Epidemin

Hon har fått den åtråvärda sprutan nu Korvasson. I benet. De frågade mig om de skulle sätta den i armen eller i benet. Vad vet jag om det? Hade Korvas kunnat svara för sig själv misstänker jag att hon hade valt bort den helt och hållet. Men jag valde benet, därför att armen kändes så tunn. Jag såg framför mig hur nålen skulle skrapa mot skelettet om de stack den i armen.

Jag avskyr verkligen det där, att sitta och hålla i henne i ett skruvstädsgrepp så att hon inte sprattlar, samtidigt som en total främling gör henne illa. Hon somnade i vagnen på vägen dit och jag hade planerat att väcka henne en liten stund innan vi skulle gå in, så att hon skulle hinna vakna till lite. Men så gick han som hade platsen före mig på toaletten precis när det skulle bli hans tur och då tog de oss före, och så blev det precis som jag inte ville att det skulle bli. Man kan ju föreställa sig själv att någon rycker upp en ur sömnen och innan man har hunnit vänja sig riktigt vid det starka ljuset, drar de av byxorna på en och hugger en med något vasst. Och först har de fräckheten att fråga någon annan, en i sammanhanget totalt inkompetent person, var de ska placera hugget.

Det börjar kännas som i en domedagsfilm det här med svininfluensan och vaccineringen. Folk står och köar i långa rader, men många blir utan, därför att det hela tiden tar slut. Först uppmanas alla att vaccinera sig och när de flesta väl har bestämt sig för att det kanske är bäst att vaccinera sig i alla fall tar det slut. Hela tiden. När jag var där med Korvas idag stod det också en lapp på dörren att det hade tagit slut, men över lappen satt ett blankt och ganska slarvigt ditsatt A4-papper. Jag valde att tolka det som att det inte riktigt var slut i alla fall och gick in. Och mycket riktigt hade de hittat några extra doser, så Korvas hade äran att få en av de sista.

Jag föreställer mig hur det, likt i en skräckfilm, kommer att finnas ett före och efter svininfluensan. De olika lägrena av vaccinerade och icke vaccinerade kommer att ställas mot varandra, och det ena lägret kommer att bli galen av sin sjukdom. Frågan är bara vilket läger det blir. Men de kommer att bära på en smitta som helt säkert leder till döden och som kommer att utrota stora delar av världsbefolkningen. Den enda boten är att äta upp någon från det andra lägret. Det friska lägret. Ett fåtal människor kommer också att vara immuna, och det blir de som får spela huvudrollerna i filmatiseringen sen, som kommer att visas för de överlevande, i ganska tomma salonger.

Så nu sätter jag mitt hopp till att vi är immuna i den här familjen. För den andra utvägen, att jag måste äta upp mitt eget barn, eller ätas upp av mitt eget barn, känns sannerligen inte som något tilltalande alternativ.

Oavsett vem som måste äta upp vem.