Anställningsvillkoren

Varje dag frågar Korvas mig vad min mamma heter, och jag svarar att hon hette Ingalill (hon var inte speciellt förtjust i det namnet, men det var det hon hette, och de döda grämer sig icke). Sen frågar hon mig om hon är död och jag svarar att det är hon. Därefter frågar hon mig vad min pappa heter och jag svarar Dimiter. ”Mimiter, som min farfar”, säger hon och sen vill hon att jag ska fråga henne om hennes mamma och pappa och mor- och farföräldrar, och mostrar och fastrar och kusiner.

Sen brukar hon fråga mig vad min mamma heter, och jag svarar att hon hette Ingalill. Då frågar hon mig om hon är död och jag svarar att det är hon. Därefter frågar hon mig vad min pappa heter och jag svarar Dimiter. ”Mimiter, som min farfar”, säger hon och sen vill hon att jag ska fråga henne om hennes mamma och pappa och mor- och farföräldrar, och mostrar och fastrar och kusiner.

Sen frågar hon mig vad min mamma heter, och här brukar jag komma att tänka på min sensationellt korta karriär som telefonförsäljare för ca sjutton år sedan, då jag skulle värva medlemskap till naturskyddsföreningen. Jag höll på att bli sinnesjuk av att upprepa exakt samma sak om och om igen, så jag slutade efter en knapp vecka.

Här är det helt andra anställningsvillkor.