Den första analysen

Analys - nja, jag vet inte. Låt oss kalla det tankar...

Jag har ofta tänkt att man lurar sina barn. Det är ens plikt och man har kärleksfulla intentioner, men likafullt lurar man dem.

Från spädbarnsålder lär man sig att man aldrig behöver vara ensam och rädd. Trösten är alltid bara några steg bort. Ett litet missnöjesrop och strax hör man vuxna fötter klampa mot golvet – föräldrar som skyndar till undsättning. Man blir kramad, pussad och somnar om i trygghet. Aldrig fäller man en tår utan att stora varma händer snart smeker undan den – väntar och försäkrar sig om att det inte kommer fler.

Att få vara en sådan obestridlig trygghet för någon är en egotripp utan motsvarighet – att få vara en människa med superkrafter, utan brister.

Så talar man om för sitt barn att det är unikt och den vackraste och mest underbara och mest begåvade varelse som någonsin befolkat vår jord. Man gör allt för att det ska växa upp till en trygg individ.

Men så plötsligt börjar barnet förstå och ifrågasätta saker. Barnet förstår att föräldrarna är fullkomligt ofullkomliga, och kommer snart fram till att alla människor är unika – att det inte finns någonting mer alldagligt än att vara unik. Barnet upptäcker att det liksom inte räknas med sina föräldrar som referenser. Det har förstått att alla är ”de vackraste och mest underbara och mest begåvade varelser som någonsin befolkat vår jord”. Så vad gör just MIG så speciell?

Och så plötsligt blir man vuxen. Inte när man fyller arton, eller trettio, eller när man flyttar hemifrån. Man blir vuxen när man inser att man är ensam. Första gången man blir sjuk, utan att någon annan är där. När man är febrig och stapplar upp ur sängen för att blöta en handuk att lägga på sin egen panna. Eller första gången man är så ledsen att man tror att man ska brista, utan att någon kommer för att trösta, eller ens vet om att man är ledsen. Efter det är man för alltid en lite hårdare människa. En människa med skal.

Men då är allt i sin ordning, eller i sin oordning om man så vill. Att få kärlek och uppmuntran är en rättighet för barn – de som mist sina rättigheter blir vuxna tidigt.

Men vem kan klandra sitt barn om det känner sig argt och en smula lurat, och måste ta det avstånd som är brukligt för människor med skal?

För föräldrarna, kan jag bara gissa, är det som att upptäcka att man är ensam en gång till. Att förlora sina superkrafter och sin unikhet – en gång till.

Och varför skulle det göra mindre ont än första gången?