Korvasbloggen

Korvaspappa sliter och jobbar hårt med boxar och automater inför utställningen på Handlar´n i Vasastan och jag, Korvasvikarien, har ett erkännande att göra.

De senaste dagarna har jag varit trött och gråten har inte varit långt borta. Du kanske känner igen känslan av att man tycker så synd om sig själv att man måste synliggöra det i allt som händer, smått som stort. Det är sannerligen inte synd om mig, men man vill alltid ha mer, göra mer, känna mer och vara mer?

I Korvasfamiljen är det Korvaspappa som ska prata om allt och Korvasvikarien som, likt den generaliserade bilden av en medelåldersman, inte kan eller vill prata. Korvaspappa är en känslig man, vilket du som läsare säkert redan uppfattat. Det kan göra mig frustrerad på så många sätt, men jag anar att det är en av anledningarna till varför han är så lätt att älska. Att han, när dagarna är sura som rönnbär, bär han mig framåt och får mig känna mig sedd.  

Genom att vara så förbannat hänsynsfull och omtänksam måste även den suraste kärring kapitulera och helt enkelt bli kåt, glad och tacksam!

Nu är det bråda dagar och all tid går åt till detta.

Mins ni bilden på Korvas i en låda för några inlägg sedan? Innan Korvas gjorde sig hemmastadd i den, innehöll den mängder av mindre lådor, och det är alltså de lådorna vi nu arbetar med...

Bara för att lätta upp stämningen något, så ska jag berätta om en sak jag gjorde när jag var liten, apropå att vara ensam. Det var i lågstadiet och varje elev skulle anmäla sitt eventuella deltagande i ”roliga timmen”. Jag ville absolut vara med, men hade inga idéer och anmälde mig då, i brist på annat, till att inför klassen sjunga sången ”Det är bra att vara ensam”.

Sången gick såhär: ”Det är bra att vara ensam, det är bättre vara två, men när man ska leka lekar, då är många bäst ändå”. En fullkomligt idiotisk sång och en ännu mer fullkomligt idiotisk idé att inför andra människor sjunga den. Alla kunde den, vi fick sjunga den gemensamt i klassen ibland. Men att därifrån ta steget till att uppträda med den, är ju så fenomenalt korkat att jag än idag blir lite varm om kinderna när jag tänker på det.

Man kan ju i och för sig fråga sig vad det fanns för underhållningsvärde i de evighetslånga danserna, utförda av flickor iklädda baddräkter och benvärmare, till den då rykande färska musiken från filmen Flashdance, som var ett återkommande nummer nästan varje rolig timme. Men de uppträdde åtminstone i grupp. De fick dela på skammen.

När det blev min tur ropade fröken att ”här kommer Daniel som ska sjunga låten Det är bra att vara ensam”. Väl framme vid katedern fick jag panik och tänkte ”vad i helvete har jag gjort”, men insåg att det inte fanns någon återvändo, och det enda jag kunde komma på var att gömma mig under bordet.

Så då satt jag där, under katedern, och väntade på att situationen på något sätt skulle lösa sig. Alla väntade, men ingenting hände. Hjärnan gick på högvarv och tankarna snurrade, tårarna rann och någon potentiell lösning kändes minst sagt avlägsen.  Plötsligt bröt fröken tystnaden och sa ”Daniel vill hellre sjunga låten från under katedern”. Då brast det och jag gråtskrek tillbaka att ”NÄ, DET VILL JAG INTE ALLS DET”. Och efter ytterligare några minuter under katedern kröp jag fram och lunkade sakta tillbaka till min plats.

Det fina är att jag inte har något minne av att folk retade mig för uppträdandet, eller det spektakulära uteblivandet av detsamma, efteråt. Det var ju sannerligen ett fantastiskt upplägg för retningar. Men det blev ingenting sådant.

Det borde jag verkligen ha kommit ihåg i så fall.

Analys - nja, jag vet inte. Låt oss kalla det tankar...

Jag har ofta tänkt att man lurar sina barn. Det är ens plikt och man har kärleksfulla intentioner, men likafullt lurar man dem.

