tomma hål. I framtidsplanerna, i vardagen, i bokhyllan, i garderoben. Och sen – ifrågasättandet. Är det mitt fel, vad kunde vi gjort annorlunda? Var allt bara på låtsas? Uppbrott gör ont för båda. Men ondast gör det för den som inte hunnit börja sörja. Som var oförberedd, som inte visste hur nära det låg. Eller som tvingas inse att medan han eller hon har planerat bröllopsbordsplacering har den andra gått med kalla fötter och funderat över närmaste väg ut.
Det är inte ovanligt att förhållanden möter abrupta slut när de ställs inför stora förändringar. Stora beslut som graviditet, giftermål eller samboskap vänder lätt upp och ner på en komplikationsfri tvåsamhet. För att man tvingas rannsaka sig själv. Ompröva sina känslor. Dubbelkolla så att de håller för vad man lovar. Och kanske ökar risken då, när man står där och gräver i vad man egentligen vill, att man plötsligt inser att man är helt fel ute.
En av mina bästa vänner styrde av sitt bröllop för några år sedan. Inbjudningarna var skickade, maten ordnad, lokalen bokad. Den egensydda klänningen i tryggt förvar i garderoben – tillsammans med känslan av förlorad kontroll och skuld. Hon hade förstås inga baktankar. Inget ont uppsåt. Hela vägen fram till uppbrottet ville hon bli hans fru, invaggad i tryggheten och viljan att bilda något nytt med honom. Hela vägen, fram tills hon vågade inse att det inte var rätt sorts kärlek hon kände. Ni vet, det där med att älska men inte vara kär. Kanske hade hon blandat ihop det, jag vet inte. Men jag vet att det var det svåraste beslut hon någonsin tagit.
31 kommentarer
Lina Wendela
Lina Wendela
Lina Wendela
Lina Wendela
Lina Wendela
Lina Wendela
Lina Wendela
Falsktonhöjd
Lina Wendela
Lina Wendela
Lina Wendela
Lina Wendela
Lina Wendela
Lina Wendela
Lina Wendela
Lina Wendela
Lillian
8 augusti 2011, kl 09:14
Jag tänkte, fan, jag behöver råd. Lina har säkert nåt bra skrivet i arkivet. Och så har du precis skrivit detta inlägget som satt som en smäck rätt i hjärteroten. Så det är inte bara jag, jag är inte ensam om detta. Älska men inte vara kär, precis så. Tack för att du satte ord på mina tankar!
Lina Wendela
8 augusti 2011, kl 10:31
Tack själv snälla du, men berätta?
Lillian
8 augusti 2011, kl 12:55
Har kommit till insikt om att det inte är rätt det vi har. Det är ok, i många fall bra, mindre bra i vissa, men inte rätt. Och när jag nu vet det kan jag inte gå och låtsas längre. Jag vet ju att det inte ska bli vi. Hur gör man nu? Hur säger man till den som man älskat att det man känt förr är borta? Vad händer med lånet, bilen, vännerna? I vilken ände börjar man?
Lina Wendela
8 augusti 2011, kl 20:31
Det där.. det är bland det svåraste som finns, såklart. Men kanske hjälper det att tänka att du faktiskt har börjat, du har insett något och du vet vad du vill. Så du behöver inte tänka på vilken ände du ska börja egentligen, försök att ta det därifrån. Och det är antagligen att börja med att berätta vad du känner. Vilket är svårt nog. Men du följer det du vill, och det är rätt, även om det kan dröja innan det känns så fullt ut..? Kram till dig.
Kristina
8 augusti 2011, kl 16:30
Åh, det är kanske så jag skulle ha förklarat det?
Skilde mig förra året, efter att vi gått i parterapi, och mitt ex hängde upp sig på att det verkade som om jag saknade förälskelsen. Och han menade att förälskelse är nåt i början, och det inte kommer tillbaka. Det blir något annat, kärlek. Men jag vidhöll att jag inte älskade honom längre. Att jag saknade något. Och det något, ja, det var kärlek inser jag nu. Tänk att det skulle ta sådan tid att komma på det!
Någon ny kärlek har jag inte ännu, men jag har ingen brådska heller.
