Måndagar

På måndagarna håller Korvas ett hårdare tag om min hand (eller runt pekfingret för att vara precis), när jag ska lämna henne på dagis. Jag bär henne alltmer sällan, även om det går betydligt fortare att bära, men jag tycker verkligen om känslan att gå hand i hand med henne. När jag var liten så var det så jag föreställde mig hur det skulle vara att ha barn när jag blev stor . Att jag skulle gå och hålla det i handen. Det var en fin bild. Och det är fint även i verkligheten – kanske till och med ännu finare. Men det är svårt att jämföra en känsla man hade när man var liten med en man har när man är stor. Då kände man oftare känslan, utan att väga och analysera den. Nu gör jag ofta båda och det är inte omöjligt, kanske rent av troligt, att analysen stjäl lite från känslan.

När vi går hand i hand genom grinden in till avdelningen på dagis, känns det också mindre som att jag lämnar henne. I alla fall för mig. Vi går helt enkelt dit tillsammans och sedan stannar hon kvar och jag går. Men på måndagarna har en viss blygsel hunnit fästa sig i kroppen på henne, som får hennes grepp runt mitt finger att hårdna, och så gnäller hon när jag försöker lossa hennes hand. När hon sedan sitter i knät på någon i personalen är hon lugn, men med nedslagen blick. En lite uppgiven blick som uttrycker besvikelse och som skiljer sig från de kraftiga reaktioner som ägde rum i början när man lämnade henne. Nu vet hon precis vad som händer och det finns inte ett uns av rädsla i hennes uttryck, men en visshet om att hennes pappa ska lämna henne.

Hon älskar att vara på dagis och vet nog att även denna dag, med största sannolikhet kommer att bli bra. Och jag tvivlar inte en sekund på att hon har börjat stoja och skratta innan jag ens har hunnit lämna området. Men i just det ögonblicket när jag ska gå är hon besviken på mig. Och just det ögonblicket är mitt sista med henne på flera timmar. Hon tittar knappt åt mitt håll när jag ler och vinkar hej då.

Och jag går iväg med en klump i magen.