Hårdrocksbloggen

Marduk

Serpent sermon

Century Media/EMI

BLACK METAL Mitt bland alla helvetesstormar tycks det uppstå en lugnande harmoni. En krypande känsla av hudnära obehag, som understryks av Daniel ”Mortuus” Rosténs ärgade väsande i ”Temple of decay”, det ståtliga Bathory-malandet i ”World of blades” eller de nedtyngt tröga passageriffen i ”Souls of Belial”. 

Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank.

Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet.

Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ”Plague angel”.

Bästa spår: ”Serpent sermon”.

ÅTERBLICKEN: BLACK SABBATH FÅR GLOBEN I RULLNING

Konstaterande: Inget Sabbath på Stadion i kväll.

Annat var det för sju år sedan, i en stor golfboll strax söder om stan.

Iommi var där. Butler likaså. Osbourne, så klart – och även Ward.

Det kan också ha varit det sista vi såg av originalsättningen i Sverige.

NÄR? Den 3 juli 2005.

VAR? Globen, Stockholm.

VARFÖR? Det som var tänkt att ge hårdrocksommaren 2012 en dunderspark i aktern känns redan på förhand som årets stora antiklimax. Oavsett grundläggande skäl – Tony Iommis cancerkamp eller det infekterade bråket med trummisen Bill Ward – det som i kväll dundrar ut på Öfre Östermalm är en dålig kompensation för en utlovad Black Sabbath-bonanza.

Spola därför tillbaka till 2005 – och ett helt annat upplägg.

Då gjorde gruppens originalsättning sitt bästa för att få det där sfäriska klotet de kallar arena att rulla i väg längs Nynäsvägen.

Minnet kan försköna upplevelser och begrava ens de uppenbara brister i glömskans vrår. Därför väljer jag att ett kort citera min recension, författad strax efter att ”Children of the grave” avrundat setet:

”I sin signaturmelodi naglar Black Sabbath fast allting som är det fenomen vi kallar heavy metal. Tonerna är stöddiga nog att möblera om vilken plåtmage som helst och den kraft som bjuds är egentligen för potent för att komma från fyra herrar som med stormsteg närmar sig pensionsåldern.”

Betyget: Fyra doomdansande plus till det som mycket väl kan vara ursprungsgruppens sista Sverigebesök.

Vissa minnen är med andra ord extra värdefulla. Speciellt en dag som denna.

I morgon är det dags för årets stora kompromiss.

Ja, det är svårt att se det på något annat sätt. För i stället för en utlovad helkväll med Black Sabbaths originalsättning bjuds det i stället in till kompensationsföreställning frontmannen Ozzy Osbourne och hans vänner (bild ovan).

Snopet är det. Så klart. Men med tanke på att nyheten presenterades för flera månader sedan borde besvikelsen ha lagt sig vid det här laget. Men så är inte fallet. Speciellt inte då gruppen – minus avhyste trummisen Bill Ward – i lördags genomförde ett omfattande genrep på hela 20 nummer i hemstaden Birmingham.

Nåväl. Bara att tugga i sig upplägget och ta morgondagen för vad den är och blir. Och det tycks av Europapremiären i finska Hartwall arena rent repertoarmässigt bli ett ganska så typiskt gig med mörkrets furste. Låt gå för att titelspåret från ”The ultimate sin” spelas för första gången sedan 1986, att Geezer Butler dyker upp för konsertmittens Sabbath-parad och att exgitarristen Zakk Wylde ersätter Gus G i sju nummer – upplägget känns ändå inte helt exhalterande.

Men, likväl. I morgon är det löningsfredag. Väderleksrapporterna utlovar förnöjsam försommarvärme i huvudstaden. Och Ozzy Osbourne gör alltid sitt bästa för att underhålla, även om kapaciteten på senare år inte har varit helt övertygande.

Låtuppställningen för Europapremiären var i alla fall som följer, vilket kan ge en ganska så korrekt hum om vad som väntar i morgon kväll. Och i Malmö den 2 juni.

1. Bark at the moon

2. Mr Crowley

3. Suicide solution

4. The ultimate sin

5. I don't know

6. Killer of giants

7. Shot in the dark

8. Rat salad

9. Iron man

10. War pigs

11. N.I.B.

12. Fairies wear boots

13. Into the void

14. Road to nowhere

15. I don't want to change the world

16. Fire in the sky

17. Crazy train

Extranummer:

18. Mama I'm coming home

19. Paranoid

Slash Featuring Myles Kennedy And The Conspirators

Apocalyptic love

Roadrunner/ADA/Warner

HÅRDROCK Även om titeln refererar till en kärlekshistoria i sönderfall är konklusionen snarare den motsatta. Rättare sagt bubblar det snarare över av varma känslor och ömhetsbetygelser då rockvärldens just nu hetaste bromance får den generösa möjligheten att bre ut sig över hela 15 spår och 60 minuter.

