Om bagage som man vill glömma att checka in och sårskorpor som sitter på insidan

Det var inflyttningfest igår. Över två broar åkte vi, innan vi landade i en stor nybyggd tvåa med blommig hall och ett inkaklat badkar fyllt med öl så kall att man var tvungen att ställa ifrån sig den mellan klunkarna. Fint folk och klarblå bål, en Chef som återvänt från ledigheten* och avundsjuka blickar på de som knipit de åtråvärda sittplatserna vid terassvärmaren.

"Det värsta är att han gjorde mig till någon jag inte vill vara" sa hon som jag känner vid namn men aldrig tidigare pratat med när vi hittat ett ledigt hörn av altanen och i vanlig ordning trasslat in oss i relationssnack. Vi pratade om hur en dålig relation påverkar en sen, efter att man tagit sig ur den. Hur man, när man är mitt i den, inte gillar hur man är och framstår i den andras ögon. Hur man kan börja förminska sig själv på grund av det och hur det kan sitta i, sen, när man träffar nån ny. Rädslan för att inte kunna lita på någon för att man blivit bränd. Oron över att hamna i underläge igen, att bli klängig, svartsjuk och bitter. Alla har bagage. En del bär sitt liksom framför sig, som en ursäkt, som att man kan komma undan med lite vad som helst för ”jag blev bränd den där gången för länge sen, det är därför jag strular till allt nu, jag är ett offer goddamnit” och andra gömmer sitt så noga de kan och fejkar tillit tills det faktiskt funkar. Det finns så många sätt man kan påverkas av en annan person. På romcom-bröllop innehåller ofta äktenskapslöftena en dos av "du gör mig till en bättre människa" och det måste väl ändå vara den ultimata känslan..? Ni märker ju, jag skulle kunna sitta kvar där och traggla bagage-problematik ett par dagar till, minst. Allt det pratade vi om, hursomhelst, och sen konstaterade vi att om man träffar rätt person så ger det där nog med sig tillslut. Kan man förvänta sig det, att en person ska kämpa sig igenom den där fasaden? Vi hoppas det.

* Det är därför det varit lite tyst. Jag har vickat för Chefen som har sen-semestrat. Eftersom det nästan uteslutande innebar nya arbetsuppgifter fick jag ge upp alla försök till att verka värdlsvan/iskall och ägnade i stället två veckor åt att flaxa runt på redaktionen med hökögon och kaninhjärta. Bloggen blev lidande, tyvärr. Men nu är vi tillbaka igen.