Lillan: Ja, hur gör man, jag drog på det länge, länge, men det är bara att sätta sig ner och säga det rätt ut. Låt det sjunka in några dagar, prata om det igen. När man väl slagit fast det, så är det bara att ta tag i det praktiska. Leta bostad, försöka dela upp allt, berätta för vänner, och låta vännerna smälta det också. Vissa kommer tycka det är besvärande, vissa kommer säga att de hade det på känn. Vissa vänner försvinner, men man får nya vänner!
Skilde mig förra året, efter att vi gått i parterapi, och mitt ex hängde upp sig på att det verkade som om jag saknade förälskelsen. Och han menade att förälskelse är nåt i början, och det inte kommer tillbaka. Det blir något annat, kärlek. Men jag vidhöll att jag inte älskade honom längre. Att jag saknade något. Och det något, ja, det var kärlek inser jag nu. Tänk att det skulle ta sådan tid att komma på det!
Någon ny kärlek har jag inte ännu, men jag har ingen brådska heller.
Lillan: Ja, hur gör man, jag drog på det länge, länge, men det är bara att sätta sig ner och säga det rätt ut. Låt det sjunka in några dagar, prata om det igen. När man väl slagit fast det, så är det bara att ta tag i det praktiska. Leta bostad, försöka dela upp allt, berätta för vänner, och låta vännerna smälta det också. Vissa kommer tycka det är besvärande, vissa kommer säga att de hade det på känn. Vissa vänner försvinner, men man får nya vänner!
Lina Wendela
8 augusti 2011, kl 20:32
Kloka du! Bra att det blev rätt.
Lillian
9 augusti 2011, kl 13:57
Tänk, jag berättade. Igår. Åh herre vilken smärta, men också en otrolig lättnad efteråt. Nu ska vi göra som Kristina sa, låta det sjunka in några dagar och sen prata om det igen. Men han blev så målinriktad, övertygad om att det går att hitta tillbaks. Det känns ju fint. Men jag är rädd att det är för sent för mig, jag är halvvägs ute redan. Men ska göra mitt bästa för att gå in i detta helhjärtat. Tack för era ord och tankar!
Lina Wendela
9 augusti 2011, kl 15:54
Heja dig, håller alla tummar för er.
Kristina
10 augusti 2011, kl 14:52
Lycka till Lillan, oavsett vilken väg det tar!
10 augusti 2011, kl 15:47
Jag gifte mig med min pojkvän sedan 5 år i september. Vi köpte ett stort fint hus på landet. Vi skaffade en hund och tyckte att det där med barn verkade som en bra ide´.
Men jag mådde inte bra i det. Att jag inte mådde bra kom som en käftsmäll. Jag träffade en annan som jag blev oerhört attraherad av och insåg att jag skulle vara otrogen utan att blinka. I samma stund insåg jag att vårt förhållande var dött. Så svårt. Att ha allt man någon sin önskat och inse att man är på fel plats. Jag fyller snart 30 så jag är inte så gammal men tankar om jag någonsin kommer få en familj slog ju mig såklart och jag blev ganska stressad. Men har lugnat mig nu. Klart jag får en familj dels är jag ett kap dels är jag redan förälskad igen!
Snart ett år efter vårt bröllop är skiljsmässopapprerna inskickade, huset ska ut till försäljning och vi gråter fortfarande ihop. För även om jag vet att min nya väg är rätt är den tung.
Men jag är lite gladare, starkare och snyggare.
Livet blir aldrig som man tänkt sig
Men jag mådde inte bra i det. Att jag inte mådde bra kom som en käftsmäll. Jag träffade en annan som jag blev oerhört attraherad av och insåg att jag skulle vara otrogen utan att blinka. I samma stund insåg jag att vårt förhållande var dött. Så svårt. Att ha allt man någon sin önskat och inse att man är på fel plats. Jag fyller snart 30 så jag är inte så gammal men tankar om jag någonsin kommer få en familj slog ju mig såklart och jag blev ganska stressad. Men har lugnat mig nu. Klart jag får en familj dels är jag ett kap dels är jag redan förälskad igen!
Snart ett år efter vårt bröllop är skiljsmässopapprerna inskickade, huset ska ut till försäljning och vi gråter fortfarande ihop. För även om jag vet att min nya väg är rätt är den tung.
Men jag är lite gladare, starkare och snyggare.