Man kan enkelt begripa att den 46-årige gitarristen är bekväm i situationen. Att han efter kommersiellt framgångsrika men enerverande försök med självuppfyllda och konfliktsökande frontmän har hittat en kreativ sparringpartner som fungerar såväl på det personliga som på det konstnärliga planet. 

Därför lanseras det som först var tänkt som Slashs andra album på solokvist i stället som en grupprestation. Där såväl sångaren Myles Kennedy som musikerduon i The Conspirators får medverka på konvolutet, och igenom detta får ett offentligt och rättvist erkännande för sina insatser. Och det är viktigt. För hur begåvad den solglasögonprydde strängbändaren än må vara på sitt instrument kräver han rätt uppbackning och stöd för att den skapande glöden ska bli direkt brandfarlig.

På ”Apocalyptic love” har han precis det. Vilket också är en av orsakerna till att skivan fullkomligt kör över den sporadiskt tillfredsställande, men ganska som helhet ganska så spretiga, föregångaren. Här finns nämligen en stringens och ett fokus som bara uppstår då alla strävar mot samma mål. Då detaljerna tillåts bidra till helheten, snarare än tas som ursäkter för att kasta sig ut i en brokig genreexpedition utan karta och kompass. 

Här slipper vi sådant, liksom tveksamma samarbeten likt de med Fergie, Adam Levine eller Kid Rock. I stället är det den rifftastiske Slash som en gång spände gitarrmusklerna på ”Appetite for destruction” som får möjlighet att blomma fritt. Att musiken till stora delar är inspelad live i studion betonar dess ruffighet och gör att låtar som exempelvis ”One last thrill”, ”Hard & fast” och ”You're a lie” tillåts behålla sina bedårande sorgkanter, fjärran från steril Pro Tools-perfektion. En hyllning till det organiska i musiken. Till det levande, till det som blöder, gråter och skiter på riktigt.

Det är bara att lyfta på hatten och gratulera Slash och Myles. Må de leva lyckliga i alla sina dagar.

BÄSTA SPÅR… Riffen! Rösten! Refrängen! Rumlarsolot! De som anser att dagens rockmusik behöver mer koskälla behöver inte leta längre än till den avrundande ”Crazy life”. Som i sig är en galet bra konklusion på ett rubbat bra album.

VISSTE DU… …att Myles Kennedy har en begåvning som kan få fler rockdignitärer än han med hatten på fall. För fyra år sedan repade han med Led Zeppelin-kärnan Jimmy Page och John Paul Jones samt originaltrummisen John Bonhams son Jason i ett projekt som dessvärre lades på is.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …Alter Bridges ”AB III” (2010). Det som började som ett sidoprojekt till sömnmedelssubstitutet Creed växer på tredje försöket till något lika uppiggande som en intravenös dos dunderkoffein. Tji nu grunge, massor av lyxmalen radiorock med refränger som har rostats med såväl kunnande som respekt. 

Sabaton

Carolus Rex

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Ett tecken på självförtroende nära vansinne: Du gör ett konceptalbum om karoliner och den svenska stormaktstiden. Ytterligare ett sådant: Du väljer dessutom att spela in en version på hemspråket, bara för att du kan. För att det passar. Och för att du har de finansiella musklerna och den disciplin som krävs för att skotta ett dylikt projekt i hamn.

Du kallar dessutom in historikern Bengt Liljegren – med biografier över bland andra Karl XII och Adolf Hitler på sin cv – som rådgivare för att garantera en akademisk faktakontroll. Tvingas svara på frågor om inbillad högerextremism, även om fokus i stället borde läggas på det snygga Iron Maiden-skrittandet i ”Killing ground”/”Ett slag färgat rött”, den ettriga kraftmetallen i ”A lion from the north”/”Lejonet från Norden” eller Manowar-bombasmen i ”Long live the king”/”Konungens likfärd”. 

Du känner dig nog lite medialt missförstådd, om du heter Joakim Brodén eller Pär Sundström och ingår i Sabatons kreativa och administrativa kärna.

Men du sover gott om nätterna. För självförtroendet har sin svårundvikliga grund – i en skiva som kan klassas som karriärens starkaste. Och det är inte det minsta vansinnigt.

Bästa spår: ”A lifetime in war”/”En livstid i krig”.

Six Feet Under

Undead

Metal Blade/Border

DEATH METAL Enligt en nyligen publicerad australiensisk undersökning är de som missbrukar cannabis födda med mindre hjärnor, vilket bland annat sägs påverka omdöme och konsekvenstänkande. 

