Kär och jävlig

Vi kramas i en korsning och säger att man är aldrig så ensam som det känns ibland. Hon säger att det är viktigt att man tänker på det och jag säger ja, alltid. Vi har druckit te först och sedan lite dessertvin, för te är ju aldrig tillräckligt på något sätt, speciellt inte när man försöker skingra varandras dimmor. Så säger vi hej då i en snöig korsning, jag och Askungen, och jag sätter mig på fyran åt fel håll. Eller kanske rätt, men just då klockan åtta på Västerbron finns det faktiskt inget svar på frågan om vad som är rätt och fel. Jag går upp mot Södersjukhuset och till huset näst längst bort och slår in koden som jag har sparat i telefonen. Det är fel kod. Varje gång slår jag in fel kod och måste ringa.
-Hallå, säger han.
-Hallå, säger jag.
-Har du fortfarande fel kod?
-Ja.
Libertin lagar köttbullar och potatismos. Jag sitter vid köksbordet och tittar ut över sjukhusområdet. Han äter kokta morötter till köttbullarna och potatismoset.
Så tittar vi på film och jag får järnsmak i munnen av alla blodiga scener och försöker ligga bekvämt i soffan som har ett brännhål från en cigarett. Jag virar in mig i en röd filt.
På natten vaknar jag av sirener.
Jag vet inte om det är på riktigt.
Nej, jag vet faktiskt inte riktigt vad som är vad som är vad.

Jag och Libertin pratar om min onda rygg.
-Jag har ett svankproblem, säger jag.
-Svank och problem hör liksom inte ihop, säger han.
-Nej, men alltså, naprapaten kallar det ett svankproblem. Ett problem.
-Har du fått diagnosen svankproblem?
-Ja, eller diagnos vet jag inte, men han säger det.
-Du har ett fastställt svankproblem?
-Ja.
-Ska vi bli ihop?

-Jag är beroende av att ligga sked, gnyr jag.
-Ta en kopp te, säger Askungen.
-Fast det är verkligen inte samma sak.
-Nej, men suget klingar av.
-Ligga sked-suget?
-Ja. Så att du inte gör något drastiskt.
-Som att skeda med random dude?
-Precis.
-Är det inte mer hälsosamt att skeda med random dude än att dricka litervis med Söderblandning?
-Det beror på.
-Det här får nog anses vara ett I-landsproblem?
-Absolut.

Vi har ett band.
Det har fastnat i ett tillstånd av permanent uppstartande eftersom någon alltid hävdar att den ska gå solo innan vi ens startat.
Rödluvan är den obskyra medlemmen som håller sig i bakgrunden och inte spelar någonting.
-Jag uttalar mig enbart i oneliners och slår fotografer på käften, säger hon.
-Då spelar jag de flesta instrument. Ett musikaliskt underbarn med oklar bipolär diagnos, säger jag. Jag skulle stå längst fram på alla bilder men aldrig titta in i kameran.
Men så kommer det.
-Jag skulle vara han som alla hatar men som bandet inte kan klara sig utan, säger Mike the Bike. Han som går solo senare. Typ som Liam för Oasis, Pete för Libertines och Ian för Stone Roses.
-Ska du gå solo senare?
-Ja.
-Men det kommer du ju inte göra.
-Jo.
-Du kommer aldrig klara att gå solo.
-Jo.
-Nej.
-Jo.
-Jaha, gör det då. Lycka till.
-Ja. Tack.
-Fuck off.
-Fuck off själv.

Dicken har kört bussen sedan jag var fem.
-Hej, säger jag när jag kliver på.
-Tjena, säger Dicken.
Det är två personer på bussen.
-Hej, säger man.
-Hej hej.
Vi som går på den här bussen säger hej.
Jag har Famous Blue Raincoat i lurarna och farmors vinterstövlar på fötterna. Knäna mot sätet framför.
Som när jag gick i skolan.
Huvudet lutat mot fönstret och mörkret.
Jag skulle kunna blunda och säga exakt var vi är.
Det här är min väg.
Mina kurvor. Mina krön. Mina raksträckor.
Den enda platsen där jag kan blunda och säga exakt var jag är.

