Kär och jävlig

Igår. Aldrig har väl så många skäggiga män med  osynlig gitarr och trubbel i kalufsen satt sig på läktaren i Filadelfiakyrkan samtidigt.
Men så är det ju inte varje dag man får se Conor Oberst och M. Ward gitarrstångas.
Monsters of Folk.
Vilken konsert.
Jag och Rödluvan tog ett glas på Mellow innan. Där sprang vi på han som Rödluvan en gång kuckilurat med men som sedan blev ihop med någon som verkar vara raka motsatsen till Rödluvan.
De ägnar sig jämt åt friluftsaktiviteter. Han och motsatsen.
Sådant gör oss ju osäkra. Och häcklingsbenägna.
-Det känns liksom inte som att han finns på riktigt. Mer som att han är en bild i en tidning konstaterar Rödluvan. Han är liksom inte tredimensionell.
Rödluvan gillar skäggiga män med osynlig gitarr och trubbel i kalufsen. Uppenbarligen. Två av hennes ex var nämligen också på konserten. Han som blev slagen med en pistolkolv i ansiktet i USA och fick ett snyggt ärr och han som aldrig kunde sluta vara kär i Rödluvan.
Så vi lämnade Filadelfiakyrkan hukande och småspringande. Men bräddfulla av underbar musik.

Rödluvan ser din osynliga gitarr

Jag får ett mail där jag ombeds skicka credentials som kan flashas för kund och jag blir så trött att jag måste lägga mig ned och vila lite. Tända ett doftljus och magandas.
Sådant gör mig lite trött. Credentials + flasha.
Lite sådär att jag vill gå ut i skogen och gråta en skvätt. Men det hinner jag inte för nu ska jag rusa iväg till frisören och lägga mina sista slantar på att få en snygg hårbotten.
I kväll ska vi gå på konsert: jag, Rödluvan, Snövit och Snövits kille.
Snövits kille är toppen. Han frågar mig om surfande och jag frågar honom om snickrande. Vi gillar varandra. Jag tänker att det är så skönt när det funkar med killar och tjejer och kompisar.
För mig är det viktigt. Väldigt viktigt.

Ja, hur viktigt är det? Och ni som är i förhållanden, funkar era killar och tjejer med kompisarna?

Kommer ni ihåg min lista? London, Paris och ett hjärta. Den som ackompanjeras av Tom Waits. Igår bokade jag in den förstnämnda av städerna. Snart.
Nej, jag flyr inte. Jag åker.
-There's a big difference you know, ryter jag åt mig själv innan jag trycker på Boka-knappen.
Fem dagar i London.
-Blir det för lång tid?, frågar jag WD. Kommer du tröttna på att ha mig hemma hos dig så många dagar?
-Det återstår att se, flinar han.
Fem dagar i London. Sedan åker jag vidare. Till en annan vän i en annan stad.
Inte Paris. Men nästan.
-Äntligen kommer du och hälsar på. Det tog sin tid.
Ja, det tog sin lilla tid. Men nu så.

Vad står det på era listor?

Det är lite som att hösthimlen har rasat ned och ligger i bitar som en trasig farkost på marken.
Jag var faktiskt osäker på om jag ens var vaken under delar av dagen igår. Jag gjorde i alla fall en massa fina to do-listor i ett roligt to do-listeprogram som jag har skaffat.
Jag gjorde nästan ingenting som stod på dem.
Efter jobbet gick jag och Askungen på långpromenad. Vi pratade om relationer och framtidsplaner. Det gör vi alltid. Ofta pratar vi om krämpor också, men just idag var det ingen av oss som hade några sådana att avhandla.
På avdelningen relationer kom vi fram till att det är krångligt och på avdelningen framtid kom vi fram till att man kan åka till Indien eller Etiopien eller öppna café eller något annat. Man kan bo i en stadsdel eller flytta till en annan. Eller så kan man helt flytta från staden.
Som vanligt landade vi i att hela projektet, oavsett vad det blir, behöver ett namn. Det är viktigt. Ett namn på framtiden.
Vi avslutade med ett spontant besök på ett kvartershak. Ett sådant ställe med terrakottafärgade, svampmålade väggar där det är okej att ramla in med leriga joggingskor och glufsa i sig fyra små rätter.
Nu: nya to do-listor.

Kanske ett diagram också?

Stämplade ut och trasslade mig över till Libertin i fredags. Han bor i en byggnad som ser ut som en blandning av akvariehusen i Sjöstaden och en anstalt. Det passar honom. Från fönstret ser man ett av sjukhusen. Rummen är sömniga. Vi tittade på Jurassic Park och pratade om slagsmål. Libertin bjöd mig på Fernet. Det passar honom.
Mig också tydligen.
Rullade sedan över till Morfar Ginko och drack lite vin med Snövit och Lilla Sjöjungfrun. 
Igår var det kalas hos Snövit. Mycket lyckat. Pratade precis med Rödluvan i telefon. Hon halades in av en charmig pojk i natt.
-Men du, säger hon. Kommer du ihåg vad han heter?
De har sovit ihop och umgåtts hela dagen. Och hon har hela tiden försökt komma på vad han heter.
-Man kan ju inte fråga när man verkligen borde veta, säger hon.
Jag kommer ihåg vad han heter och hon andas lättat ut:
-Vilken tur att jag inte kallade honom för Lars. Jag var nästan helt säker på att han heter Lars men det gör han ju inte alls.
Idag: soffa, smoothies och Flight of the Conchords-frossande.
Fin helg.