Det må vara hur det vill med det, men av ”Undead” att döma har rökverken heller ingen dundereffekt på det kreativa. I stället är nionde snedtändningen – tre coverskivor oräknade – från Chris Barnes personalutbytta gäng en överraskande sladdrig förevisning av dussindöds enligt enklast tänkbara mall. Under 40 minuter slömumsar sig bandet igenom riffidéer som tidigare har använts med avsevärt bättre utfall på exempelvis ”Warpath” eller ”True carnage” och lyckas endast bitvis få till en låt det på allvar sprakar om. 

Måhända är utfallet inte genomkorkat. Men samtidigt är det så oinspirerat att någon borde beordra Six Feet Under en avvänjningskur. Å det snaraste.

Bästa spår: ”Delayed combustion device”.

Tenacious D

Rize of the Fenix

Columbia/Sony

ROCK Konvolutets fågel liknar mer en erigerad penis – med dekorativa pungkulor – än ett återupplivat flygfä. Måhända en detalj i sammanhanget, men också väldigt talande för exakt på vilken nivå ribban läggs. Om flams, trams och underlivshumor är din melodi kommer här Jack Black och Kyle Gass med en påse sånger och sketcher som livar upp vardagen. Själv blir jag mest uttråkad. Inte för att duons studentikosa spexrock på något sätt provocerar, utan snarare för att den lämnar mig totalt nollställd. Likgiltig. Och på intet sätt engagerad i dess försök att låta tuffa (”Deth starr”) eller skojfriskt svängiga (”Low hangin fruit”). Exakt så slakt är utfallet.

Bästa spår: ”Roadie”.

LADDA NER

”Carry you” (Millencolin)

I år kan Örebroensemblen fira 20 år som grupp – och samtidigt blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan till tonerna av den här färska läckerbiten. (Lyssna)

”As made” (Nachtmystium)

En häftig dos av just den knäkapande industriella ondska Morbid Angel misslyckades så fullständigt med att åstadkomma på ”Illud divinum insanus”. (Lyssna)

”Headlong flight” (Rush)

Överjävliga musiker som inte gör överjävlig musik. Bara bra sådan. Mer av den varan lär komma på albumet ”Clockwork angels”, när det släpps den 12 juni. (Lyssna)

”You give me worms” (Turbonegro)

Allt går faktiskt inte åt helvete utan Hank. Färska singeln är i stället en sylvass punkrökare som kliar fint i skrevet. (Lyssna)

”L'enfant sauvage” (Gojira)

Teknisk briljans och nervdallrande känsla i ett och samma paket. Titelspåret från kommande cd:n visar varför det är helt rätt att välja franskt i sommar. (Lyssna)

Vissa idéer är tydligen så bra att inte ens de närmast sörjande kläcker dem.

Som att metalgiganterna nu gör en handfull spelningar i Europa där de luftar sitt legendariska svarta mästerverk, egentligen döpt till ”Metallica”, i sin helhet – 21 år efter dess release.

Och det får vi tacka organisatörerna bakom Downloadfestivalen i brittiska Donnington för, enligt trummisen Lars Ulrich.

– Även om vi inte har spelat på Donnington på sex år så har vi varit i England i stort sett varje sommar sen dess. Så de ville att vi skulle göra något annorlunda. Jag gillar verkligen det faktum att det i sommar är 21-årsjubileum för skivan, inte 20 år, har han sagt.

Det var bakgrunden det. I går var det upp till bevis.

På Europapremiären på Synot Tip Arena i tjeckiska huvudstaden Prag blev det premiärer så att det räcker och blir över. Inte nog med att nämnda skiva fick sin kompletta genomkörning – om än i bakvänd ordning från sista låten till den första – det var också första gången Metallica framförde ”Don't thread on me” och ”The struggle within” live. Någonsin. 

Något besök på blågul mark står inte att finna i sommar. I stället besöker kvartetten Oslo den 23 maj, Helsingfors den 4 juni och två dagar senare danska Horsens. 

Så här var setlisten på Metallicas spelning i Prag:

1. Hit the lights

2. Master of puppets

3. The shortest straw

4. For whom the bell tolls

5. Blackened

6. The struggle within

7. My friend of misery

8. The God that failed

9. Of wolf & man

10. Nothing else matters

11. Through the never

12. Don't thread on me

13. Wherever I may roam

14. The unforgiven

15. Holier than thou

16. Sad but true

17. Enter sandman

Extranummer:

18. Fuel

19. One

20. Seek & destroy

Häpp. Så kan det gå.

Ett beställt utlägg med tio livetips inför den kommande sommaren kan vid publicering kapas ner till ett mer hanterbart antal. Som också presenterades i Aftonbladet i gårdagens tidning.

Men, bara för att ni läser här så finns det möjlighet att ta del av den okapade versionen. Som alltså handlar om några konserter jag för allt smör i Småland minsann inte tänker missa de kommande månaderna. Märk väl – på grund av sådana petitesser som var jag kommer att befinna mig vid olika tidpunkter så har jag tvingats prioritera bort några tänkta upplevelser. Tji Slash i Hultsfred (är i Göteborg och bevakar Metaltown) och lika lite Pearl Jam i Globen (på grund av Getaway Rock i Gävle).

