Om att vara ensam

Bara för att lätta upp stämningen något, så ska jag berätta om en sak jag gjorde när jag var liten, apropå att vara ensam. Det var i lågstadiet och varje elev skulle anmäla sitt eventuella deltagande i ”roliga timmen”. Jag ville absolut vara med, men hade inga idéer och anmälde mig då, i brist på annat, till att inför klassen sjunga sången ”Det är bra att vara ensam”.

Sången gick såhär: ”Det är bra att vara ensam, det är bättre vara två, men när man ska leka lekar, då är många bäst ändå”. En fullkomligt idiotisk sång och en ännu mer fullkomligt idiotisk idé att inför andra människor sjunga den. Alla kunde den, vi fick sjunga den gemensamt i klassen ibland. Men att därifrån ta steget till att uppträda med den, är ju så fenomenalt korkat att jag än idag blir lite varm om kinderna när jag tänker på det.

Man kan ju i och för sig fråga sig vad det fanns för underhållningsvärde i de evighetslånga danserna, utförda av flickor iklädda baddräkter och benvärmare, till den då rykande färska musiken från filmen Flashdance, som var ett återkommande nummer nästan varje rolig timme. Men de uppträdde åtminstone i grupp. De fick dela på skammen.

När det blev min tur ropade fröken att ”här kommer Daniel som ska sjunga låten Det är bra att vara ensam”. Väl framme vid katedern fick jag panik och tänkte ”vad i helvete har jag gjort”, men insåg att det inte fanns någon återvändo, och det enda jag kunde komma på var att gömma mig under bordet.

Så då satt jag där, under katedern, och väntade på att situationen på något sätt skulle lösa sig. Alla väntade, men ingenting hände. Hjärnan gick på högvarv och tankarna snurrade, tårarna rann och någon potentiell lösning kändes minst sagt avlägsen.  Plötsligt bröt fröken tystnaden och sa ”Daniel vill hellre sjunga låten från under katedern”. Då brast det och jag gråtskrek tillbaka att ”NÄ, DET VILL JAG INTE ALLS DET”. Och efter ytterligare några minuter under katedern kröp jag fram och lunkade sakta tillbaka till min plats.

Det fina är att jag inte har något minne av att folk retade mig för uppträdandet, eller det spektakulära uteblivandet av detsamma, efteråt. Det var ju sannerligen ett fantastiskt upplägg för retningar. Men det blev ingenting sådant.

Det borde jag verkligen ha kommit ihåg i så fall.