Första friskdagarna efter svininfluensan. Huvud och kropp är långt ifrån överens. De arbetar på att närma sig varandra i åsikt. Huvudet vill fuldansa och dricka drinkar. Kroppen vill ligga ihoprullad och inlindad i mjuka bomullskläder.
Min första större sociala encounter på nästan två veckor var ett nittonårskalas med min egen familj.
-Men du ser ju oförskämt pigg ut säger mamma. Nästan lite besviket.
Ja, kvällens freak show blev inställd. Jag har inte antagit grisutseende. Och jag vet fortfarande hur man använder ett täckstift.
Klockan elva släpar jag mig hem. Och släpar är verkligen rätt ord i sammanhanget. En kroppsdel i taget.
Idag ska jag luncha med han som har hjälpt mig med en massa jobbgrejer. En tacklunch är väl på sin plats tänker jag. Han är lite för ivrig att ta den här lunchen. Det är en lång historia. Han har sprungit efter mig förut. Han har alltid haft tjej. De ska flytta in i en ny våning nu.
-Vi är nog ganska lika du och jag, säger han till mig.
Han pratar om henne lite som om hon vore en möbel. Flickvännen.
Nu är han hö hö hö på ett sätt som inte går att komma åt. Hö hö hö på ett sätt som inte går att komma åt gör mig vagt illamående.
Vi är inte lika han och jag.

Männen som påstår att de inte står ut med sig själva.
De frågar sig varför de måste göra andra människor illa. De har frågat sig själva detta så många gånger att de faktiskt tror att de inte vet svaret.
På nätterna är de pojkar som vill knulla. De skickar meddelanden där det står: Fuck the pain away, shall we?

Det är i början av sommaren. Det är på en högst oväntad plats och det är så där att man känner att det är precis den personen man vill springa på i början av sommaren på en högst oväntad plats. Och så pratar man i flera timmar och sent på natten säger man hej då och det känns liksom lite viktigt på ett förbryllande sätt. Som att ett litet kittlande va? dansar förbi. Dansar förbi och försvinner. För det är ju sommar och små kittlande va? försvinner lätt in i den stora bekymmerslösheten. 
Så springer man på varandra igen. Och igen.
-Men sluta nu din fåntratt, säger man halvhjärtat till sig själv.
Och anledningarna till att man säger sluta nu är faktiskt inte alls små.
Men de bara ligger där som tråkiga stora gråa klossar. Blockerar hela vägen. Ja, för att komma förbi måste man ta en stridsvagn och bränna rakt igenom dem. Lite förödelse skulle det förmodligen orsaka.
Så man sitter där på ena sidan. Och undrar vad som skulle kunna finnas på den andra.

Jag lär mig en massa. På sista tiden har jag lärt mig att det är bra att göra backup på viktiga grejer man har i datorn. Och att man kan få ansträngningsfeber som inte är riktig feber.
Jag har också lärt mig att syna mig själv varenda gång ordet borde dyker upp i mitt huvud.
Till exempel kan jag plötsligt börja tänka så här:
Jag är snart trettio och borde sitta här och äta frukost med någon som tycker att det roligaste som finns är att paddla kajak och prova vilka te- och chokladsorter som passar ihop. Någon som är tålmodig och inte tycker om att dricka kaffe ur koppar med för tjockt porslin. Ja, han skulle skratta åt mina temperamentsfulla små utbrott och jag skulle snällreta honom för hans sävlighet. Och det skulle aldrig finnas dåligt väder, bara dåliga kläder.
Vi skulle berätta små roliga anekdoter ur vår relation för våra vänner på de middagar som vi skulle ordna i vår lägenhet med vitoljade golv. Och vi skulle fnissa och så skulle vi plocka fram det där dyra portvinet som man kan ta lite av ibland när det är speciella tillfällen.
Så kan jag tänka. Eller så tänker jag något annat. Men poängen är att jag får tunnelseende av att tänka borde. Jag glömmer liksom bort att jag inte ens tycker om portvin.
För ett tag sedan stod jag och en singelkillkompis i en bar och pratade. Vi konstaterade att många i vår närhet flyttar och förökar sig:
-Men vad fan, jag trivs ju som det är. Jag har roligt. Kan man inte bara få ha det så?
Som att någon stod bredvid oss där i baren och väste:
-Ni där, borde inte ni kamma till er och börja fundera på att bygga bo?
Men det stod ju ingen i baren och sade vad vi borde göra. Vi liksom hittade på det själva.
Borde är lömskt. Jag säger syna.

Har ni singelstress? Känner ni att ni borde en massa saker?

Jag borde faktiskt kamma till mig

Mitt exex ringer. Han är orolig för min hälsa.
-Vädra i sovrummet, säger han. Så att du får ut bacillerna ur rummet. Men ta på dig en tröja först. Så att du inte blir kall.
-Du tar inte hand om dig, säger han.
Jag skrattar och säger hej då.
Och så ringer det igen. Det är han den andre som bor i en annan huvudstad nu, men som är här över helgen. Vi hinner inte ta den där fikan trots allt.
-Det är som det är med oss, säger han på telefon. Alltid dålig tajming.
Jag märker att det är något han vill säga. Men han gör det inte.
-Vad är det?, säger jag.
Han är tyst. Jag tittar ut genom fönstret. Ett plan lyfter från Bromma och försvinner i dimman. Han harklar sig:
-Nej, det är ingenting. Jag bara...
-Vad? Säg vad det är.
-Nej, ingenting.
Han behöver inte säga något. Jag vet. Och jag skulle inte haft svaren han ville ha. Jag har aldrig haft de svaren.
Vi lägger på.
Jag fortsätter titta ut genom fönstret. På planen som försvinner.
Det känns lite som att allt vore en film idag.