Annars kan det här tänkas vara en checklista för en väldigt fet rocksommar.

Metallica (Vallehovin, Oslo, 23/5)

Hela den svarta plattan på en och samma konsertmacka? Det är sant. Och jag går nästan av på mitten inför tanken att efter 21 långa år äntligen få höra ”Don't thread on me” live.

Ozzy & friends (Stockholms stadion, 25/5)

Visst blev det ett irriterande antiklimax efter Black Sabbath-debaclet. Men ändå – det lär bli skumsprut, grodhopp och en evigt busleende sångare. Får inte missas.

Europe (Huddinge festival, 1/6)

I år firar jag födelsedagen ett dygn i efterskott – med gruppen som nyss släppte sin bästa platta sedan ”Prisoners in paradise”.

King Diamond (Sweden Rock, Norje, 9/6)

Sitter den mysrysliga falsetten som den ska efter sjukskrivningen? Jag väntar, knäböjande, på besked framför Rock stage när kvällen börjar bli småsen.

In Flames (Metaltown, Göteborg, 15 juni)

Så sent som 2010 sedan höll hemmabandet på att bomba sönder Götaälvbron. I år väntar en ny utmaning – på festivalens område nära Säve flygplats. Jag förutsätter att det blir en bländande uppvisning.

Hatebreed (Peace & Love, Borlänge, 28/6)

På ett sätt är det väldigt roligt att en grupp som har låttitlar likt ”Smash your enemies” bjuds in till en festival med ovan nämnda namn. Våldsmosh? Let the blood flow!

Yngwie Malmsteen (Getaway Rock, Gävle, 7/7)

Jag glömmer knappast skämskudden, som alltid då Hornstulls flinkaste Fenderbender står på scen. Detta till trots – den då nyfirade 49-åringen är ett unikum. Ett distanslöst original. Det är omöjligt att inte älska.

Hammerfall (Dalhalla, 28/7)

Vissa firar 15 år genom att köpa moppe och idka laglig sex. Andra genom att avlossa en jubileumsföreställning i ett kalkbrott strax norr om Rättvik. Är metal bättre än samlag? Den sista helgen i juli får vi svaret.

Trapped Under Ice (Motala hardcore festival, 4/8)

Förra årets främsta moshsensationer är bara ett av alla guldbokningar till den östgötska uppstickarfesten. First Blood? H2O? Toxic Holocaust? Fucking jävla Crowbar? Imponerande.

Alice Cooper (Skogsröjet, Rejmyre, 10/8)

Han är nästan 100 år – men sopar alltid banan med sina yngre konkurrenter. Chockrockfarfar behöver ingen motivation, han måste bara upplevas. Om och om igen.

Storm Corrosion

Storm Corrosion

Roadrunner/ADA/Warner

PROG Mikael Åkerfeldt och Steven Wilson slår då rakt inte på stora trumman med detta sidoprojekt. Tvärtom. Det som Opeth- och Porcupine Tree-auteurerna presenterar är en avskalad och tvär sångsamling, nära nog avskuren från allt vad rytmik och hypnotiskt gung heter.

Därmed sagt, den som ansåg ”Heritage” vara alltför plyschskäggig och vinylsamlarintrovert lär finna få ljuspunkter hos Storm Corrosion. Och det med all rätta. Det här är ett samarbete som placerar Scott Walker högre än David Vincent, som mest tycks existera för upphovsmännens eget nöjes skull – och som därmed som helhet skjuter över huvudet på även de mest envisa anhängarna.

Bästa spår: ”Lock howl”.

Per Gessle är en sann poet han, som en gång skaldade:

”Don't bore us, get to the chorus!”

Ok. Jag fattar vinken.

Klicka och lyssna här. Garanterat trevligare än Roxette.

Rubriken ovan kan vara av det slaget jag aldrig kunde ha tänkt mig att sätta under journalistutbildningen tidigt 1990-tal.

Då var Saul Hudson mannen med hatten. Snubben med solglasögonen och korkskruvsfrisyren. Som halsade Jack Daniel's och sprutade elektriskt rockguld ur fingrarna. Som hellre sköt upp väldigt hälsovådliga substanser i armarna än stängde in sig i en radiostudio i ett avlägset land.

Men, tiderna är föränderliga. Om tre veckor – den 23 maj – avlossar Slash sitt andra album på solokvist, döpt till ”Apocalyptic love” och denna gång med Alter Bridges Myles Kennedy som ensam huvudvokalist, och för att öka på intresset runt nämnda release har den forne Guns N' Roses/Velvet Revolver-gitarristen valt att stänga in sig i en radiostudio i Stockholm. Resultatet: inte mindre än fyra entimmesprogram, som sänds måndag till torsdag med start den 14 maj klockan 18.30.