Från spädbarnsålder lär man sig att man aldrig behöver vara ensam och rädd. Trösten är alltid bara några steg bort. Ett litet missnöjesrop och strax hör man vuxna fötter klampa mot golvet – föräldrar som skyndar till undsättning. Man blir kramad, pussad och somnar om i trygghet. Aldrig fäller man en tår utan att stora varma händer snart smeker undan den – väntar och försäkrar sig om att det inte kommer fler.

Att få vara en sådan obestridlig trygghet för någon är en egotripp utan motsvarighet – att få vara en människa med superkrafter, utan brister.

Så talar man om för sitt barn att det är unikt och den vackraste och mest underbara och mest begåvade varelse som någonsin befolkat vår jord. Man gör allt för att det ska växa upp till en trygg individ.

Men så plötsligt börjar barnet förstå och ifrågasätta saker. Barnet förstår att föräldrarna är fullkomligt ofullkomliga, och kommer snart fram till att alla människor är unika – att det inte finns någonting mer alldagligt än att vara unik. Barnet upptäcker att det liksom inte räknas med sina föräldrar som referenser. Det har förstått att alla är ”de vackraste och mest underbara och mest begåvade varelser som någonsin befolkat vår jord”. Så vad gör just MIG så speciell?

Och så plötsligt blir man vuxen. Inte när man fyller arton, eller trettio, eller när man flyttar hemifrån. Man blir vuxen när man inser att man är ensam. Första gången man blir sjuk, utan att någon annan är där. När man är febrig och stapplar upp ur sängen för att blöta en handuk att lägga på sin egen panna. Eller första gången man är så ledsen att man tror att man ska brista, utan att någon kommer för att trösta, eller ens vet om att man är ledsen. Efter det är man för alltid en lite hårdare människa. En människa med skal.

Men då är allt i sin ordning, eller i sin oordning om man så vill. Att få kärlek och uppmuntran är en rättighet för barn – de som mist sina rättigheter blir vuxna tidigt.

Men vem kan klandra sitt barn om det känner sig argt och en smula lurat, och måste ta det avstånd som är brukligt för människor med skal?

För föräldrarna, kan jag bara gissa, är det som att upptäcka att man är ensam en gång till. Att förlora sina superkrafter och sin unikhet – en gång till.

Och varför skulle det göra mindre ont än första gången?

Frågan i mitt förra inlägg, efter saker att analysera, var väl närmast tänkt som retorisk (det kunde ju inte ni veta), men så fick jag ändå några kommentarer med frågor, och om jag inte ens skulle svara på frågor som jag själv har bett om, vad vore jag då för sorts människa? Då vore jag en rätt igenom usel människa. Jag är redan usel nog på att svara på spontana frågor i kommentarerna, och uslare än så vill jag sannerligen inte bli.

Således tänker jag svara på dem alla, i tur och ordning, i en takt som inte ens eventuella högre makter kan förutspå. Det kan gå fort, det kan gå långsamt och analyserna kan bli långa eller korta, men innan jag dör ska jag ha gått igenom dem alla – so help me god. Nu var det ju i ärlighetens namn inte särskilt många, så jag hoppas att jag inte uppfattas som girig om jag avslöjar att det skulle göra mig besviken om jag inte hade många år kvar att leva, även efter att jag har gått igenom dem.

Då börjar vi med dig Agnes, som bad om en analys av någonting som sannerligen inte kan betraktas som ”någonting litet och till synes obetydligt” (som du själv också påpekade i en senare kommentar). Dessutom handlar det om kärlek, vilket var det ämne jag nämnde som exempel på saker som inte bör analyseras. Vi är alltså ute på lite hal is här, känner du det Agnes?

Samtidigt var det inte bara den första kommentaren som dök upp, utan även den kommentar som verkligen kändes och berörde, varför jag inte bara kan låta den gå förbi obemärkt.

Men obemärkt fram till att jag har fått sova en stund, inser jag nu att den måste förbli.