Knytet - Ett litet kåseri om att emigrera.....

Att emigrera på riktigt eller bara en liten stund                     

”Du är världens dummaste mamma, här går ju inte att bo! Nu flyttar jag - utomlands!” Sjuåringen står i dörren med ryggsäcken fullproppad, med vad vet inte jag. Förmodligen gosedjur som kan vara väldigt bra att ha med sig på resan till det nya landet. Särskilt som det snöar. ”Jasså”, säger jag, som nyligen läst Wilhelm Mobergs klassiker Utvandrarna. ”Så du ska emigrera?” Den skogstokiga ungen blir stående med handen på dörrhandtaget. ”Emmi-vem?”, frågar hon motvilligt nyfiken, fortfarande med ett ilsket veck i pannan. ”Emigrera. Det är ett fint ord för att ta allt sitt pick och pack och resa långt bort till ett annat land, för att aldrig mer återvända, alltså emigrera.” Barnet står tyst en sekund, för att begrunda detta, men kommer sedan på att mamman ju är världens dummaste, även om hon vid det här laget glömt bort varför. ”Ja, det ska jag! Jag ska emmi-det-där och jag kommer aldrig hem igen!” Då hon stövlar ut i vinterkylan och precis ska drämma igen dörren effektfullt efter sig, säger jag med spelad sorg: ”Om du någonsin kommer hem igen och hälsar på, så ska jag ha varm choklad färdig åt dig!” Ungen tittar på mig med stora ögon innan hon beslutsamt vänder mig ryggen och ger sig iväg . Hon kommer ihåg att ta i ordentligt när hon drar igen dörren bakom sig. Effektfullt.

Att totalt bryta med det gamla och börja om, utan möjlighet att vända om och gå tillbaka, innebär dramatiska omställningar. Genom alla tider har människor emigrerat av olika orsaker. Krig och förföljelse har tvingat hela folkslag att fly för livet till okänd ort. Karl Oskar och Kristina i Mobergs Utvandrarna hade andra skäl att lämna Ljuders socken i djupaste Småland på 1850- talet, för att bege sig den obeskrivligt långa vägen till Nordamerika. Fattigdom och ett evigt slit skulle bytas mot det utlovade guldet och de gröna skogarna. Ett ofattbart stort beslut att ta för dem på den tiden. Då handlade det på riktigt om att aldrig mer återvända.

Även jag har varit på väg att emigrera till Det Förlovade Landet, närmare bestämt Minnesota. Jag hade mina skäl. Min sextonde sommar tillbringade jag fyra lyckliga veckor av min tid i Stockholm. Vad jag minns så sken solen oavbrutet och Stockholm har aldrig varit vackrare, inte jag heller. Jag blev omedelbart blixtförälskad i ett amerikanskt baseballag, som hade vägarna förbi. För att inte krångla till det för mig alldeles, så beslöt jag mig för att ett helt lag var lite mycket och att en spelare räckte. Det tyckte den utvalde också. Han hette Kevin Griswold och såg exakt ut som urtypen av en amerikansk baseballspelare. Vi skiljdes efter fyra veckor under gråt och tandagnisslan och lovade att vi skulle ses igen. Vi hade brevväxlat i drygt ett år då planen var klar. Jag skulle emigrera till Minnesota ett litet tag, för att testa. Mr. Griswold hade ordnat med Aupairfamilj där jag skulle jobba. Allt hade nog gått i lås om inte min pappa hade förbjudit mig med orden: ”Det begriper du väl att du inte kan flytta till Amerika och bli gift med någon som heter Grisvåld!” Det blev ingen emigration för min del. Ingen amerikan heller. Det valde jag alldeles själv.

Jag känner våndan med Kristina i Mobergs Utvandrarna, då hon måste skiljas från sin vrå av världen. När hennes och Karl Oskars lilla dotter äter ihjäl sig av ofärdiga gryn, avgörs det. Kan de inte ens hålla liv i sina barn i Sverige, så måste de fara mot Den Nya Världen. Kristina kommer att längta tillbaka till Ljuder i djupaste Småland, boken ut.

Hur det gick med mitt utvandrade barn? Hon är borta i två minuter, slänger dramatiskt upp dörren, störtar in och faller i mina armar som om det var femton år sedan vi sågs. Snabbt släpper hon mig, ler med hela ansiktet och säger: ”Kan jag få min varma choklad nu?”