Temat för ”Musikguiden i P3” blir den musik som har inspirerat honom i livet och karriären.

– Det var väldigt coolt (att göra) och fräckt att lyckas få alla de här låtarna spelade i radio, säger supergitarristen själv i ett pressmeddelande.

Programmets producent Karin Eller:

– Slash är en cool, skön och samtidigt seriös kille att jobba med. Han var verkligen taggad på att gästa P3 och spela sina favoritlåtar för alla svenska fans.

Marilyn Manson

Born villain

Hell, etc/Cooking Vinyl/Playground

INDUSTRIMETAL/POSTPUNK Mycket tycks handla om tillbakagång och relansering. Om ett sökande efter rötter och en vitglödgad frustration som har lyst med sin frånvaro på de båda föregångarna ”Eat me, drink me” (2007) och ”The high end of low” (2009).

För att hitta tillbaka till den tidiga karriärens gnista har 43-åringen inte bara flyttat tillbaka till den lägenhet han använde under skapandet av 1996 års platinasäljare ”Antichrist superstar”, han har även grävt upp sina skramliga inspirationsspöken Killing Joke och Bauhaus ur förbiseendets mest dammiga garderobshörn.

Och så långt är allt väl. För nog låter albumet, i alla fall i grundutförandet, som det ska. Den förvridna skrotupplagsbluesen i exempelvis ”Slo-mo-tion” slingrar sig likt en hypnotisk Sir Väs runt lyssnaren och ”Murderers are getting prettier every day” känns som en överstyrd kanonkula rakt upp i Helms klyfta. 

Samtidigt är utfallet väldigt ojämnt. Dussinplattityder likt titelspåret, ”Hey, cruel world” och ”Pistol whipped” surrar perifert förbi utan att gripa tag, medan tilltaget att tjuva basgången i ”The gardener” från Midnight Oils ”Beds are burning” är i högsta grad skurkaktigt.

Trots detta – det går att se ”Born villain” som en pånyttfödelse. En halv seger i ett skede då karriären står och darrar. Med stadigare handlag kan nästa platta bli den renässans som Marilyn Manson så väl behöver.

Bästa spår: ”Breaking the same old ground”.

Raubtier

Från Norrland till helvetets port

Despotz/Playground

METAL I en urbant fixerad rockvärld är Tornedalstrions musik så unik att den borde vara berättigad glesbygdsstöd. Som en röd tråd genom materialet löper ett djupt förakt mot veganer, dokusåpor och andra stolliga nollåttapåhitt – och Hulkoff morrar hellre med bröstspännande stolthet om vapen, hembränt och mark som färgas röd. Det är liksom som det är, och utförs med samma självtillit som på föregångarna ”Det finns bara krig” och ”Skriet från vildmarken”. Däri finns också en oborstad charm som gör att dess musikaliska yttring – tänk Manowar möter Rammstein med ”Jägarna”-manus – onekligen har sina poänger. Även om en hel skiva blir i knarrigaste laget.

Bästa spår: ”Vittring”.

Paradise Lost

Tragic idol

Century Media/EMI

METAL Dysterhet gör sig bäst då den kan upplevas genom ett distanserande filter. I detta finns en dämpande tröst, som om delad förtvivlan blir hälften så förkrossande. Paradise Lost tar sin roll som imaginär näsduk på högsta allvar och bjuder här på inkännande kompositioner som tycks vilja smeka bort tårar från ömma kinder. Likt på föregångaren ”Faith divides us – death unites us” är anslaget lika undergångstungt som det är melodignistrande, med en perfekt avvägning mellan hopp och förtvivlan. Dödsgrubblerier blandas med motvillig optimism, mitt bland all modstulenhet spirar hoppet. Och resultatet är minst lika magiskt som tragiskt.

Bästa spår: ”In this we dwell”.

ÅTERBLICKEN: Scorpions ”Blackout”

Klaus Meine tog i så det svartnade – och tappade rösten.

Då såg allt mörkt ut. 

Men i slutet på krispassagen väntade en riktig dunderhit som nådde ända till USA-listans övre skikt.

NÄR? April 1982.

VAR? Hannover, Tyskland.

VARFÖR? Upptakten kan sägas vara allt annat än oproblematisk. 

När kvintetten gjorde sig redo att följa upp platinaframgången ”Animal magnetism”, släppt i mars 1980, stötte gruppen på patrull av det eventuellt karriärförödande slaget.

Efter den omfattande världsturnén som inledde gruppens åttiotal var frontmannen Klaus Meine nämligen slutkörd i rösten. Ett tillstånd som förvärrades under förberedelserna inför det som skulle bli det åttonde studioverket och som fick läkarna att råda honom att ge upp sitt jobb som hårdrocksfrontman och i stället söka en annan, mindre ansträngande, sysselsättning.