Livet blir aldrig som man tänkt sig
Lina Wendela
11 augusti 2011, kl 13:04
Mm, så är det. Och du är stark och modig som vågar följa det du känner – det är alltid så svårt när man inte vet vad som väntar en därefter.. Hur gjorde du, tog det lång tid innan du vågade ta steget? Hur som helst, det som är rätt är det som får dig att må bra. Hoppas det ordnar sig till det bästa.
12 augusti 2011, kl 09:39
Det kom en punkt när jag kände i hela kroppen vilken väg jag måste gå. Det var ingen vanlig lite förhållandesvacka, en sån där som kommer med jämna och ojämna mellanrum. Det var som om en kraft tog över och fick mig att ta det otänkbara steget för det var en enda som var rätt. Oj vad konstigt det där lät men jag tror att man ska låta beslut ta tid och när hjärtat vet vad det vill så är det ganska lätt. Även om det är jefligt tungt. Ja ni fattar...
Lina Wendela
17 augusti 2011, kl 09:56
Jefligt var ordet. Det är svårt också om man själv hunnit ställa in sig på något medan den andra inte alls sett det komma, man är liksom på olika våglängd redan från början i en sån diskussion och så kommer alla känslorna ovanpå det..
A-L
16 augusti 2011, kl 12:12
Oj vad detta inlägg kom lägligt, jag befinner mig i denna storm just nu...ganska lugn men inlägget och alla ni som svarat. Att inte älska längre, är det kärlek? är jag verkligen kär? ska det kännas såhär? Attraktionen har tagit slut, all lust är borta. Jag vet inte hur livet kommer arta sig. Jag är rädd, blir jag någonsin lycklig igen? Många frågor och det har tagit enormt lång tid att komma hit, men det har nog varit bäst oxå. Det måste mogna fram. Skönt att man inte är ensam i detta, kändes bra att läsa mitt i allt kaos :) även fast det är jobbigt.
Lina Wendela
17 augusti 2011, kl 10:01
Har du fattat något beslut än eller är det vad du tänker på..? Håller alla tummar för dig och att det blir bra för dig!
Falsktonhöjd
16 augusti 2011, kl 12:14
Hej Jag har upplevt precis det ni har beskrivit. Var nog ett förhållande där jag trodde jag skulle vara resten av livet. Vi hade varit tillsammans i 16 år och gifta i 11. Men som många beskriver så saknade jag något. Vi var inte jämna och strävade inte åt samma håll. Träffade på en person som fick mig att inse att jag skulle bryta upp med orden Livet är för kort för att vara olycklig. Sedan gick det fort. Jag tog beslut, meddelade beslutet vilket var bland det tuffaste jag gjort och sedan skulle man sälja hus och samtidigt få den andra parten att börja inse att livet skulle gå vidare åt skilda håll. Jag träffade en ny. Den stora kärleken. Vi är nu inte så unga så det gick rätt fort med att bestämma vilken väg vi ville gå. Vi har precis flyttat in i vårt hus och vi väntar barn i november. Lyckan är total. Hör hur korparna kraxar men det känns så rätt och så enkelt allting. Det måste ju betyda något :)
Lina Wendela
17 augusti 2011, kl 10:03
Grattis, glad för dig att du känner att du gjort rätt och valt något bättre. Ibland tror jag det behövs en motvikt, något helt annat än det man har, för att man ska inse hur man egentligen känner eller vill leva. Strunt i korparna, heja er!
Hallojsan
16 augusti 2011, kl 14:08
Ojojoj, jag har också varit där. Jag var tillsammans med en kille i sju år, vi hade redan planerat ett bröllop och gått isär, sen bestämt oss för att försöka igen, gifte oss sen skilde vi oss ett halvår senare. Anledning? Jag träffade visserligen en annan man, men det var en annan man som fick mig att inse att jag inte alls mådde bra med min dåvarande.
Med min nya fick jag uppleva kärlek, förälskelse, passion och vänskap, allt rullat i ett. Jag insåg då att utifrån den kunskap som jag erhållit att min dåvarande inte skulle göra mig lycklig, och inte skulle jag göra honom lycklig. Vi tog varandra för givet, det var mest bråk och tråk. När jag väl hade fattat beslutet om att skilja mig gjorde jag det utifrån den premiss att jag inte skulle vara lycklig med min dåvarande, inte ens om vi verkligen försökte.
