Sista skvätten bröstmjölk

I lördags fyllde Korvasson ett halvår, vilket innebar slutet på en era och början på en annan. Vi hade som något slags delmål att om det gick så skulle hon få bröstmjölk i iallafall ett halvår. Med lite planering fungerade det på dagen. Ett par dagar tidigare hade mjölken i brösten sinat till den grad att Korvas inte fann det värt besväret. Och de sista påsarna nedfryst bröstmjölk tinades upp på lördagen. Jag kan knappt beskriva hur skönt det är att slippa tillägna kvällarna åt att fylla upp dessa iskubspåsar, datummärka dem och stoppa in dem i frysen, för att sedan plocka fram ett par påsar med äldre datum för upptining. En miljon ispåsar att fylla och en miljon små burkar att diska och koka. Icke att förglömma den förbannade pumpen, med den pyttelilla men ack så viktiga delen som alltid försvann i disken. Jag menar verkligen inte att jag hellre skulle ha bytt den här mjölkhanteringen mot läckande, droppande, ömmande bröst men jag är likväl väldigt glad att det är över.

När Korvas var fyra månader började vi varva bröstmjölken med ersättning, majsgröt och diverse puréer och nu kan majsvälling läggas till listan.

Det känns som en evighet sen nu, trots att det bara har gått knappt ett halvår. Men jag minns hur otroligt stort, nervöst och spännande det kändes att vara själv med korvas första gången och jag ensam skulle se till att hon fick mat. De första två veckorna efter förlossningen var vi båda hemma, sedan började Lisa jobba två dagar i veckan på konsthallen. De första tillfällena följde jag med till hennes jobb med mitt lilla kit, bestående av Kylväska, mjölkvärmare och halvupptinad bröstmjölk på flaska. Det kändes tryggt att veta att om allt gick åt pipan så skulle man kunna backa upp med bröstet. 

Oron jag kände förstärktes  i hög grad av många människors skepsis. "Vådå, tänker du inte amma!!!", blandat med en känsla av att ingen riktigt trodde att det skulle fungera fick en att känna att det kanske inte skulle vara möjligt. Det är ett så oerhört jävla laddat ämne det här med amning, och nästan uteslutande en negativ laddning. En press på hur det ska göras, hur ofta och framförallt att det ska vara jävligt mysigt. En gåva till kvinnan. Stackars, stackars de som av någon anledning inte kan amma eller de som inte kan förstå den underbara njutningen i att gråtande amma sina bröstvårtor blodiga till ljudet av en hungrig, gallskrikande bebis.

Oron var hursomhelst i mitt fall obefogad och jag kände mig ganska snabbt tillräckligt säker för att bege mig ut själv på stan, med min lilla bebis. En oerhörd tillfredställelse att få bevisa att det visst går. Efter ytterliggare två veckor började Lisa jobba tre dagar i veckan och Korvas och jag drev runt bäst vi ville. Dock såg jag till att aldrig vara alltför långt ifrån ett elutag. Den svindyra lilla mjölkvärmaren vi köpte har varit värd varenda krona och det har varit värt varenda minut av drippande och droppande och frysande och tinande och märkande och diskande och kokande.

Jag tror också att Korvasson har fått en lite gladare mamma och pappa.

Förövrigt klarade Korvas att sitta i över en minut idag innan hon tippade (och togs emot).