Kort sagt: 1981 satt Scorpions i skiten.

Men i stället för att ge upp och söka efter en ersättare hade Meines bandkollegor is i magen. Medan sångaren genomgick inte mindre än två halsoperationer och grundlig rehabilitering slipade de fyra musikerna hårdare på materialet, spelade in demos med Don Dokken som sessionvokalist och såg till att låtammunitionen var så skarp som möjligt innan inspelningarna till slut kunde inledas under senhösten.

En smart strategi, skulle det visa sig. För med ”Blackout” lyckades tyskarna inte bara avlossa karriärens första högkvalitativa fullträff – plattan blev också en topp tio-hit i USA och krattade manegen för supersuccén med ”Love at first sting” två år senare.

Ett strålande bevis på att envishet och förtroende lönar sig i längden.

Nästa vecka kan bli sista gången man ser de brittiska heavy metal-ikonerna på en svensk scen.

Så sägs det i alla fall, då den nu pågående Epitaph World Tour ska vara bandets sista storsväng, men så hävdades också vara fallet inför kvintettens headlinegig på Sweden Rock förra året (även om de tog tillbaka det tillkännagivandet strax före besöket i Blekinge).

Nåväl. Snabb eldgivning, helvetesböjt läder och liknande vankas i Linköpings Cloetta Center nu på tisdag den 24 april, medan Stockholm och Hovet får besök dagen efter.

Påpassligt då att rekapitulera och förhandsskvallra om vad publiken kan vänta sig. Sedan den europeiska inomhusvändan inleddes i polska Katowice i lördags har Rob Halford och gjort ytterligare två konserter – i Kiev i Ukraina och i ryska huvudstaden Moskva – törs jag nästan lova att repertoaren på de tvenne blågula gigen blir som följer:

1. Intro: Battle hymn

2. Rapid fire

3. Metal gods

4. Headling out to the highway

5. Judas rising

6. Starbreaker

7. Victim of changes

8. Diamonds & rust

9. Dawn of creation/Prophecy

10. Night crawler

11. Turbo lover

12. Beyond the realms of death

13. The sentinel

14. Blood red skies

15. The green Manalishi (With the two pronged crown)

16. Breaking the law

17. Trumsolo/Painkiller

Extranummer 1:

18. The Hellion/Electric eye

Extranummer 2:

19. Hell bent for leather

20. You've got another thing comin'

Extranummer 3:

21. Living after midnight

Det vill säga: snubblande nära låtuppställningen som avtäcktes i Norje den 9 juni förra året. Och för de som behöver fräscha upp minnet finns det en pepplista på Spotify här.

Håller Halfords röst? Blir avskedet skarpare än förra året? Och, egentligen, är det över nu?

Fortsättning lär följa framöver.

Så som det tidigare har avslöjats här i bloggen har huvudstadens kanske mest meriterade dödsplution tecknat ett avtal med Ninetone records för framtida utgivning (Corroded, Lillasyster, Soreption med flera).

Då nyheten slutligen släpptes (jag fick nys om den redan för ett år sedan) tvingades jag emellertid mörka ett par detaljer i samarbetet. Som denna: att samarbetets första offentliga frukt blir singeln ”Amok”, som ska finnas tillgänglig för allmän konsumtion den 23 maj och består av en nyinspelning av nämnda ”Serpent saints…”-spår som har gjorts tillsammans med Ninetones Patrik Frisk.

Enligt rykten finns det även planer på att göra om hela gruppens nionde album (släppt för snart fem år sedan), innan kvintetten ger sig på att fästa nytt material.

Men, som sagt. Än så länge är det bara rykten, vars sanningshalt kommer att visa sig framöver.

Nedan hittar ni originalversionen av ”Amok”.

Municipal Waste

The fatal feast

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Visst kan sammankomsten, såsom gruppnamnet vill antyda, liknas vid bråte. Det Virginiatruppen gör är nämligen allt annat än elegant och kultiverat – snarare är dess lätt hardcorebottnande kulthrash så ruffig och enfaldig som genren fordrar. I denna kravbild ryms emellertid en rad begränsningar som också gör att den dödliga festen inte hör till kvartettens mest underhållande konvent. Det är liksom lite för lagom. Lagom riffigt. Lagom moshinbjudande. Lagom korkat, med glimten i ögat. Med den godaste av avsikter kan man alltså kategorisera ”The fatal feast” som skräp. Men så länge det är så här charmigt måste man gilla.

Bästa spår: ”Covered in sick – the barfer”.

Less talk, more rock.

Klicka och lyssna på förra månadens hårda releaser i urval.

En fräck fredag? Varför inte.

Här hittar ni kollektionen. Mycket nöje.