Jag är numera fortfarande tillsammans med min nya, fyra år senare har vi fortfarande kärlek, förälskelse, passion och djup vänskap. Vi tar vara på varandra och vill samma saker ur livet. Vi kommunicerar på ett helt annat sätt än vad jag kunde med min f.d. man och jag är mycket lycklig med min nuvarande. Jag ångrar ingenting.
Med min nya fick jag uppleva kärlek, förälskelse, passion och vänskap, allt rullat i ett. Jag insåg då att utifrån den kunskap som jag erhållit att min dåvarande inte skulle göra mig lycklig, och inte skulle jag göra honom lycklig. Vi tog varandra för givet, det var mest bråk och tråk. När jag väl hade fattat beslutet om att skilja mig gjorde jag det utifrån den premiss att jag inte skulle vara lycklig med min dåvarande, inte ens om vi verkligen försökte.
Jag är numera fortfarande tillsammans med min nya, fyra år senare har vi fortfarande kärlek, förälskelse, passion och djup vänskap. Vi tar vara på varandra och vill samma saker ur livet. Vi kommunicerar på ett helt annat sätt än vad jag kunde med min f.d. man och jag är mycket lycklig med min nuvarande. Jag ångrar ingenting.
Lina Wendela
17 augusti 2011, kl 10:10
Du träffade rätt! Hur jobbigt det än är att bryta upp måste man ju någonstans se till sitt eget bästa, hur man trivs och vill ha det. Som det pratats om ovan – ibland behövs en ögonöppnare för att inse att det man haft kanske inte varit helt bra..
16 augusti 2011, kl 15:04
Tror definitivt ni tar för enkelt på förhållanden som lägger benen på ryggen vid minsta svårighet. Ni kommer få det igen med era nya partners förr eller senare och ni kommer inte bli lyckliga innan ni tar tag i er själva.
Lina Wendela
17 augusti 2011, kl 10:10
Hur länge menar du att man ska kämpa då..? Om alla känslor och viljan finns kvar hos båda är det klart man kan klara av det, och bör kämpa, men om man inte riktigt vill längre..?
Lisa
16 augusti 2011, kl 15:42
Jag har inte älskat min man på många år. Jag tycker om honom... Vi har varit gifta i 24 år.
Mina tre vuxna söner älskar jag. Kanske har min tid kommit nu när alla tre har flytttat hemifrån.
Varför har jag då stannat kvar? Jag är lat och bekväm. Jag har inte haft orken att bryta upp med allt vad det innebär i jobb både fysiskt och psykiskt. Jag har inte träffat någon annan som har givit mig anledning att göra det, men märker att jag attraheras av andra män. För mig är steget milslångt till att vara otrogen, men att titta...
Kanske alla er andras inlägg får mig att ta tag i saken?
Mina tre vuxna söner älskar jag. Kanske har min tid kommit nu när alla tre har flytttat hemifrån.
Varför har jag då stannat kvar? Jag är lat och bekväm. Jag har inte haft orken att bryta upp med allt vad det innebär i jobb både fysiskt och psykiskt. Jag har inte träffat någon annan som har givit mig anledning att göra det, men märker att jag attraheras av andra män. För mig är steget milslångt till att vara otrogen, men att titta...
Kanske alla er andras inlägg får mig att ta tag i saken?
Lina Wendela
17 augusti 2011, kl 10:11
Ta tag i saken och lämna..? För vissa kanske inte kär-kärleken är det viktiga, kanske prioriterar man tryggheten, och att leva med någon man tycker om och litar på..?
weronica
16 augusti 2011, kl 15:48
Jag gjorde precis tvärsom.. jag svalde.. jag tänkte.."Om vi bara får barn så blir det barn"...det blev det inte... då äntligen friade han....något jag hade drömt om i flera år och han kände nog att jag var på väg bort och ville ge mig min dröm....planeringen av bröllopet var en plåga. Jag gjorde allt i veckorna då han jobbade borta, när han kom hem rev han upp alla mina planer och talade om hur fel det var. Jag tänkte "bara vi blir gifta så blir allt bra"....det blev det inte... efter 9 månader gjorde jag det oförlåtliga, jag var otrogen. Jag hade panik, kunde inte ta mig ut för han lät mig inte.... i dag är jag skild sedan 5 år och lever med en ny man...vi SKA gifta oss kan ni tänka er, men inte för att det blir bra då...för det ÄR redan bra och det är inte bröllopet som är målet utan äktenskapet. Tyvärr tror jag många hänger upp sig på just bröllopet- både män och kvinnor och de ser inte det som kommer efter och ju närmare bröllopsdagen man kommer dessto närmare dagarna efter bröllopet kommer man...
