Omstart jag sa, omstart det va

Jag gjorde slut med mitt ex pga för mycket bråk, han kunde tända till på vad som helst och jag förstod aldrig riktigt vad så till slut gick jag bara runt och var rädd för nästa utbrott, det var ohållbart. Men det kanske är hans temperament mer än bråk det berodde på förresten.

Är det vardagligt gnabb som båda vet behövs för att den dagliga pressen och stressen är för mycket så är det ju hälsosamt mer som ett bollplank av aggregationer, men är det att den ena går och gnäller eller bråkar för minsta lilla för att den har tråkigt eller mår dåligt av mer komplicerade skäl så tar det ju musten av den andra och drar ur energi ur en, som skapar en tråkig och negativ inställning i förhållandet, och är det nån med hett temperament och rentutav svartsjuka som är onormal då behöver man ju hjälp. Annars kan man nog säga att det är rätt vanligt att bråka med måtta rätt nyttigt oxå, bättre än att hålla det inne tills man exploderar!

Det är så skönt att läsa den här bloggen.. Man känner sig inte ensam om att kämpa i sin relation, många gånger ser det så lätt ut för alla andra.
Jag sitter fast i att jag så ofta mår så dåligt med min sambo, han slår absolut inte men jag känner mig så utanför, ensam och värdelös tillsammans med honom. Ändå kan jag inte föreställa mig att leva utan honom, då känns det som hela världen rasar under min fötter. Jag försöker "stå mitt i kläderna" så allt ska kännas mindre.
Och mest av allt tycker jag så illa om den här människan jag själv är med honom. Det är inte jag, jag vet inte alls vem det är.

M74: Tycker inte heller om den jag är i den här relationen, vet inte heller vem jag är, kan inte minnas hur jag var tidigare eller hur jag blir mig själv igen. En hemsk känsla. Hjärnan snurrar runt i 280 km/h, jag kan inte tänka. Jag försöker bryta mig loss, men varenda gång jag kommit en bit på vägen så drar han mig tillbaka. Han vill vi ska ge relationen en till chans. Han säger att jag ska analysera mig själv, varför känner jag som jag gör, varför känner jag mig utanför, varför känner jag mig oviktig, varför känner jag mig bortprioriterad. Varenda gång jag försöker förklara mina känslor så vänder han dom emot mig. Det är alltid mitt fel. Han är felfri. Han framställer sig själv som den kloka förståndiga schyssta killen som försöker hjälpa mig. Han läser mängder av psykologi- och relationsböcker, han söker mängder av fakta på internet, men allt bara i syfte att bevisa för mig att det är fel på mig. Min självkänsla är nu så långt ned på botten den bara kan komma. Har fått söka läkarhjälp pga depression. Jag vet att relationen inte är bra för mig. Jag mår jättedåligt.... och ändå.... ändå vaknar det där jävla hoppet om förändring varje gång vi har de där få bra stunderna.