LADDA NER: Fem äggstra fräcka påsklåtar

”No reflection” (Marilyn Manson)

Kan det kommande albumet ”Born villian” bli ”Mazzas” stora revansch och comeback efter fiaskoåren? Första singeln skvallrar i alla fall om det. (Lyssna)

”Ritual killer” (Lord Mantis)

Ljudligt motbjudande black metal-sludge som låter likt en rostig tunna fylld med kärnavfall, diarré och förbrukade kanyler. Fullkomligt fantastiskt, alltså. (Lyssna)

”Underwater bimbos from outer space” (Every Time I Die)

Med ren upprättelselusta går det att krama gyllene nektar ur även den gråaste av metalcorestenar. Lyssna och lär, alla överfriserade sparrisgäng. (Lyssna)

”Electric rattlesnake” (Overkill)

I vanliga fall behöver en skallerorm knappast någon elförstärkning. Men då den laddas med 220 thrashvolt blir resultatet giftigt – som fan. (Lyssna)

”The neoliberal anthem” (Anti-Flag)

En signaturmelodi till den internationella Occupyrörelsen som påminner om den uppenbara krisinsikten: Kapitalet knullar dig. Men det finns preventivmedel. (Lyssna)

Accept

Stalingrad

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Låt oss för enkelhetens skull se det så här: ”Stalingrad” är gruppens andra album. Allting blir liksom mentalt enklare när man tillåts bortse från stilbildande 80-talsreleaser och Udo Dirkschneider – och kan bedöma skivan utifrån vad den verkligen är. Den stolle som väljer bort Accept utifrån det enkla faktum att sången har en annan leverantör än den klassiske gör nämligen sig själv en oerhörd otjänst. Den missar livsviktiga stycken som titelspåret, ”Revolution” eller ”Against the world”. Tvingas släcka sänglampan utan ”The gallerys” episka bilder på näthinnan. Och bortser, främst av principskäl, från årets hittills skarpaste metalrelease. Gör inte det misstaget.

Bästa spår: ”Shadow soldiers”.

Unisonic

Unisonic

Ear/Edel/Playground

GLADMETALL Ett påstående som bevisas: ofta kan galet högt ställda förväntningar mest bli försvårande förutsättningar som snarare stör än bidrar. Så även här, när de före detta Helloween-medlemmarna Michael Kiske och Kai Hansen för första gången sedan ”Keeper of the seven keys part II” samsas i en och samma grupp. Den som väntar sig en tyskt übersprudlande refrängfest kan nämligen känna sig en gnutta skralt kompenserad för den 24 år lång väntan. Visst finns det briljanta drag av det förgångna, främst under den första halvan, men till största delen är ”Unisonic” en prestation som mer drar åt det vuxenhårdrockiga hållet. Bra, men inte så energigivande som väntat.

Bästa spår: ”Souls alive”.

Ministry

Relapse

AFM/Sound Pollution

INDUSTRIMETAL Liksom många andra protestdrivna artister kräver Al Jourgensen en tydlig opponentroll. Det är som att det är själva missnöjet som driver och kittlar den kreativa ådran, lika mycket som önskan att prestera någon musikalisk spänning. Därför är också studiocomebacken – blott fem år efter den tänkta svanesången ”The last sucker” – en ganska så temperamentsbefriad skapelse. Låt gå för att huvudpersonen spottar och fräser mot giriga managementtyper i ”Ghouldiggers”, ironiserar över helgsupande i ”Weekend warrior” och tolkar SOD:s ikonstycke ”United forces” med hygglig nerv. Återfallet blir ändå inte eldfängt på allvar – och mer som en ”Psalm 68,5” än som en blixtrande uppdatering för 2010-talet.

Bästa spår: ”99 percenters”.

Meshuggah

Koloss

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL På sitt sätt är titeln väl vald. Det kvintetten gör är på sitt sätt både omfångsrikt och orubbligt – men samtidigt verkställt med en smidighet som får lyssnaren att gå ner i mental split. Ett förutsättningsbottnat polyrytmiskt utförande till trots känns det emellertid som att gruppen här fortsätter den försiktiga uträtning av sin inflytelserika komplikationsmetal som inleddes i och med föregångaren ”Obzen”. Det märks tydligt i ett fartmonster likt ”The hurt that finds you first”, i att riffen på sina håll drar åt det thrashprecisa eller i att det omständliga inte har något uttalat egensyfte. Utan bara är en grund för något kolossalt bra.

Bästa spår: ”Do not look down”.

Heat

Address the nation

Gain/Sony

AOR/HÅRDROCK ”The one and only” låter som en bortglömd Bon Jovi-ballad från ”New Jersey” medan den saxofongarnerade ”In and out of trouble” har mer gemensamt med Richard Marx än Giant. Så mycket är tydligt – Upplands Väsby-truppen är fast besluten att klargöra att ett frontmansbyte inte på något sätt har omkullkastat dess vuxenrockmission. Den vid värvandet aningen kontroversielle nykomlingen Erik Grönwall (”Idol”-vinnare 2009) reser sig också över förväntningarna och sjunger de klatschiga refrängrakterna med självförtroende och precis lagom vänlighet för att vara som klippt och skuren för jobbet. Lite mer hetta och temperament så kan det bli kanon nästa gång.