Lina Wendela
17 augusti 2011, kl 10:13
Förstår vad du menar, många använder nog just stora förändringar, eller att "ta nästa steg" som ett sätt att försöka reparera en relation som krisar. Sällan verkar det gå bra.. Men glad för dig att du träffade rätt på andra försöket!
Kristina
16 augusti 2011, kl 15:48
Om det är tvärtom då - det finns så mycket lust men svårt att hitta en vardag? Om man haft 2 familjer som inte fungerade ihop men kärleken finns kvar - vad gör man då . Om man så förtvivlat mycket längtar efter just det ? Kan vara minst lika jobbigt!
Lina Wendela
17 augusti 2011, kl 10:16
Poäng! "För mycket" passion kan nog ställa till det lika mycket, ofta kommer nog bråk och osäkerhet i större doser om man lever i ett väldigt passionerat förhållande.. Ja, hur gör man då? Och om man lyckas hitta den där vardagslunken, tappar man passionen då? Kan ett förhållande som "vant sig" vid att vara stormigt överleva vanlig vardag?
anonym
17 augusti 2011, kl 16:26
Känslor som kärleken, förälskelsen och pirret är enbart kemiska substanser. Alla kan man ta kål på med läkemedel eller med tid genom att öka motståndskraften. Detta är normalt och det är inte fysiologiskt möjligt att bevara det "som det var" hur länge som helst varför man måste hitta andra vägar att stimulera varandra kemiskt om man vill hålla ihop.
Fundera på varför vissa lusthöjande läkemedel tom visats ha effekt på relationer även i studier. Tror de flesta är översexualiserade och är hjärntvättade av Gossipgirl och "Sex and the city".
Det finns inga perfekta partners eller förhållanden. T.o.m. jag som är ateist tycker ni vattnar ur allt värdefullt och fint ur äktenskapet med era skilsmässor och sporadiska giftermål hit och dit. Hur många gånger tror ni inte era far och morföräldrar fått kämpa för att hålla ihop?
Fundera på varför vissa lusthöjande läkemedel tom visats ha effekt på relationer även i studier. Tror de flesta är översexualiserade och är hjärntvättade av Gossipgirl och "Sex and the city".
Det finns inga perfekta partners eller förhållanden. T.o.m. jag som är ateist tycker ni vattnar ur allt värdefullt och fint ur äktenskapet med era skilsmässor och sporadiska giftermål hit och dit. Hur många gånger tror ni inte era far och morföräldrar fått kämpa för att hålla ihop?
Lina Wendela
23 augusti 2011, kl 11:14
Är inte det en tristare syn på kärlek – att bita ihop och stimulera varandra kemiskt – än att lämna något man inte mår bra av för att kanske hitta rätt..?
Mats
23 augusti 2011, kl 10:53
@anonym - 17 augusti 2011, kl 16:26
Har läst alla kommentarer och förstår inte vad du syftar på? De tjejer som kommenterat har ju inte mått bra i sin relation, självklart ska de göra någonting åt det - gift eller inte.
Vem är du att döma, med påhopp som "sporadiska giftermål" osv. Du kan knappast göra en rättvis bedömning på några korta rader.
Om du vill vara i en relation/äktenskap där du stannar för äktenskapets skull - fine. Men hoppa inte på andra för att de inte gör samma val. Det är bara tragiskt.
Har läst alla kommentarer och förstår inte vad du syftar på? De tjejer som kommenterat har ju inte mått bra i sin relation, självklart ska de göra någonting åt det - gift eller inte.
Vem är du att döma, med påhopp som "sporadiska giftermål" osv. Du kan knappast göra en rättvis bedömning på några korta rader.
Om du vill vara i en relation/äktenskap där du stannar för äktenskapets skull - fine. Men hoppa inte på andra för att de inte gör samma val. Det är bara tragiskt.
Lina Wendela
23 augusti 2011, kl 11:15
Du har så rätt Mats.