Jag, Rödluvan och Snövit:
-Jag fattar inte det här med att släppa ned saker i brevinkast i syfte att hämnas. Typ möss.
-Nej, ska man hämnas får det vara lite raffinerat.
-Where the offense is, let the great axe fall, liksom.
-Shakespeare?
-Shakespeare.
-Men om man nu skulle släppa ned något i ett brevinkast.
-Det beror väl på. Vem ska vi hämnas på?
-Ditt ex.
-Men han har ju inte gjort något.
-Något har han säkert gjort. Är det något han är rädd för? Något han inte gillar?
-Ja, det är någon husmanskost han inte gillar.
-Vilken rätt?
-Det kommer jag inte ihåg.
-Man skulle kunna släppa ned lite blandad husmanskost i brevinkastet.
-Tror ni han fattar då? Att det är en hämnd.
-Man kan skriva en lapp där det står att man har kissat på maten.
-En oväntad twist liksom. Där står han och undrar varför det ligger kroppkakor på golvet.
-Och så har någon dessutom kissat på dem.
-Raffinerat.
-Förbannat raffinerat.

Är det okej att hämnas? Har ni hämnats på någon?

Så här: det är ju förmodligen en massa singlar som läser den här bloggen.
Det vore väl fint om ni kunde bli lite kära i varandra?
Idag tänkte jag att ni ska få chansen att berätta lite om er själva. Kanske kan vi tillsammans klura ut om det finns läsare som passar ihop och styra upp en träff. Så:

1. Vem är du? (Lite praktiskt om ålder och var du bor, kanske vad du jobbar med)
2. Intressen (Vad gillar du att göra? Vad läser och lyssnar du på? Film?)
3. Hur ser du ut? (Fotosubstitut)
4. Citat (Något som representerar dig eller den du önskar att du var)
5. Vad är du ute efter? (Vem är det du går och fantiserar om att träffa?)

Jag önskar att jag vore kvinnan i väntrummet hos T.
Fast det gör jag ju inte.
Fast jo. Det gör jag faktiskt.
Min mobil surrar. Det är Jack.
Han undrar om jag saknar min mössa.
Det gör jag.
-Kommer du ihåg när du satt här första gången? säger T och hon vet ju att jag inte tycker om att tänka på när jag satt där första gången, fast det inte var där utan någonstans vid Norra Bantorget. Men det var en fåtölj där också. Och på bordet stod en karaff med vatten. Precis som här.
Ja, jag kommer ihåg.
Så tar jag trean mot Söder och kastar en slängkyss mot Debbans sovande uteservering och hoppar av vid Åsögatan. Förbi WD:s gamla lägenhet och gör en mental high five hela vägen till LA. Ja, pojken som kunde tänka sig att gifta sig med mig bodde till ganska nyligen granne med pojken som säger:
-Varför ringer du på, det är väl bara att komma in?
-Är det fortfarande det? säger jag.
Och det är fortfarande det och vi sitter och pratar en stund och jag säger att jag nog är mentalt frisk innan sommaren och han skrattar och så snackar vi skit om Stockholm en stund innan jag drar ned gangstermössan över öronen och Jack gör gangstertecknet men inte jag för jag har inte tränat på det än.
-Nästa gång gör jag det.
Han skrattar.
Jag skrattar.
Vi skrattar.

-Vem är du egentligen? säger han.
Det är söndag och han sitter i min soffa. Han har en tatuering över revbenen och jag vet precis hur hans hud känns mot fingertopparna. Hårt mjukt.
Jag ligger på mage i min säng. Huvudet på armen. En ilning i kroppen.
Vi är nattfjärilar. Nu ritar solen i dammet på parkettgolvet.
-Vad menar du? säger jag.
Han flinar och kommer bort till mig.

Det åkte fram i lördags.
Orangino.
Jag har haft spelet i flera år. Det köptes på den tiden jag bodde i en tvåa på Gärdet med kille och katt. "Spelet som utvecklar dina nära relationer".
Nej. Det här spelet utvecklar inga nära relationer.
Det söndrar. Det får folk att skrika:
-Nej, jag är inte materialist. Din jävla idiot. Du känner tydligen inte mig så vi kan lika gärna göra slut här och nu din jävla jävel.
Och liknande.
Spelet handlar om självinsikt. Mest självinsikt vinner.
Jag förstår inte varför vi alltid ska mäta vår självinsikt klockan fyra på morgonen. I lördags var det någon som hällde en citronshot rakt ned i lådan.
Lite fuck självinsikt sådär.
Lika bra var väl det.