Bästa spår: ”Living on the run”.

The Mars Volta

Noctourniquet

Warner Bros

PROGROCK Mycket handlar om dekonstruktion. Om att smula sönder det bestående och klamra sig fast vid resterna likt livbojar på oroliga hav. Det är de grundförutsättningar som ges och utifrån dessa är det brokiga Texaskollektivets sjätte studiogiv en sprakande tonfest som blixtattackerar sinnena med elektroniska läten och fördomsfria låtstrukturer. ”Noctourniquet” är på så sätt själva motsatsen till slentrianlyssning. Det är en skiva som kräver och trilskas, som trotsigt motsäger och ifrågasätter det invanda. Därmed är den också bitvis oändligt spännande, även om melodikrokarna inte genomgående är starka nog att fånga intresset bland alla infallen.

Bästa spår: ”Zed and two naughts”.

Adrenaline Mob

Omertá

Century Media/EMI

METAL För att korrekt beskriva Mike Portnoys kreativa förvirring efter avhoppet från Dream Theater krävs inte ord och formuleringar. Det räcker med att lyssna på ”Omertá”. Inte för att skivan är exceptionellt dålig, utan snarare för att den tydliggör ett flagrant slöseri med resurser. Tillsammans med bland andra begåvade sångaren Russell Allen (Symphony X) gör trummisen nämligen upp med sina progressiva rötter genom att presentera ett föga explosivt hopkok av nonsensmetal med tydliga drag av exempelvis Black Label Society och Disturbed. Riktigt dåligt blir det aldrig. Snarare så intetsägande att man bitvis önskar att gruppen avlägger det tystnadslöfte som titeln syftar på.

Bästa spår: ”Undaunted”.

ÅTERBLICKEN: DEE SNIDER LÄSER LUSEN AV AL GORES FRU

För 27 år sedan osäkrade de reaktionära krafterna i USA sina moralbössor för att meja ned så kallat obscen musik.

I skottlinjen: bland andra Sweden Rock-aktuella Twisted Sister.

NÄR? 19 september, 1985.

VAR? Washington, USA.

VARFÖR? Med provokativa texter, rebellisk image och dunkla budskap har hårdrocken länge fungerat som en nagel i ögat på mer ”moraliskt intresserade” element i samhället.

Bland dem som kände en extra irritation i närheten av pupillerna fanns politikerhustrun Tipper Gore, som via organisationen PMRC sammanställde en lista över låtar som ansågs extra upprörande.

På ”The filthy fifteen”-uppräkningen fanns – förutom Def Leppard, Judas Priest och Venom – även artister som Cyndi Lauper och Madonna. Samt Twisted Sister – vars låt ”We're not gonna take it” ansågs vara ett av de smutsigaste stycken man kunde tänka sig.

Det hela gick så långt att gruppens sångare kallades att vittna, eller snarare försvara sig, inför senaten i själva hjärtat av det politiska USA.

Iklädd avklippt jeansjacka och med ett hår större än en söderhavsatoll vecklar den då 30-årige Dee Snider ut ett par handskrivna lappar. Och går till motattack.

”Under the blade” – en uppmaning till S&M-sex och våldtäkt? Nej, texten är i stället inspirerad av en halsoperation.

– Som författare till låten kan jag påstå att den enda sadomachosism, bondage och våldtäkt som finns i den existerar i Mrs Gores huvud, fräser Snider.

Ungefär där och då står Tipper med byxorna nere.

Och det enda bestående resultatet av detta korståg blir att skivor som anses kunna vara stötande förses med en liten varning på omslaget.

Efter att på senare år ha hanterat verksamheten själv via bolaget Threeman Recordings har huvudstadens dödsmetallpionjärer nu hittat en ny samarbetspartner.

Hårdrocksbloggen kan i dag avslöja att Entombed har värvats av Sundsvallbaserade Ninetone (Corroded, Takida, Soreption, Plan Three med flera) – efter att ha förhandlat och vässat kontrakten i närmare två år.

Exakt vad den första frukten av detta samarbete blir väljer bolagets A&R-ansvarige Tommy Rehn förtigen om, men han uppger att närmare detaljer kommer att presenteras inom de kommande veckorna.

Klart är i alla fall att kvintetten smider planer på en ny skiva, som blir uppföljare till 2007 års ”Serpent saints – The ten amendments”. Exakt när den kommande plattan, gruppens nionde riktiga studiomacka i ordningen, kan se dagens ljus presenteras framöver.